Så jävla roligt

Kan vara det roligaste som någonsin hänt mig. Barnen har saboterat makens Spotify konto, så soundtracket till hans liv öppnar med "shake it off" av Taylor Swift, följt av "it's different for girls" av Elle King. Han är i Elle Kings topp 0.1% av lyssnare. Hon vet säkert hans namn. 

Det är hysteriskt roligt. Maken var skitsur, jag kunde inte se på honom utan att bryta ihop av skratt. 

Nu har maken skapat ett eget Spotify konto till mig och barnen. Det har gjort under för hans humör. 

Så där har ni ett relationstips helt gratis. 

All the Feels

Orkar inte riktigt sätta mig vid datorn för att skriva. Känner mig allmänt trött och omotiverad, sur på världen. 

I vaccinfrågan får jag erkänna att jag ställde in min tid som jag hade bokat (ni vet, den som maken inte visste om). Så den diskussionen behövde vi aldrig ta. Sedan bokade jag in mig igen. Ställde in igen. Var typ helt säker på att jag inte skulle vaccinera mig. 

Så gick vi med i några grupper där folk i området och föräldrar i skolan diskuterade vaccinering (och annat, typ 5G). Dem var vi med i under 48 spännande timmar, varpå maken bestämde sig för att aldrig mera kolla på sin telefon, gick ur alla grupper, drog upp planer på att byta skola och flytta - och gick och vaccinerade sig. 

Eller, han läste väl lite info också och gick till en doktor han litar på och diskuterade igenom saken. Men mest kände han ingen gemenskap med folk runtomkring oss. Och så ändrade han sig bara, hux flux. 

Då bokade jag en tredje tid. Första, trodde maken. 

Jag infann mig. Jag gick in i rummet. Jag begärde att få se exakt vad sköterskan gjorde, ville läsa på förpackningen, kunde knappast andas av panik och började gråta. Så klart. Men till slut var det gjort. Så nu är det bara att hoppas på det bästa. 

(Jag har ju givetvis tänkt igenom alla scenarios, och det värsta som kan hända är ju att vi alla dör inom kort och då blir det cirka 5% av världens befolkning kvar, och det kommer bli zombie-movie, svält, kaos - ja, det kommer inte att bli kul för dem precis.) 

Bönans skolan blev av med fem utav sex lärare i årskurs 1-6. Detta på grund av att regeringen bestämt att lärare måste vaccineras för att kunna jobba. På en Steiner-skola. Så nu vet vi inte riktigt vad det blir av den, vilka lärare som kommer... 

Hela samhället häromkring har verkligen förändrats. Olika människor kommer in, andra flyttar bort. Ett par månader efter att vi sålde i Byron hade det området gått upp i pris typ en miljon. Dollar. Och tvivel har uppstått runtomkring området där vi köpte - plötsligt känns det som att vi borde sälja innan folk fattar att de inte ska köpa här - ja, ni ser. Hjärnan scannar efter saker att oroa sig för. 

Och plötsligt frågar vi oss - om vi flyttade härifrån, vad skulle vi sakna? Skulle vi kunna flytta längre söderut och bo närmare makens föräldrar? Eller skulle vi hata det och bli deprimerade? Orkar jag starta om igen? Jag skulle aldrig orka bygga upp nya vänskaper nu. Och det finns inga bra skolor där. Men om skolan HÄR inte heller är bra, spelar det någon roll då? 

Vilken framtid ska vi bygga för barnen? 

Lockdown

Sämsta middagen. Tänkte fira att vi tydligen träffades för 19 år sedan, genom att beställa pizza. Klockan halv fyra nämner maken att han har ett möte mellan kl 17 och 18. Men det funkar ju inte, säger jag. Lala går ju och lägger sig typ kvart över sex. Lagar ett mål mat till Lala (innehåller nyttigheter). Tänker att jag ska kolla menyn på pizza-stället. Stället stängt. Ok, vi tar thai, säger jag. Det gillar ju inte Bönan. Lagar ett mål mat till Bönan (utan nyttigheter). Då säger maken att thai-stället är flummigt och maten där är äcklig. Fixar du något..? Mmmhmmm. 

Hur som helst, vi är i någon slags oändlig lockdown här. Jag hemskolar, ibland. Ibland är vi nere vid vattnet halva dagen istället och övar på att vinterbada. Ibland försöker jag bara att inte bli vansinnig på ungarna. Och om jag tycker detta är jobbigt, så är det inget mot vad Bönan tycker. En extrovert. En som får energi av att träffa andra männsikor. Jag försår det inte riktigt, men jag ser att hon inte mår bra. 

Stör mig på regeringens generella inkompetens och tvivelaktiga strategier för att få folk att vaccinera sig. Stör mig på folk som är FÖR vaccin pga deras nedlåtande översittartoner, stör mig på folk som är MOT vaccin pga deras förargliga självgodhet och vägran att resonera - ja, stör mig på ALLA och ALLT. Så det är fan lika bra att man måste hålla sig på hemmaplan. 

Och folk bara bråkar och skriker. Finns inget här som delar folk som vaccin-frågan. Fast de är också passionerade i ansiktsmaskfrågan. 

Jag har en tid bokad. För vaccinering. Men jag vettefan. Maken är emot det i nuläget. Detta innebär konflikt. Enligt min psykolog är allt jag gör avsett att undvika konflikt. Tills jag tappar det och blir helt vild istället. Exempelvis i trafiken. 

Vaccinfrågan bör icke avhandlas inom äktenskapet. Därför har jag helt enkelt inte berättat för maken om min tid som är bokad. En lösning på det här problemet kommer förhoppningsvis att visa sig..? 

Jag har slutat gå till psykologen för övrigt. Allt de säger kan man lista ut själv. Hon skulle förstås ha sagt att jag måste ha en sansad konversation med maken. Ha! 

Blä

Total lockdown i hela staten. 

Det är sjukt. 

Att känna någon

Maken har bjudit in bandmedlemmarna till vårt hus ikväll. 

"Jaha, vad kul!" sa jag imorse. "Vill du att jag ska fixa lite snacks, typ lite olika maträtter?"

Maken började genast asgarva högt, och jag reflekterar återigen över hur skönt det är att verkligen känna någon. Tillsammans nästan 20 år. Han förstår direkt att jag ger fan i hans polare, och inte tänker fixa mat eller öl. 

Så enkelt det blir. 

Detta med hund

Hur går det med valpen, undrar ni. 

Jag har följande att säga om hundar: kan icke rekommenderas. 

Den sålde vi. 

Och därmed är det en gång för alla fastställt att vi är dåliga människor. Särskilt jag, är en dålig människa. Eftersom det tydligen låg på mig att mata den (visste ni att folk lagar mat åt sina djur? Och ger dem, typ, rå kyckling och rå köttfärs? Noooo sir) och ta den på promenader, och plocka skit, och ta den till veterinären, och klippa klor, och ge den medicin, etcetera, etcetera. 

Vilken sorts människa kan inte älska en valp..? (undertecknad)

En lat, självisk, lite elak och allmänt vresig människa... (undertecknad) 

Min psykolog säger att jag inte ska kritisera mig själv på det viset, dock. Så vi får rama om det. Ehm. Det visade sig att... vi inte är hundmänniskor. Helt enkelt. Så han har det bättre nu. 

I himlen. 

Nej, skoja bara. Han flyttade till en annan familj där de älskar djur, och nu har totalt tre whippets. (Jävla hippies). 

Psykolog, jaha ja - nu har hon blivit fullständigt galen? Japp, nu finns det ingen återvändo. Bra att prata med en psykolog faktiskt - de har betalt för att lyssna så man kan ösa på om sig själv, säga exakt vad som helst (de har tystnadsplikt) och man kan strunta i om de gillar en! Varför har jag inte gjort detta tidigare?! 

Pga kostnaden så klart, det kostar ju en fucking förmögenhet. Så mycket kläder hade man kunnat köpa för dem pengarna. Men nu jobbar ju maken heltid så nåt måste jag ju smälla pengarna på, aahahahaha. 

Pappa

För ett par månader sedan, den 7:e Maj -21, dog min pappa. I Sverige. Han var 64. Han var som lyckligast när han fick vara hos sin mormor när han var liten, hans mormor hette Linnea. Hans morfar hette Linus. Jag tror de hette Jansson i efternamn. Detta visste inte ens jag när han dog. Nu känns det ändå viktigt att komma ihåg det. 

Jag visste sedan början av året att pappa var sjuk. Dagen innan min födelsedag fick jag definitivt reda på att han skulle dö. Snart. Och här sitter jag i Australien, medan världen är i panik över ett virus. På grund av covid får jag inte åka hem. Eller jag kanske får, om jag ansöker om tillstånd. Men det går inte att säga om det går att komma tillbaka eller inte. Det finns australiensare i världen som har försökt ta sig hem i 18 månader. Jag kunde inte riskera att inte kunna komma hem till barnen. Det fanns ingen chans. 

Jag funderade på att ringa. Jag skulle göra det. Kanske borde gjort det. Jag skulle skriva ett brev. Men inget blev av. 

Tillslut var han så dålig att han åkte in på sjukhus. De trodde han hade tid, han skulle in på någon långvårdsavdelning. Kajsa skulle komma tillbaka nästa dag med en väska packad. Jag skulle ringa upp på facebook. Min syster, hans andra dotter, bor i Stockholm - men hon hade covid... 

När Kajsa satt på bussen nästa morgon så ringde de upp henne och sa att hon måste skynda sig. Tiden var slut. 

Jag ringde då. Gråtandes och panikslagen såg jag hur han låg i en sjukhussäng med slangar överallt, medan han rosslade efter luft då han sakta kvävdes till döds. Lungcancer. 

En hård död. 

Han sover, sa Kajsa. Ring lite senare när han är vaken. Samla dig lite, så pratar vi sen. 

Halva natten väntade jag. På att han skulle vakna. 

Sedan dog han. 

Man får inte alltid säga farväl. Det blir inga sista ord. Inget blir sagt, i döden liksom i livet. 

En hård död. 

Pappa, förlåt att jag inte sa farväl. Förlåt att inget blev sagt. 

Tack för att du kom hit tre gånger. Tänk det, du var här tre gånger. Vi sågs för bara lite över ett år sedan, när jag fyllde 40. Du har träffat mina barn. Och jag vet att du måste ha varit så glad över min systers två pojkar. Du finns här. Vid Julians. Vid Captain Cook beach. I Byron. I Stockholm. I Häverö. Du sitter som 80-åring på din altan, vid ditt röda hus, iklädd en rutig skjorta - och ser ut över landsvägen. Kajsa sitter på trappen. Hej, säger jag. Det var inte igår..! 

Tills vi ses igen. 

Terrible Two fyller 2

Regn

Nu får det fan ta och sluta regna. 

Förra året brann det överallt, vi var redo att ta våra väskor och dra - i år regnar det. Nu har det regnat så mycket så att det är blött överallt. Det är svårt att beskriva. Det blir nog inte så i Sverige. Det är liksom inte samma mängder regn. Här kan det regna på ett dygn vad det regnar under en hel svensk sommar. Och det kan regna så mycket varje dygn, i tre veckor. Fem. Tre månader. Det liksom glömmer att sluta. Efter regn kommer storm. Och hagel. Sen börjar det regna igen. 

Lakanen är blöta. Handdukarna torkar aldrig. Alla kuddar är fuktiga och möglar. Kläderna i garderoben. Jag tvättade typ allt pga det luktade mögel. Men det torkar ju aldrig så det var nog en dålig ide. Det blir grönt och vitt mögel på alla ytor man inte torkar av varje dag, typ bokhyllor och fönsterkarmar. Alla hostar på nätterna. Det är helt sjukt, sluta fucking regna! 

Här lever man ett med naturen. 

Get a puppy, they said.

Bönan: "jo man använder hjärnan hela tiden. Till och med när man pratar."

Har ett excel spreadsheet för att utforska vart alla pengar försvinner till. Min kolumn: $12, $30, $14, $12. 

Hundfan: $115, $25, $37, $5, $25, $100, $89, $90. Plus mat. Den betalade vi förra månaden. 

Bra beslut där, skaffa hund. 

Livet som SAHM

Maken jobbar numera traditionella tider, det vill säga, han är aldrig hemma. 

Jag är alltid hemma. Eller i bilen. Terrible Two gallskriker bara man kommer nära bilen. Kvider "no, no, no" med hjärtskärande röst när man trycker in henne i bilstolen så att folk runtomkring antar att man håller på att strypa henne. Men bilstolen är inget hinder för Terrible Two. Hon har snart sina armar ute, drar ut bältet och glider ner på golvet där hon nöjt försöker öppna dörren. Panik. Maken anser att jag borde ta det lungt, ungen kan inte öppa dörren. Tror han, ja. Jag tror det är en tidsfråga. 

Tänkte igår att det är skönt att slippa jobba i allafall. Om man då inte räknar kid-wrangling och hushållsarbete som jobb. För i så fall så jobbade jag 14 timmar igår. Utan rast. Fast jag vet inte om jag skulle kalla det jobb ändå. Det är väl... livet? 

Jag kan i allafall skriva en CV

Maken lägger en sked jordnötssmör i mixern, och stoppar skeden i munnen, vilket han tydligen aldrig kommit på att göra tidigare. MMM, säger han, GUUUUD vad gott, man skulle kunna äta jordnötssmör direkt ur burken med en sked! 

Jaha, säger jag och försöker låta förvånad, maken har alltså inte märkt att det går åt fyra burkar i veckan. Att vi spenderar för mycket pengar på matvaror, det har han märkt i största allmänhet. Säger till mig att handla mindre, speciellt dyr skräpmat typ vegansk ost och majonäs. Gnäller sedan surt när det bara finns torkade linser och bönor hemma. Vilket jag anser är så typiskt karlar, så att det nästan blir komiskt. Jag blir alltså inte ens arg. 

På grund av hur jävla dyrt allting plötsligt är (elräkningen, ELRÄKNINGEN!!!), så ville maken att jag skulle skaffa ett jobb. Det gick sådär. Jag är ganska bra på att skriva en CV. Men sen blir det värre, när man ska... göra grejer. Prata med folk, och... jobba. 

Dessutom tvivlar jag på att maken skulle kunna stanna hemma med barnen, han vet till exempel inte ens var städprodukterna står. Inte för att han skulle ta sig tid att trycka på "on" på diskmaskninen. Och han kan inte laga mat. Etcetera, etcetera. Så när jag inte kunde få ett jobb på ett näraliggande motell (den där Business Degree in Hospitality and Tourism var alltså money well spent) pga de gillade nog inte mig plus att vet ni hur jävla lite de betalar sin personal - jag dog typ - så bestämde vi att maken ska leta efter mera jobb. Det har gått ok, eftersom jag är så bra på att skriva en CV.

Så ja. Dags att dra ner på kaffe och croissanter (kaffe och croissanter är svindyra i det här landet) och fundera lite mera på ekonomin. Till vidare. Det brukar ordna sig. 

Inte fan tänker jag städa motellrum för 200 spänn i timmen i allafall. 

Puppy

Beach Perfection