När man glömmer ett tänt stearinljus på bordet, och nån timme senare inser att ens barn har släckt ljuset åt en... tralala, låtsas som ingenting.
Snart är det dags för Bönan att fylla 5. Vart tog åren vägen? Ibland har ju minuterna släpat sig fram, men vart åren går - det är en annan fråga.
Som vanligt har jag fruktat födelsedagen i flera månader; nu måste jag ordna barnkalas. Jippi. Jag kom på en superbra plan: jag ordnar ett kalas på cafe/restaurang - säger till dem att fixa mat och tårta, lekplats finns brevid, jag behöver inte göra någonting annat än öppna plånboken (vilket jag fixar lätt).
Genialisk ide. What could go wrong?
ALLT, skulle det visa sig.
Jag valde det perfekta cafeet. De har byggt världens bästa lekplats i anslutning till cafeet, och allt handlar om vegetarisk, organisk mat utan socker etcetera etcetera (music to my ears baby).
Tyvärr drivs cafeet (skulle det visa sig) av en sur gammal gubbe som är helt omöjlig att kommunicera med, vägrade diskutera detaljer såsom meny, pris och annat som en måste ha koll på innan dagen för själva kalaset. Jag försökte verkligen. Jag var dit flera gånger. No luck.
Sista gången sa jag liksom desperat - men om jag kommer tillbaka på Måndag (dvs dagen innan kalaset) så kanske vi kan bestämma nåt då..? Det enda gubbfan visste säkert, det var att han inte skulle tjäna några pengar på mitt kalas, att han ville stänga ner lekplatsen för att det bara kom en massa irriterande ungar dit, och att han möjligtvis kunde fundera ut en meny under helgen. Ej att förglömma; under detta sista möte så nämnde han även att han inte pallade baka en tårta. Så det kunde jag göra själv, och bara ta med mig den. Det var OK.
OK??? Men hela grejen var ju att jag inte skulle baka en tårta. Förra året kräktes barnen för att min tårta var så äcklig. Gubben menade alltså att hans jävla cafe inte kunde åstakomma en tårta, eller en vettig meny, eller en budget (mitt löjliga erbjudande av $150-200 skulle han minsann inte tjäna en spänn på).
Jag lämnade cafeet under mycket behärskade former.
Sen ringde jag maken, som var på jobbet (say what?) och skrek åt honom en stund.
Då bestämmde maken att kalaset skulle ställas in, och omplaneras. Av MIG.
Jag kan ju säga att gubben är skitsur. Och alla i Byron känner den här familjen.
Och nu sitter jag här likt förbannat och måste planera ett kalas, och en tårta...
