Orkar inte riktigt sätta mig vid datorn för att skriva. Känner mig allmänt trött och omotiverad, sur på världen.
I vaccinfrågan får jag erkänna att jag ställde in min tid som jag hade bokat (ni vet, den som maken inte visste om). Så den diskussionen behövde vi aldrig ta. Sedan bokade jag in mig igen. Ställde in igen. Var typ helt säker på att jag inte skulle vaccinera mig.
Så gick vi med i några grupper där folk i området och föräldrar i skolan diskuterade vaccinering (och annat, typ 5G). Dem var vi med i under 48 spännande timmar, varpå maken bestämde sig för att aldrig mera kolla på sin telefon, gick ur alla grupper, drog upp planer på att byta skola och flytta - och gick och vaccinerade sig.
Eller, han läste väl lite info också och gick till en doktor han litar på och diskuterade igenom saken. Men mest kände han ingen gemenskap med folk runtomkring oss. Och så ändrade han sig bara, hux flux.
Då bokade jag en tredje tid. Första, trodde maken.
Jag infann mig. Jag gick in i rummet. Jag begärde att få se exakt vad sköterskan gjorde, ville läsa på förpackningen, kunde knappast andas av panik och började gråta. Så klart. Men till slut var det gjort. Så nu är det bara att hoppas på det bästa.
(Jag har ju givetvis tänkt igenom alla scenarios, och det värsta som kan hända är ju att vi alla dör inom kort och då blir det cirka 5% av världens befolkning kvar, och det kommer bli zombie-movie, svält, kaos - ja, det kommer inte att bli kul för dem precis.)
Bönans skolan blev av med fem utav sex lärare i årskurs 1-6. Detta på grund av att regeringen bestämt att lärare måste vaccineras för att kunna jobba. På en Steiner-skola. Så nu vet vi inte riktigt vad det blir av den, vilka lärare som kommer...
Hela samhället häromkring har verkligen förändrats. Olika människor kommer in, andra flyttar bort. Ett par månader efter att vi sålde i Byron hade det området gått upp i pris typ en miljon. Dollar. Och tvivel har uppstått runtomkring området där vi köpte - plötsligt känns det som att vi borde sälja innan folk fattar att de inte ska köpa här - ja, ni ser. Hjärnan scannar efter saker att oroa sig för.
Och plötsligt frågar vi oss - om vi flyttade härifrån, vad skulle vi sakna? Skulle vi kunna flytta längre söderut och bo närmare makens föräldrar? Eller skulle vi hata det och bli deprimerade? Orkar jag starta om igen? Jag skulle aldrig orka bygga upp nya vänskaper nu. Och det finns inga bra skolor där. Men om skolan HÄR inte heller är bra, spelar det någon roll då?
Vilken framtid ska vi bygga för barnen?
