Känner att jag ville säga något om hur snabbt våren kommer, när den väl kommer. Redan tidigt i mars så är det så ljust, hela tiden. Jag är förvånad fast det är vår tredje (eller?) vår, så var ljuset något jag sammankopplade med sommaren, men det är ljust redan nu - och vårigt, om än kallt. Sen kan det förstås vara kallt i två månader till. Fast ljust då. Så man känner att man inte kan sitta inne, man måste ut och ta vara på ljuset, vare sig man fryser arslet av sig eller inte.
Och det vore så lätt att bara stanna. Att ha det exakt såhär i typ fem år till. Jag vet inte riktigt varför det känns som att jag måste jaga på hela tiden. Vi har kvar huset i Bruns, måste vi ta vara på det? Vi har tillgångar där, pension i Sverige ser inte trolig ut. Men trodde vi det för tre år sedan, eller vad handlade det där om? Nu verkar det i alla fall som att Australien är det land där vi skulle kunna bygga nåt, rent ekonomiskt. Det var för svårt att krångla sig ut. Huset sålde inte, pension kan inte föras över till Sverige, osv.
Men ändå tog vi steget. Är det bara såna vi är? Om jag bara kunde göra en enda sak annorlunda så skulle det vara detta; tänk från början att flytten är tidsbegränsad. Var klartänkt nog att fatta att vi snackar om 2-4 år, inte resten av livet. Vi hade nog gjort det ändå, det är ju ovärderligt. Otroligt. Men ändå känns återflytten som ett nästa steg. Det är inget misslyckande, inget sånt. Det går ju bra här. Skulle kunna vara kvar betydligt längre. Eller.
En del sånt som kändes mycket opraktiskt med Bruns-huset, och bra här, blir med tiden lite tvärtom - eller man kanske ser för- och nackdelar med allt. Gräset är kanske grönare, och så. Huset var för stort på ett sätt, barnens rum i en helt annan byggnad. För långt bort, de är för små. Hur tänkte vi, tänkte vi. I lägenheten är vi tillsammans på en betydligt mindre yta. Och det har börjat slå mig ibland att... ytan är lite VÄL liten. De blir större. Vi skulle kunna ha lite mer utrymme. Ett eget utrymme för barnen. Varsitt badrum, och inte en gemensam dusch där dessutom tvättstugan också finns. Ja ja, jag vet att jag är en bortskämd bitch till lyxhustru. Men så ser det i alla fall ut i tankarna. Även detta med space utomhus, trädgård. Perfekt med en skitliten balkong och inget att göra. Ändå kan det klia liiiite i fingrarna nu efter att kanske plantera lite blommor. Lite örter kanske. Hmm...? Kanske.
Mamma skulle säga att det finns hus med trädgårdar i Sverige. Och det finns det såklart. Men alla våra pengar sitter i ett existerande hus som inte går att sälja. Så. Inte älta. Bara gilla läget.
Men nu har krig brutit ut i Mellanöstern (jag har koll på läget där som sagt). Vi har biljetter i sommar bokade, för att hälsa på makens föräldrar och också för att återvända till Bruns och känna in läget, gå igenom huset, se hur det känns att vara där. Det kommer att vara vinter, men det kanske är bäst så. Tyvärr bokade vi ett bolag som tvunget måste landa i Doha, vars luftrum just nu fylls av missiler. Det har fallit på mig att försöka få pengarna tillbaka för de här biljetterna, pga maken är upptagen. Han är i Finland och tävlar i att simma i isvaker i apkallt vatten med en massa andra puckon. Så vi vet inte om resan blir av. Eller om den blir det, jag då får man hoppas som fan att man överlever.
