Ibland händer det inte ett piss på typ 12 år, och så helt plötsligt får man nåt sorts tokryck och gör en massa grejer och styr och ställer som en boss, och innan man vet ordet av (eller nja) så sitter man i en lägenhet i Nacka...
Från början?
Jag gjorde något så okarakteristiskt som att boka en resa till Stockholm, helt själv. Vi insåg att vi inte kom någonstans, med någonting, då man som expat med 20 år utomlands har upphört att existera i svenska officiella sammanhang; skatteverket och så vidare. Utan bankkonto och bank-id är det, kort sagt, kört. Jag läste mig till att enda sättet att skaffa bankkonto, vilket verkade vara steg ett, var att infinna sig på ett bankkontor med ett giltigt svenskt pass. Tack och lov hade jag i slutet på förra året rest till Canberra och fixat mitt svenska pass. Annars hade det verkligen varit totalt kört.
I början på maj månad bar det alltså av till Stockholm. Min första resa "hem" på över 5 år. Av olika anledningar, men mest covid förstås. Resan var fruktansvärd, upptäckte att jag måste ha blivit gammal på bara 5 år, ryggen pallade inte alls och jag lyckades skada ena armen genom att sitta still, vilket senare ledde till 8 händelsefulla timmar på Södersjukhusets akutmottagning - ett ställe jag hoppas aldrig behöva besöka igen. Jag grät när vi landade, för att det var Sverige, det var Stockholm - jag hade en känsla av att komma hem - märkligt egentligen.
Redan dagen efter fixade jag bankkontot, bank-id och swish.
Efter att jag redan bokat flygbiljetterna, insåg jag att det inte bara är att vandra in på en bank och öppna konto längre. Man måste boka tid. Och inte bara det, banken måste vilja ha en som kund. Banken kan alltså säga nej, eller inte ha några tider tillgängliga. Jag spenderade många svettiga timmar på Skype (jag!!! på telefon!!) innan jag fick tag i en supertrevlig tjej på banken i Nacka Strand som lyckades hitta mig som gammal kund hos dem - och därmed gick med på att boka in mig. Jag insåg inte förrän senare att detta inte var någon självklarhet, då skatteverket i all sin vidsom har vilandeförklarat mitt personnummer, vilket är typ samma sak som att man är död. Banken hade alltså kunnat neka att öppna kontot. Tur att jag inte visste det. Vet man inte saker så verkar man kunna köra på i sin egen värld, och folk hänger lite fascinerat på. De undrar liksom vad den galna människan håller på med.
Med detta fixat redan första dagen började jag utforska olika delar av Stockholm, gick omkring och filmade och pratade för mig själv som en influencer på Lawson Street ungefär - tills jag hade avverkat stora delar av Stockholm och knappt kunde gå längre. Och sedan då, long story short, så köpte jag en lägenhet. Återigen, om man inte vet hur saker fungerar och man har noll koll - då kan man ofta få det som man vill genom ren och skär beslutsamhet. Och envishet. Och ett visst mått galenskap. Plötsligt hade jag en lägenhet i Stockholm.
Jag reste hem till Australien. Vi packade upp vårat liv och skickade det mesta av det till Brisbane för vidare färd till Stockholm - dock sitter grejerna fast i Brisbane och vi är jävligt sura på transportföretaget.
Jag tog tjejerna ur deras skolor. Det som fick mig att gråta mest under hela processen var Frankies sista dag på Lilly Pilly, kanske den finaste och bästa förskola som finns. Men sakta kom och gick deras sista skoldagar, sista promenader, sista Old Maids. Sista träffar med vänner, sista koppen kaffe. maken fick sitt uppehållstillstånd ett par dagar innan avfärd.
Det omöjliga i att få hela huset tomt, allt packat, inte en grej kvar. Huset skulle då hyras ut, japp, vi har kvar det... Men på något sätt kom vi iväg till Brisbane. På något sätt klarade vi flyget. På något sätt släppte de in oss i landet. Taxi till gamla stan. En airbnb. Framme.
