Detta med hund

Hur går det med valpen, undrar ni. 

Jag har följande att säga om hundar: kan icke rekommenderas. 

Den sålde vi. 

Och därmed är det en gång för alla fastställt att vi är dåliga människor. Särskilt jag, är en dålig människa. Eftersom det tydligen låg på mig att mata den (visste ni att folk lagar mat åt sina djur? Och ger dem, typ, rå kyckling och rå köttfärs? Noooo sir) och ta den på promenader, och plocka skit, och ta den till veterinären, och klippa klor, och ge den medicin, etcetera, etcetera. 

Vilken sorts människa kan inte älska en valp..? (undertecknad)

En lat, självisk, lite elak och allmänt vresig människa... (undertecknad) 

Min psykolog säger att jag inte ska kritisera mig själv på det viset, dock. Så vi får rama om det. Ehm. Det visade sig att... vi inte är hundmänniskor. Helt enkelt. Så han har det bättre nu. 

I himlen. 

Nej, skoja bara. Han flyttade till en annan familj där de älskar djur, och nu har totalt tre whippets. (Jävla hippies). 

Psykolog, jaha ja - nu har hon blivit fullständigt galen? Japp, nu finns det ingen återvändo. Bra att prata med en psykolog faktiskt - de har betalt för att lyssna så man kan ösa på om sig själv, säga exakt vad som helst (de har tystnadsplikt) och man kan strunta i om de gillar en! Varför har jag inte gjort detta tidigare?! 

Pga kostnaden så klart, det kostar ju en fucking förmögenhet. Så mycket kläder hade man kunnat köpa för dem pengarna. Men nu jobbar ju maken heltid så nåt måste jag ju smälla pengarna på, aahahahaha. 

Pappa

För ett par månader sedan, den 7:e Maj -21, dog min pappa. I Sverige. Han var 64. Han var som lyckligast när han fick vara hos sin mormor när han var liten, hans mormor hette Linnea. Hans morfar hette Linus. Jag tror de hette Jansson i efternamn. Detta visste inte ens jag när han dog. Nu känns det ändå viktigt att komma ihåg det. 

Jag visste sedan början av året att pappa var sjuk. Dagen innan min födelsedag fick jag definitivt reda på att han skulle dö. Snart. Och här sitter jag i Australien, medan världen är i panik över ett virus. På grund av covid får jag inte åka hem. Eller jag kanske får, om jag ansöker om tillstånd. Men det går inte att säga om det går att komma tillbaka eller inte. Det finns australiensare i världen som har försökt ta sig hem i 18 månader. Jag kunde inte riskera att inte kunna komma hem till barnen. Det fanns ingen chans. 

Jag funderade på att ringa. Jag skulle göra det. Kanske borde gjort det. Jag skulle skriva ett brev. Men inget blev av. 

Tillslut var han så dålig att han åkte in på sjukhus. De trodde han hade tid, han skulle in på någon långvårdsavdelning. Kajsa skulle komma tillbaka nästa dag med en väska packad. Jag skulle ringa upp på facebook. Min syster, hans andra dotter, bor i Stockholm - men hon hade covid... 

När Kajsa satt på bussen nästa morgon så ringde de upp henne och sa att hon måste skynda sig. Tiden var slut. 

Jag ringde då. Gråtandes och panikslagen såg jag hur han låg i en sjukhussäng med slangar överallt, medan han rosslade efter luft då han sakta kvävdes till döds. Lungcancer. 

En hård död. 

Han sover, sa Kajsa. Ring lite senare när han är vaken. Samla dig lite, så pratar vi sen. 

Halva natten väntade jag. På att han skulle vakna. 

Sedan dog han. 

Man får inte alltid säga farväl. Det blir inga sista ord. Inget blir sagt, i döden liksom i livet. 

En hård död. 

Pappa, förlåt att jag inte sa farväl. Förlåt att inget blev sagt. 

Tack för att du kom hit tre gånger. Tänk det, du var här tre gånger. Vi sågs för bara lite över ett år sedan, när jag fyllde 40. Du har träffat mina barn. Och jag vet att du måste ha varit så glad över min systers två pojkar. Du finns här. Vid Julians. Vid Captain Cook beach. I Byron. I Stockholm. I Häverö. Du sitter som 80-åring på din altan, vid ditt röda hus, iklädd en rutig skjorta - och ser ut över landsvägen. Kajsa sitter på trappen. Hej, säger jag. Det var inte igår..! 

Tills vi ses igen.