Jag kan ofta känna att det är Stockholmsområdet, och Roslagen, som jag vill tillbaka till. Fast jag egentligen bodde mycket längre tid i Skåne. Så det kanske är nåt visst med området man lever i under just de första 10 åren av livet. Att det blir inpräntat som "hemma" mera än någon annanstans kommer att kunna bli, hur länge man än bor där. Vilket får mig att tänka på vad som kommer att kännas som "hemma" för Bella, om vi flyttar till Stockholm det här året. Byron Shire? Ett område jag själv känner mig helt klar med och inte skulle bry mig särskilt mycket om jag aldrig ser igen? Intressant.
Migrationsverket, och kanske i ännu högre grad - ambassaden i Canberra, har varit extremt svåra att tas med. Och haft extremt långa väntetider. Det är inte "bara" att flytta hem. Har tider i Canberra om två månader (!!) för att fixa barnens pass. Och en tid någon vecka senare för makens visum. Han måste gå på en intervju och visa papper på att han förtjänar ett visum. Han minns inte ens vad han skickade in för ett år sedan. Men en kan undra om det räcker att visa upp barnen, som han är pappa till..? Nej, tydligen inte.
Och för den delen har huset inte sålt. Orkar inte. Funderar på att hyra ut det. Eller det är väl mer än funderingar vid det här laget, då vi har sagt att i slutet av detta året åker vi. Oavsett. Det ska ske nu om det ska ske alls. Pga barnens ålder exempelvis. Bella ska börja femman, redan nu är en svår tid att flytta på ett barn. Men hon verkar allmänt ganska positiv till hela saken, har i allafall inte uttryckt att hon absolut inte vill.
Jag får ofta för mig att jag måste skynda på... att det på något sätt är bråttom. Att jag kommer hem till Sverige. Efter alla dessa år. På något vis tror man att tiden står stilla "hemma" när man är iväg. Att man alltid kan komma "hem" igen. Men så är det inte. Det insåg inte jag förrän pappa dog. Pappa är borta. Mina syskon är vuxna. Min mamma blir äldre.
Ändå kommer jag hela tiden på mig själv med att tänka att jag måste skynda mig hem. För att träffa pappa.
