Såld

Först tänkte vi sälja efter att vi åkt. Alltså typ ordna med städning och styling och sånt i december-januari nånting-sånt och sen sälja till våren. Jag tror alltid att allt tar sån lång tid när jag tänker igenom saker i huvudet. Det är därför jag alltid är så tidig till allting, och så får man stå på perrongen, eller vid gaten, eller vad det nu är - i två timmar och 45 minuter. Men saker tar inte så lång tid som man kan tro. 

Inte alltid i allafall. 

Ibland så drar man igång nåt och så bara rullar det på. Jag träffade ett par mäklare i början på augusti för att få igång en diskussion, helt med tanken på att sälja till våren. Men så växte en tanke fram; är det inte lite smart att sälja redan under hösten? Om inte minst för att spara lite pengar? Men också för att avsluta kapitlet på ett snyggt sätt, tänk att sätta sig på planet och bara vara klar med allt? Har vi tid? 

Städade hjälpligt och försökte fixa till lite, insåg att det kanske hade varit värt det att lära sig använda en borr eller byta en lampa vid nåt tillfälle under de senaste tre åren, men jaja. För sent nu. Ställde typ fram några ljus för att imponera på mäklarna. 

För att göra en lång historia kort, valde den hajigaste mäklaren och sen bara sålde hon lägenheten. Vips så var det klart. Vågar knappt tro det? Gjorde vi detta? Och just nu känns det som att jag precis köpte den, jag var så glad då - men det var nog inte bara lägenheten i sig - utan själva äventyret, och känslan av att jag faktiskt kunde åstadkomma något. Och att sälja är ju faktiskt också det; jag gjorde något. Jag rodde iland något som i allafall den ena mäklaren trodde skulle bli svårt. Jag möjliggör äventyr och livserfarenheter. Jag är inte helt dum. Det är nog också det. Men visst, vi har älskat den här lägenheten. Och området. Skickligt av mig. Att köpa just den. 

Som alltid undrar man om man gjort rätt. Om man förhastat sig. Om det blir bra med skolorna där. Precis som man frågade sig om flytten hit var rätt. Men det var det. Det är rätt nu också. Det måste ju vara det, eftersom beslutet redan är taget. Vad man än väljer så fanns det andra vägar att gå. Man är på den väg man är på. 

 

Sommarplaner och haj-aktivitet

Fick snabbt dra upp planer för en svensk sommar istället för resan som inte blev av. Nu med facit i hand så verkar det ändå som en bättre ide, att göra det mesta av den svenska sommaren innan vi flyttar tillbaka. Så vi var fem dagar till Gotland, mestadels Visby. Fina stränder men samma sunkiga vatten likaså. Ska snart avverka en vecka i Skåne med barnen, varpå vi ska ta nattåget till Abisko - allra längst norrut i landet. Detta kom vi fram till var den ultimata Sverige-upplevelsen. Vi får väl se vad familjen anser om tågresan till Abisko. Efter den kommer nog alla vara överens om att det är dags att bli bilägare igen ett tag. 

Annars fullt ös med våra nya planer. Lyssnar på en lokal podcast och känner hemlängtan efter northern rivers (ja, jag vet vad jag skrev för några år sedan). Dock osedvanligt mycket haj-aktivitet i aus. Vad är det med dem helt plötsligt. Eller så är det min algoritm som vet att jag är intresserad av 

1. Hajar 

2. Virus 

3. Perimenopause. 

Som man bäddar får man ligga. 

Att göra

Det var inte så att jag flyttade hem. Jag trodde det, men det var ett till äventyr. Det var inte hem, om hem ens finns. Just nu känns det som att Bruns är hemma, men jag ser ju på mina egna anteckningar att det inte kändes så för några år sen. Så en återflytt blir en annan typ utan äventyr, och den som lever får väl se. 

Först måste jag manifestera en skolplats åt Bönan. Och Lala. 

Och städa lägenheten. OMG ska jag lyckas sälja den nu eller. Ja har man inte att göra, så skapar man sig det. 

Inställd resa och funderingar kring framtiden

Innerst inne antog nog jag att det skulle ordna sig med resan, krig är ju vanligtvis sådant som pågår i världen men som inte kommer åt en själv - privilegierad som man alltid varit. Men det ordnade sig inte, jag kunde först inte få nån refund så jag tänkte, som sagt, nämen det fixar sig. 

Men så ställde de in vår hemresa. Kladdade in ett nytt flyg med en 8 timmars layover. Sådant ägnar jag mig inte åt, särskilt om jag är ensam med barnen. Och då plötsligt befann jag mig i ett nytt läge, vi kunde faktiskt ställa in hela resan, och få pengarna tillbaka - på grund av denna ändring som flygbolaget gjort. Då ställdes vi plötsligt inför frågan; vill vi verkligen ställa in allt? Det betyder ju i så fall att vi inte kommer iväg; det tar tid att få pengarna tillbaka och det är då inte aktuellt att boka nya biljetter - det råder också stor osäkerhet kring tillgången på bränsle. Den typen av osäkerhet runt planer som min autistiska sida helt enkelt inte pallar med. Så bokar om gör vi inte. Ställde in gjorde vi. 

Den första känslan var ändå lättnad. Att kunna bara avsluta den här situationen. Att slippa tänka på den totala ångesten jag skulle känt om vi klev på ett plan till Doha. Å andra sidan, nu går vi miste om chansen att "känna in" Bruns. Att begrunda om det är dit vi vill tillbaka. Om det är dags. Nu får vi istället chansa. Gå på magkänsla. Även rationella argument, men mest magkänsla såklart. 

Både jag och maken vill att någon annan ska fatta beslutet åt oss. Ska vi tillbaka? När i så fall? Vi trivs ju här. Men stannar vi 4-5 år till så blir det väldigt olycklig timing för äldsta dottern. Det blir det. Vart är det bäst för barnen? Oklart. Bäst för mig och maken, rent ekonomiskt, är Australien. Kostar skjortan att bo här. 

När man generaliserar så generaliserar man ofta att Sverige är billigt och Australien är dyrt. Att Sverige har bra utbildning och sjukvård, att Sverige har nån sorts balans som inte existerar i andra länder. Men sett inifrån håller jag inte med. Det stämmer inte att Sverige är balanserat när det kommer till exempelvis barnuppfostran; visst, du kan vara hemma i upp till två år. Men sen då? Då ska två-åringen gå på förskola och bli pedagogiskt utbildad i 8 till 10 timmar om dagen. Arbetet kommer först. Så man kan betala allt man äger och har i skatt. 

Vår situation är i alla fall den att vi betalar mycket i skatt, samtidigt som vi aldrig skulle kunna bygga en pension eller en tillräcklig bas att investera i något. Och vad jag har upplevt så är inte sjukvården, eller skolan egentligen, värd sitt extrema goda rykte. Jag tycker sjukvården i Australien är bättre. Och den är inte dyr. Det är väl samma som i Sverige ungefär. Även om folk inte brukar ha den uppfattningen. 

Skolan, ja, det är svårare. Det skiljer ju från skola till skola också, och beror på vilket barn man har. Vi har det bra här, vi bor ett stenkast från skolan. Men skolan är långt ifrån perfekt. 

Jag tror mamma kommer bli besviken på mig som vanligt, why change a working concept. Äldsta barnet kommer anpassa sig, men yngsta är som vanligt ett totalt mysterium. Vi får väl se. 

Vår

Känner att jag ville säga något om hur snabbt våren kommer, när den väl kommer. Redan tidigt i mars så är det så ljust, hela tiden. Jag är förvånad fast det är vår tredje (eller?) vår, så var ljuset något jag sammankopplade med sommaren, men det är ljust redan nu - och vårigt, om än kallt. Sen kan det förstås vara kallt i två månader till. Fast ljust då. Så man känner att man inte kan sitta inne, man måste ut och ta vara på ljuset, vare sig man fryser arslet av sig eller inte. 

Och det vore så lätt att bara stanna. Att ha det exakt såhär i typ fem år till. Jag vet inte riktigt varför det känns som att jag måste jaga på hela tiden. Vi har kvar huset i Bruns, måste vi ta vara på det? Vi har tillgångar där, pension i Sverige ser inte trolig ut. Men trodde vi det för tre år sedan, eller vad handlade det där om? Nu verkar det i alla fall som att Australien är det land där vi skulle kunna bygga nåt, rent ekonomiskt. Det var för svårt att krångla sig ut. Huset sålde inte, pension kan inte föras över till Sverige, osv. 

Men ändå tog vi steget. Är det bara såna vi är? Om jag bara kunde göra en enda sak annorlunda så skulle det vara detta; tänk från början att flytten är tidsbegränsad. Var klartänkt nog att fatta att vi snackar om 2-4 år, inte resten av livet. Vi hade nog gjort det ändå, det är ju ovärderligt. Otroligt. Men ändå känns återflytten som ett nästa steg. Det är inget misslyckande, inget sånt. Det går ju bra här. Skulle kunna vara kvar betydligt längre. Eller. 

En del sånt som kändes mycket opraktiskt med Bruns-huset, och bra här, blir med tiden lite tvärtom - eller man kanske ser för- och nackdelar med allt. Gräset är kanske grönare, och så. Huset var för stort på ett sätt, barnens rum i en helt annan byggnad. För långt bort, de är för små. Hur tänkte vi, tänkte vi. I lägenheten är vi tillsammans på en betydligt mindre yta. Och det har börjat slå mig ibland att... ytan är lite VÄL liten. De blir större. Vi skulle kunna ha lite mer utrymme. Ett eget utrymme för barnen. Varsitt badrum, och inte en gemensam dusch där dessutom tvättstugan också finns. Ja ja, jag vet att jag är en bortskämd bitch till lyxhustru. Men så ser det i alla fall ut i tankarna. Även detta med space utomhus, trädgård. Perfekt med en skitliten balkong och inget att göra. Ändå kan det klia liiiite i fingrarna nu efter att kanske plantera lite blommor. Lite örter kanske. Hmm...? Kanske. 

Mamma skulle säga att det finns hus med trädgårdar i Sverige. Och det finns det såklart. Men alla våra pengar sitter i ett existerande hus som inte går att sälja. Så. Inte älta. Bara gilla läget. 

Men nu har krig brutit ut i Mellanöstern (jag har koll på läget där som sagt). Vi har biljetter i sommar bokade, för att hälsa på makens föräldrar och också för att återvända till Bruns och känna in läget, gå igenom huset, se hur det känns att vara där. Det kommer att vara vinter, men det kanske är bäst så. Tyvärr bokade vi ett bolag som tvunget måste landa i Doha, vars luftrum just nu fylls av missiler. Det har fallit på mig att försöka få pengarna tillbaka för de här biljetterna, pga maken är upptagen. Han är i Finland och tävlar i att simma i isvaker i apkallt vatten med en massa andra puckon. Så vi vet inte om resan blir av. Eller om den blir det, jag då får man hoppas som fan att man överlever. 

Och snön faller återigen

Vintern kom igen, ja, inte i december när man vill att det ska vara vintrigt och snöigt och mysigt - nej, då var det grått och regnigt i typ 6 veckor istället. Men nu i januari, nu kom snön igen. Om inte lika mycket som för två år sedan, så absolut tillräckligt. Efter några veckor av snö med inslag av slask-dagar så börjar man känna att man nog kan detta nu. Pallar folk verkligen med detta varje år. Alltså, varje? 

Spenderade ytterligare en jul i Viken, mavi, my second home. Det har varit kul att göra jular med familjen, att få den erfarenheten. Fast detta året kändes det lite som att gästfriheten börjat sina något. Nyhetens behag och allt det. Nu är det lite mer suckande över vår ständiga närvaro. Lite mer "tur att det bara är jul en gång om året". Lite "måste vi vara här hela dagen?" Ja. Detta imponerar inte på maken när han lagt 12.000 på en resa. Så nu känner vi att vi är nöjda även där. Jag återkommer till känslan att allt jag ville göra i och med flytten till Sverige, den vision jag hade av vad det skulle innebära att bo här - det har vi nu gjort. Till och med så besökte jag och maken Grekland i oktober, helt själva. Kidsen fick stanna hemma med mormor. 

Även den där känslan av att åka hem till pappa. Att besöka pappa. Kände jag egentligen någonting i minneslunden i Häverö? Eller jo, det gjorde jag nog på sätt och vis. Men jag vet att jag kände mycket mer vid Julians hotell i Byron, stolen utanför hotellet där pappa satt och rökte och betraktade folk och trafik. Nere på Captain Cook. När allt kommer omkring så spenderade jag nog den mesta tiden jag spenderat med pappa i vuxen ålder just där. Just på den platsen. Med snabbkaffe och Daim. Han finns lika mycket där som på kyrkogården i Häverö. 

Maken lever det europeiska livet fullt ut, men även han har sagt att det nog är oundvikligt att vi återvänder. Oundvikligt hur, undrar jag. Är det nåt du vill? Men nej, han vet inte. Bara att det nog blir så. Inte lätt att veta. När man, som sagt, knappt klarar av att bestämma sig för vilken färg man ska ha på handdukarna. 

 

Sommaren som varit

Men jag måste ju för sjutton sammanfatta sommaren också. När man på nåt vis är här för att bocka av saker, för att senare kunna minnas dem. Det är så det känns ibland, man kanske inte ens vill X egentligen men nu är vi för fan HÄR. Just DO it. 

Midsommar i Skåne, med familjen. Jag var sjuk som vanligt och Bella blev smittad - vilket yttrade sig i att hon på självaste midsommar mådde illa och kräktes i ett hörn av trädgården. Alla gäster blev smittade också (fick jag reda på senare), medan jag låtsades som ingenting. Ladida. Hon åt lite grädde bara, hehe. Skämtade till det; det är som en vanlig traditionell svensk midsommar - det är folk som skriker, gråter och spyr. Haha. Inget av barnen tyckte att det var det minsta kul med dans runt midsommarstången, eller tårta med jordgubbar. Så nu är jag nog klar med midsommar överlag. Been there, done that. 

Sen for vi vidare uppåt västkusten, besökte Göteborg. Barnen tyckte det var asjobbigt att gå, de vägrade att äta ute, och det blåste som in i helvete. Från Göteborg tog vi bussen till Smögen, som jag måste säga är väldigt vackert. Särskilt Hållö - helt klart vatten och underbara klippbad. Vi lyckades komma precis innan turistsäsongen verkligen drog igång, så vi tyckte det var i princip folktomt vilket var skönt. Som sagt vackert, blå himmel för det mesta med herregud vad det blåser på västkusten. Helt avskriven som pensionsplan även den. 

Klämde in några nätter i skärgården i Stockholm också - på grund av dubbelbokning hamnade vi ett par nätter på en privat ö, något som skulle gått på över 10.000 per natt annars. Maken styrde upp. Det var superfint förutom att kranvattnet kom direkt från Östersjön, och, ja. Man var tvungen att ha all mat med sig. Följt av ett par nätter på Idöborg. Schysst men precis som förra gången - lite... ödsligt?

Och så återigen Älmsta, jag och flickorna drog ut dit och hängde i sommarvärmen några dagar - besökte kyrkogården med barnen och sa hej till pappa. Ja, och mormor och morfar. Inget jag tror att barnen egentligen begrep sig på. Inget av dem har väl någonsin satt sin fot på en kyrkogård förut. De tyckte bara det var kul med hunden. 

Slutligen toppade jag med ytterligare en resa till Skåne, bara jag och flickorna. Ska vi träffa dem så är det ju så att vi får masa oss dit, inget annat alternativ verkar existera. Hyrde en betydligt sunkigare airbnb än vi hade över midsommar. På tåget ner smittade en kärring ner mig med förkylning, hosta, och extremt ont i hela kroppen. Så återigen fick jag kämpa för att överhuvudtaget orka med, tråkigt. Men barnen hade väl kul. På hemresan påpekade barnen hjälpsamt att "nu är det du som är den hostande jävla kärringen, mamma!", medan jag spendera halva tågresan inne på en stinkande tågtoalett kippande efter andan. 

Och lagom utvilad påbörjar man således hösten, där det redan i september går kräksjuka på jobbet.

Mitt i ett äventyr

Juni. 

Redan talar folk om att sommarens höjdpunkt redan är här, om ett par veckor smäller det - sedan har det bästa av sommaren redan varit. Då går det mot mörka tider igen, då går det utför. Och vi vet vad det innebär. Mörker. Kyla. Längtan till våren och sommaren, som man sedan inte kan njuta av - för att det går för fort hela tiden. Det bästa har varit redan. Det är i princip dags för vinter igen. 

Jag tror att detta med de intensiva årstiderna som är så olika sinsemellan, får tiden att verka gå snabbare. Man har hela tiden ett delmål som ligger nära i tiden. Nu är det juni... då är det egentligen bara nån månad kvar, typ, eh, sen är det alltså höst igen. I Australien så är det kallt i några veckor en gång om året, i stort lunkar saker och ting på som de brukar. Jag har noterat, dock, att den utdragna regnperioden (måste vara inne på fem år nu) fortfarande pågår. På så sätt skönt att inte vara där just nu. 

En anledning till att vi ville bo i Europa, sett i ett romantiskt sken från andra sidan jorden - från Sverige reser man lätt och smidigt till olika europeiska destinationer titt som tätt, typ var och varannan helg. Sagt och gjort, vi skapade en lista över platser vi måste visa barnen (som om de bryr sig). London, Amsterdam, Berlin osv. Vi besökte Portugal över påsken i den andan. 

Vi for till Paris också. Kan konstatera att en sådan resa är allt annat är smidig, det är dyrt och krångligt - man oroar sig för att någon ska bli sjuk (och jag blev såklart sjuk eftersom jag verkar få 2-3 virus i månaden), man oroar sig för hur man ska ta sig till flygplatsen, vart man ska bo, hur mycket barnen ska gnälla, hot om strejk strax innan avresa men man klarar sig - men! Strejk när man ska hem, inställt flyg, allmän panik, dyra hotellnätter och nya flyg, missade dagar och insikten; detta är inte nåt man kommer göra hela tiden med barn. Eller ens alls. Plötsligt ser en biltur från Bruns till Yamba ganska chillad ut. 

Men hem kom vi, tillslut. Och vi njuter av tillvaron, vi tar till oss av den svenska sommaren och vi badar i sjön - hur skickligt var det inte att hitta en lägenhet i Järla Sjö? Samtidigt som vi ständigt funderar på olika alternativ, ska vi stanna? Flytta inom Sverige? Flytta nån helt annanstans? Australien? Hur mycket kan man utsätta barnen för, osv. 

Saker som talar lite emot Sverige just nu då. 

-Man träffar helt enkelt inte familjen så mycket som man hade hoppats på, ändå. 

-Mörkret. Mörkret... (å andra sidan; ljuset!!) 

-Skatteverket. Alltså det blir så sjukt komplicerat, så att det hela slutar med att jag betalar mer skatt än jag faktiskt tjänat. Jo faktiskt. 

-Min egendomliga dragning till Australien, jo den finns kvar. 

-Att det är just denna föränderlighet, denna lust efter något nytt, som gör att jag och maken håller ihop, att vi arbetar tillsammans och växer tillsammans. Andra skiljer sig istället, men vi kan inte det, vi är ju alltid mitt i ett äventyr. 

6 och 12

Tiden stormar fram i rask takt. Imorgon fyller Bella 12. Som jag minns det så var åren då man var 11 och 12 oändliga. Tiden tog aldrig slut. Man ville att den skulle gå, men inte. Man gick i 5:an och 6:an i 17 år, varken mer eller mindre. Men jag vet inte om det är så för henne. 

Tiden här, ett jättehäftigt äventyr för mig. Bra för mig, att återse Sverige. Förändring, äventyr, förnyelse, ta tag i nya projekt och utvecklas framåt. På många sätt brukar jag tänka att jag rent utvecklingsmässigt är typ 22, så det är kanske inte så konstigt att jag ville göra något sådant här. Sen var det kanske inte lika lysande för barnen. Kanske särskilt inte den äldsta. Men vad gör man. 

Frankie fyllde 6, hade ett litet kalas med hennes lilla grupp vänner. Hon trivs med skolan, det är kul. Där finns snarare anledning att undra hur det skulle gå om vi hamnade i Bruns igen. Hur man än vänder sig, etcetera. 

Maken jobbar på, sitter i sovrummet och tjänar pengar så jag kan be honom swisha flera gånger i veckan så jag kan betala mat, räkningar osv. Känns osjälvständigt men oundvikligt. Skulle behöva tala förstånd med mitt yngre jag, informera om ekonomiskt oberoende och sånt. Frågan är om jag skulle lyssna. Men han är ganska glad ändå. Bastar och kallbadar och har gått med i nåt sorts gym som också är ett glassigt spa - egentligen vet jag inte om maken sätter sin fot i själva gymmet speciellt ofta, han simmar nog mest runt i den varma poolen, bastar och tycker att han är duktig som gått med i ett gym. 

Sjukvården i Sverige; när jag flyttade till Australien tyckte jag att sjukvården där låg 20 år efter Sverige. Nu kan jag konstatera att det är precis tvärtom. Och säkerheten? Jag upplevde att vår tillvaro i Australien var hotad, av klimatförändringar. Vilda väder. Men här. Skjutningar, bombningar. Sjukvård som avfärdar. Hot om krig, och fullständigt orimliga krav på vad man borde ha för typ av beredskap hemma. Sådant ingen har. Kommer kriget är det klippt. Vad är nu en översvämning..? 

Vinter igen, nu är det 2025!

Är det så att tiden går otroligt snabbt numera? Det kan kännas så! Jag har inte skrivit på ett tag, och det är mest för att jag inte haft tid. För en gångs skull har det varit ganska späckat i det gamla trad-wife schemat. Nu när man yrkesarbetar. Och fortfarande Pluggar. Eftersom jag även pluggade via TAFE sista halvåret innan vi flyttade, så är jag nu duktigt skoltrött. Den här skiten får gärna vara klart nu. Men ett par månader har jag kvar. 

Lite av en kalldusch också att när jag under en månad arbetade så mycket så att någon som jag betraktade det som i princip heltid (ja, i princip iaf fml) så tjänade jag knappast så att det räckte till avgiften och elräkningen. Inget annat. Går dåligt ihop med min livsstil, typ bo på Mavi i Viken för 2000 pix per natt och sånt. Men men. Man är ju två i ett äktenskap och man kan glömma att klara sig själv, så är det bara. 

Även denna jul spenderade vi med familjen i Skåne. Bodde på Mavi i Viken. Mycket mysigt. Vinterbadade i Vikens hamn och avnjöt lyxiga frukostar. Det är inte det att jag inte letat efter billigare boenden, det är mera det att det inte finns många alternativ. Definitivt inga billiga alternativ. Återigen får man anledning att ångra olika livsbeslut, men men. Vad är pengar. 

Jag skrev nog aldrig om att mamma blev sjuk förra hösten, och hon var väldigt dålig förra julen. Det var därför jag ville dit denna julen också. Jag orkade inte skriva om hela den grejen, att mamma fick cancer, att jag bröt ihop totalt här och trodde att vi skulle förlora henne. Att hon inte skulle få vara med, hon heller. Men nu verkar allt faktiskt bra. Vi har fått mera tid. 

Jag trivs. Ja, jag trivs verkligen. Men det finns en känsla av att det är detta som är ett tidsbegränsat äventyr på något sätt, att det "verkliga" livet finns kvar i Oz. I och med huset i Bruns som vi inte kommer sälja. Att hela äventyret förr eller senare kommer sluta tillbaka där. Att iaf maken ser detta som en 5-10 års plan nu, inte ett livslångt beslut. Och det kanske är som det ska vara.