Inställd resa och funderingar kring framtiden

Innerst inne antog nog jag att det skulle ordna sig med resan, krig är ju vanligtvis sådant som pågår i världen men som inte kommer åt en själv - privilegierad som man alltid varit. Men det ordnade sig inte, jag kunde först inte få nån refund så jag tänkte, som sagt, nämen det fixar sig. 

Men så ställde de in vår hemresa. Kladdade in ett nytt flyg med en 8 timmars layover. Sådant ägnar jag mig inte åt, särskilt om jag är ensam med barnen. Och då plötsligt befann jag mig i ett nytt läge, vi kunde faktiskt ställa in hela resan, och få pengarna tillbaka - på grund av denna ändring som flygbolaget gjort. Då ställdes vi plötsligt inför frågan; vill vi verkligen ställa in allt? Det betyder ju i så fall att vi inte kommer iväg; det tar tid att få pengarna tillbaka och det är då inte aktuellt att boka nya biljetter - det råder också stor osäkerhet kring tillgången på bränsle. Den typen av osäkerhet runt planer som min autistiska sida helt enkelt inte pallar med. Så bokar om gör vi inte. Ställde in gjorde vi. 

Den första känslan var ändå lättnad. Att kunna bara avsluta den här situationen. Att slippa tänka på den totala ångesten jag skulle känt om vi klev på ett plan till Doha. Å andra sidan, nu går vi miste om chansen att "känna in" Bruns. Att begrunda om det är dit vi vill tillbaka. Om det är dags. Nu får vi istället chansa. Gå på magkänsla. Även rationella argument, men mest magkänsla såklart. 

Både jag och maken vill att någon annan ska fatta beslutet åt oss. Ska vi tillbaka? När i så fall? Vi trivs ju här. Men stannar vi 4-5 år till så blir det väldigt olycklig timing för äldsta dottern. Det blir det. Vart är det bäst för barnen? Oklart. Bäst för mig och maken, rent ekonomiskt, är Australien. Kostar skjortan att bo här. 

När man generaliserar så generaliserar man ofta att Sverige är billigt och Australien är dyrt. Att Sverige har bra utbildning och sjukvård, att Sverige har nån sorts balans som inte existerar i andra länder. Men sett inifrån håller jag inte med. Det stämmer inte att Sverige är balanserat när det kommer till exempelvis barnuppfostran; visst, du kan vara hemma i upp till två år. Men sen då? Då ska två-åringen gå på förskola och bli pedagogiskt utbildad i 8 till 10 timmar om dagen. Arbetet kommer först. Så man kan betala allt man äger och har i skatt. 

Vår situation är i alla fall den att vi betalar mycket i skatt, samtidigt som vi aldrig skulle kunna bygga en pension eller en tillräcklig bas att investera i något. Och vad jag har upplevt så är inte sjukvården, eller skolan egentligen, värd sitt extrema goda rykte. Jag tycker sjukvården i Australien är bättre. Och den är inte dyr. Det är väl samma som i Sverige ungefär. Även om folk inte brukar ha den uppfattningen. 

Skolan, ja, det är svårare. Det skiljer ju från skola till skola också, och beror på vilket barn man har. Vi har det bra här, vi bor ett stenkast från skolan. Men skolan är långt ifrån perfekt. 

Jag tror mamma kommer bli besviken på mig som vanligt, why change a working concept. Äldsta barnet kommer anpassa sig, men yngsta är som vanligt ett totalt mysterium. Vi får väl se. 

Vår

Känner att jag ville säga något om hur snabbt våren kommer, när den väl kommer. Redan tidigt i mars så är det så ljust, hela tiden. Jag är förvånad fast det är vår tredje (eller?) vår, så var ljuset något jag sammankopplade med sommaren, men det är ljust redan nu - och vårigt, om än kallt. Sen kan det förstås vara kallt i två månader till. Fast ljust då. Så man känner att man inte kan sitta inne, man måste ut och ta vara på ljuset, vare sig man fryser arslet av sig eller inte. 

Och det vore så lätt att bara stanna. Att ha det exakt såhär i typ fem år till. Jag vet inte riktigt varför det känns som att jag måste jaga på hela tiden. Vi har kvar huset i Bruns, måste vi ta vara på det? Vi har tillgångar där, pension i Sverige ser inte trolig ut. Men trodde vi det för tre år sedan, eller vad handlade det där om? Nu verkar det i alla fall som att Australien är det land där vi skulle kunna bygga nåt, rent ekonomiskt. Det var för svårt att krångla sig ut. Huset sålde inte, pension kan inte föras över till Sverige, osv. 

Men ändå tog vi steget. Är det bara såna vi är? Om jag bara kunde göra en enda sak annorlunda så skulle det vara detta; tänk från början att flytten är tidsbegränsad. Var klartänkt nog att fatta att vi snackar om 2-4 år, inte resten av livet. Vi hade nog gjort det ändå, det är ju ovärderligt. Otroligt. Men ändå känns återflytten som ett nästa steg. Det är inget misslyckande, inget sånt. Det går ju bra här. Skulle kunna vara kvar betydligt längre. Eller. 

En del sånt som kändes mycket opraktiskt med Bruns-huset, och bra här, blir med tiden lite tvärtom - eller man kanske ser för- och nackdelar med allt. Gräset är kanske grönare, och så. Huset var för stort på ett sätt, barnens rum i en helt annan byggnad. För långt bort, de är för små. Hur tänkte vi, tänkte vi. I lägenheten är vi tillsammans på en betydligt mindre yta. Och det har börjat slå mig ibland att... ytan är lite VÄL liten. De blir större. Vi skulle kunna ha lite mer utrymme. Ett eget utrymme för barnen. Varsitt badrum, och inte en gemensam dusch där dessutom tvättstugan också finns. Ja ja, jag vet att jag är en bortskämd bitch till lyxhustru. Men så ser det i alla fall ut i tankarna. Även detta med space utomhus, trädgård. Perfekt med en skitliten balkong och inget att göra. Ändå kan det klia liiiite i fingrarna nu efter att kanske plantera lite blommor. Lite örter kanske. Hmm...? Kanske. 

Mamma skulle säga att det finns hus med trädgårdar i Sverige. Och det finns det såklart. Men alla våra pengar sitter i ett existerande hus som inte går att sälja. Så. Inte älta. Bara gilla läget. 

Men nu har krig brutit ut i Mellanöstern (jag har koll på läget där som sagt). Vi har biljetter i sommar bokade, för att hälsa på makens föräldrar och också för att återvända till Bruns och känna in läget, gå igenom huset, se hur det känns att vara där. Det kommer att vara vinter, men det kanske är bäst så. Tyvärr bokade vi ett bolag som tvunget måste landa i Doha, vars luftrum just nu fylls av missiler. Det har fallit på mig att försöka få pengarna tillbaka för de här biljetterna, pga maken är upptagen. Han är i Finland och tävlar i att simma i isvaker i apkallt vatten med en massa andra puckon. Så vi vet inte om resan blir av. Eller om den blir det, jag då får man hoppas som fan att man överlever. 

Och snön faller återigen

Vintern kom igen, ja, inte i december när man vill att det ska vara vintrigt och snöigt och mysigt - nej, då var det grått och regnigt i typ 6 veckor istället. Men nu i januari, nu kom snön igen. Om inte lika mycket som för två år sedan, så absolut tillräckligt. Efter några veckor av snö med inslag av slask-dagar så börjar man känna att man nog kan detta nu. Pallar folk verkligen med detta varje år. Alltså, varje? 

Spenderade ytterligare en jul i Viken, mavi, my second home. Det har varit kul att göra jular med familjen, att få den erfarenheten. Fast detta året kändes det lite som att gästfriheten börjat sina något. Nyhetens behag och allt det. Nu är det lite mer suckande över vår ständiga närvaro. Lite mer "tur att det bara är jul en gång om året". Lite "måste vi vara här hela dagen?" Ja. Detta imponerar inte på maken när han lagt 12.000 på en resa. Så nu känner vi att vi är nöjda även där. Jag återkommer till känslan att allt jag ville göra i och med flytten till Sverige, den vision jag hade av vad det skulle innebära att bo här - det har vi nu gjort. Till och med så besökte jag och maken Grekland i oktober, helt själva. Kidsen fick stanna hemma med mormor. 

Även den där känslan av att åka hem till pappa. Att besöka pappa. Kände jag egentligen någonting i minneslunden i Häverö? Eller jo, det gjorde jag nog på sätt och vis. Men jag vet att jag kände mycket mer vid Julians hotell i Byron, stolen utanför hotellet där pappa satt och rökte och betraktade folk och trafik. Nere på Captain Cook. När allt kommer omkring så spenderade jag nog den mesta tiden jag spenderat med pappa i vuxen ålder just där. Just på den platsen. Med snabbkaffe och Daim. Han finns lika mycket där som på kyrkogården i Häverö. 

Maken lever det europeiska livet fullt ut, men även han har sagt att det nog är oundvikligt att vi återvänder. Oundvikligt hur, undrar jag. Är det nåt du vill? Men nej, han vet inte. Bara att det nog blir så. Inte lätt att veta. När man, som sagt, knappt klarar av att bestämma sig för vilken färg man ska ha på handdukarna.