Jag sitter här med lilla Lala (Cruise) varje kväll och gråter av lycka. Sedan gråter jag av oro, tänk om något händer henne. Detta lilla mirakel. Sedan av lycka igen.
Jag borde skriva ner historien innan jag glömmer.
Vårt snitt var planerat till den 4:e April. Eftersom det aldrig funnits en chans i helvete att jag skulle pusha ut en bebis den naturliga vägen, även om jag i omgångar låtsats överväga det.
Så ringde de fredagen innan och frågade om vi kunde tänka oss att komma in tidigare, redan på måndagen - den 1:a April. Det ville jag såklart, den ungen var redo att komma ut. Och vad kul med den 1:a; Bönan är också född den 1:a.
Så tidigt på morgonen den 1:a April 2019 åkte vi in till Tweed. Tur att vi inte visste redan på morgonen vilken lång och jävlig dag det skulle bli - en dag då jag låg fullt preppad för operation i åtta timmar - inklusive kateter - bara för att sedan bli hemskickad på grund av platsbrist i operationssalen. Sånt man inte ens vet kan hända. Kom igen imorgon, better luck next time! Då ska även tilläggas att jag denna dagen varit fastande, hela dagen. Jag grät och svor och proppade i mig en hamburgare och chips - som tur var hade maken bokat ett boende i Coolagatta, nära och bra för en tidig (fastande) morgon nästa dag.
Tillslut kom ändå Lala, på eftermiddagen den 2:a April.
Själva operationen var vidrig.
Men inför ett planerat snitt så är man med på ett helt annat sätt. Från början är man medveten om alla nålar och slangar, ens egen nakenhet och utsatthet, rummet fullt med folk och nålen i ryggen (you look terrified, don't you trust us) - skynket nedanför ansiktet som måste vara där för att en normal människa inte skulle klara att se på - den bisarra känslan av att bli uppskuren och få en bebis utdragen ur sig - det är det ingen som talar om för en, man känner allt. Jag gjorde det i alla fall. Man känner allt, fast utan själva smärtan. Lång tid tar det också, säkert en kvart. Paniken hinner närma sig, jag viskade gå inte, till maken.
Det roliga var att vi kände doktorn sedan innan. Det fick mig iallafall att känna mig speciell, att han hade nån sorts relation till oss, att man inte bara var ett nummer. Han plockade ut Lala och utbrast "Big baby, Anna!"
Så fort lilla bebisen kommit slutar man bry sig om sig själv - gå med bebisen, viskade jag till maken. Hon är ok, sa de, fast hon rullades iväg på en liten säng med en liten gasmask över ansiktet, nåt med lungorna. Lågt blodsocker hade hon också, så hon skulle få specialvård på en annan avdelning, istället för att stanna hos mig. Bebis och make försvann iväg.
....
Uppvaket. Där får man en egen person tillskriven sig, en person vars jobb det är att ge en så mycket droger som möjligt. Ser man jäkligt pigg och glad ut så får de beröm av sin chef, och så får man åka till avdelningen igen, och tillslut får man komma till sin bebis.
Mådde bra en stund där, riktigt bra till och med - och allt var bra med Lala. Sen började bedövningen släppa och superdrogerna från uppvaket också, och plötsligt ska det räcka med, typ, panodil.
Fruktansvärt ont i cirka 48 timmar. Vid ett tillfälle hade jag fått så mycket opiater att jag var helt väck i huvudet, vilket jag upptäckte att jag ogillade. Första gången gick jag in i det med tankar på natural, empowered, beautiful och till och med ambient (liksom) medan denna gången var mottot typ have all the drugs.
Redan från början var Lala lugn och fin, sov mest. Då Bönans smeknamn på Tweed för sex år sedan var "Naughty Crankypants" så var Lalas "that Cruisy Baby." Det säger liksom allt. Efter bara tre dagar var jag redo att åka hem.
