Då blev det äntligen dags att CAMPA. Vi har ju ett tält, förvisso har vi inte packat upp det på sex år, men dock. Vi åkte till Yamba, till en campingplats där det erbjuds fullt utrustade låsbara badrum (I love it) och man är precis mitt i stan så man lätt kan fixa kaffe, mat och vatten (och övriga saker man glömt att packa / ej insett att man behöver, typ ficklampor och handdukar).
Hyrde även en liten båt en halv dag. Det gick också ganska bra, förutom när maken körde rätt över några klippor som låg precis under ytan och jag var säker på att båtfan skulle sjunka. Maken mumlade nåt om att sjökortet inte var speciellt tydligt. Trots svårigheten i att läsa sjökort så verkar maken nu inriktad på att köpa en båt... Jag har hört att man lika gärna kan ställa sig i en kalldusch och riva sönder tusenlappar, men den som lever får väl se.
Tuesday, 15 November 2016
Thursday, 10 November 2016
Lördag kväll i Byron
Det har precis öppnat ett nytt sjukhus utanför Byron Bay.
I lördags natt kom vi på att det vore kul att besöka det.
Vaknade av att Bönan hostade, det lät väldigt märkligt - och när jag kom i hennes rum så kunde hon inte andas. Alltså, hon kunde inte dra efter andan. Jag visste inte om jag hade endast minuter på mig att få hjälp, alltså paniken i det ögonblicket går inte att beskriva. På fem röda sekunder satt vi i bilen i alla fall, jag hade Bönan i knät i framsätet och vi körde nog alldeles för fort. Hon andades i alla fall, ett par gånger hackade hon till och hon svarade liksom inte på tilltal; jag skrek åt maken att köra snabbare (nästan inte möjligt). Så kommer vi i alla fall fram och får in ungen på sjukhuset där hon får samma gas som förra gången, varpå läget liksom lugnar ner sig lite.
Då inser jag för det första att jag är klädd i en minimal råsa pyjamas (tänk kort-korta shorts och ett löst sittande kort linne passade för 28 grader i sovrummet) och för det andra att både maken och jag är barfota.
Bönan verkar helt ok nu. Hostar inte ens. Genast börjar man tänka att man säkert åkt in i onödan och nu kommer man att få sitta på akuten i två timmar, vilket för övrigt stämde. Två timmar alltså. De vill ju ge olika mediciner och kolla, sen kolla igen... tiden går långsamt när man sitter barfota i råsa pyjamas och fryser. Och klockan är 2 på morgonen.
Docktorn kommer in - nu är Bönan i god form igen. Hon glor ilsket på docktorn och häver ur sig "Jag gillar INTE dig, du är en BEBIS!"
I lördags natt kom vi på att det vore kul att besöka det.
Vaknade av att Bönan hostade, det lät väldigt märkligt - och när jag kom i hennes rum så kunde hon inte andas. Alltså, hon kunde inte dra efter andan. Jag visste inte om jag hade endast minuter på mig att få hjälp, alltså paniken i det ögonblicket går inte att beskriva. På fem röda sekunder satt vi i bilen i alla fall, jag hade Bönan i knät i framsätet och vi körde nog alldeles för fort. Hon andades i alla fall, ett par gånger hackade hon till och hon svarade liksom inte på tilltal; jag skrek åt maken att köra snabbare (nästan inte möjligt). Så kommer vi i alla fall fram och får in ungen på sjukhuset där hon får samma gas som förra gången, varpå läget liksom lugnar ner sig lite.
Då inser jag för det första att jag är klädd i en minimal råsa pyjamas (tänk kort-korta shorts och ett löst sittande kort linne passade för 28 grader i sovrummet) och för det andra att både maken och jag är barfota.
Bönan verkar helt ok nu. Hostar inte ens. Genast börjar man tänka att man säkert åkt in i onödan och nu kommer man att få sitta på akuten i två timmar, vilket för övrigt stämde. Två timmar alltså. De vill ju ge olika mediciner och kolla, sen kolla igen... tiden går långsamt när man sitter barfota i råsa pyjamas och fryser. Och klockan är 2 på morgonen.
Docktorn kommer in - nu är Bönan i god form igen. Hon glor ilsket på docktorn och häver ur sig "Jag gillar INTE dig, du är en BEBIS!"
Subscribe to:
Posts (Atom)