Det viktigaste först.
Jag lider just nu av fruktansvärd ångest. Det blir så här när jag läser, eller ser på, nyheterna. Och just nu går det inte att undvika. En extremt hektiskt sommar här i Australien, vi höll på att brinna upp och blåsa bort och försmäkta i torkan - sen bröt helvetet löst och det regnade mer än det regnat sedan 70-talet (eller nåt i den stilen). Då sköljdes all jord och sand bort, och alla vägar också iaf här i Byron - och brunt vatten forsade ut i havet - och Australien blev årets poster child för global warming. Och massmedia vill mena att detta är nu normen. Vi kan lika gärna lägga oss ner och dö.
Och hey presto - global pandemi. Corona Virus. Nu är det här. Runt knuten. Och i Sverige. Och antingen är det en media(shit)storm, eller så är det allvarligare än vad de säger. Vi kommer bli sjuka. Kanske vi kommer att dö. Händer det mina barn något, så tar jag livet av mig. Sådant här var så mycket enklare innan en hade barn.
Till råga på allt har jag nu fyllt 40. Det känns gammalt.
Pappa och hans fru, syster med familj och styvsyster med dotter har varit här. Jag stressade över min "fest" jag skulle ordna i typ ett år, och sedan ordnade jag inget. Maken försökte (enligt egen utsago) fixa massor med speciella presenter och överraskningar till mig, men det blev tillslut ingenting av nånting. The end.
Jag sa att det enda jag ville ha var en kopp kaffe i sängen, utan barn.
Maken fixade koppen med kaffe, ställde den på golvet att svalna - och dumpade båda barnen i sängen. Efter en kvart fick jag bort dem, och drack det svala kaffet.
Och så måste vi sälja huset.
Familjen hade med sig jättemycket svensk choklad. Jag har ätit upp nästan allt.
Ska man ändå dö, så.
