Underbart hur olika ungarna är. Bönan vid 8 månaders ålder: skitsvår att söva, det tog alltid minst en timme på kvällen - men sen sov hon. Jag kunde till och med gå ut, det var liksom ingen risk att hon skulle vakna. Hon vaknade klockan 04.00 varje morgon, vilket ändå är ok. DÅ tyckte jag inte det var ok... men med the wisdom of hindsight så. Lala vid 8 månader: somnar på fem minuter men kanske sover i två minuter. Eller 10. Eller 30. Men ALDRIG längre än en timme. Från läggning till morgon. Ibland är det helt hopplöst. Så fort jag blundar så vaknar hon. Ändå känns allt fortfarande ganska lätt med henne. Det funkar. Vi mår bra.
BENET...?
Så fort Bönans gips togs bort så var allt som vanligt igen, såååå skönt alltså.
Haha! Skojade bara. Nu är det Bönan vi snackar om. Ungen som vid 2 års ålder var så satans envis att hon kunde vägra gå i två veckor pga hon hade snubblat. Nu har hon bestämt sig för att benet inte fungerar. Det bara... går inte att sätta vikt på. Ungfan kryper hellre än går. Vägrar röra sig tills man lyfter upp henne. Många fina parents of the year moments senaste veckorna. Jag blir galen. Jag ska gå till min doktor och fråga om Bönan behöver en psykolog. Kanske jag behöver en psykolog. Psykologen kommer behöva en psykolog.
Så har det varit jul. Det var bara vi fyra, jag gjorde svensk julmat, eller typ. Jag köpte Meatless Meatballs och Vegan Sausages på Woolies. Och gjorde janssons och rödbetssallad. Och äppelpaj. Jag inser att äppelpaj inte räknas som julmat, men det känns svenskt enligt maken.
En kompis var skitglad att hennes partner köpt nya Ray Bans till henne och undrade vad maken köpt åt mig. Jag bara... what? Inget.
För det första har vi varit ihop i 17 år (men jag dööööör) och för det andra har vi delat konto. Köper jag nåt dyrt blir han arg. Speciellt nu när "jag" smällt alla våra tillgångar på renoveringen. Som jag bara klagar på. För att... allt ser snett ut. Och alla nyanser av vitt är fel.
Jag är nog autistisk.
