Lismore

Bönan är åter frisk som en nötkärna, själv skrev jag av hela förra veckan utom lördag kväll då jag följde med maken till Lismore för att kolla när hans band spelade.

Det var en mycket bisarr upplevelse, som jag inte riktigt vet om jag kan förklara. Det är något mycket säreget över den australiensiska landsbygden och folk som befolkar den. Eventuellt pga flour i vattnet? (egen teori)

Inget som sades av någon på hela kvällen gick att begripa, än mindre svara på med nåt vettigt. Jag höll därför mun större delen av kvällen och fick erkänna att till och med Gold Coast hade bättre konversation att erbjuda.

Var naturligtvis tvungen att ta igen mig hela denna veckan efter alla pärser - och planerar vara tillbaka på yoga etc redan på fredag. Skål!

Akuten

Enligt lagen om alltings jävlighet, samt förstås det faktum att allt alltid är mycket läskigare på natten - så beslutade vi oss för att åka in till sjukhuset akut med Bönan i måndags kväll vid 22-tiden (läggdags).

Hon hade andats rossligt och ytligt ett tag men hon verkade må bra och var rätt så lugn. Men efter att hon somnat blev det liksom värre. Eller jag upplevde det som värre. Ska jag somna nu, tänkte jag. Tänk om hon slutar andas när jag sover? Sökte på Google. Överallt står det givetvis om ditt barn har svårt att andas och andas mer än 40 gånger på en minut, åk in akut. 40? Räknar. Lyssnar. Räknar. Sliter upp ungen ur sängen. Dags att åka till akuten.

På akuten, i alla fall i den här i stan, så förväntar de sig lite att man ska vara en hysterisk förälder som stör dem i deras jobb pga unge med ont i örat eller dylikt. Så länge man inte sparkar in dörren och springer in Hollywood-style och gastar efter en doktor så får man snällt stå där och fylla i ett formulär samt vänta på sin tur.

Bönan gjorde sin vanliga grej och bestämmde omgående att hon hatade sköterskan, och minsann inte skulle acceptera någon som helst form av undersökning. Tyvärr måste man förbi sköterskan för att träffa doktorn. Vi blev utskickade till väntrummet igen och jag grät och sa till maken att de kommer skicka hem oss, de får ju inte undersöka henne, hon vägrar ju! 

Som tur var hade doktorn vart med förr. Han drog fram sin mobil och lät Bönan glo på Peppa Pig (det bästa hon vet, för vi har ju ingen TV...) och därmed underkastade Bönan sig undersökningen.

Ingen skön känsla när doktorn äntligen fick lyssna på dotterns lungor, såg mycket bekymrad ut, och sa jooo, hon är riktigt sjuk. 

Varpå vi fick det tvivelaktiga nöjet att åka ambulans till Tweed Heads, där Bönan föddes.

Sammanfattningsvis trodde den första doktorn att det var lunginflammation - men det trodde de inte i Tweed (pga gjorde röntgen). De trodde stenhårt på astma, det märkte jag tack vare alla deras extremt ledande frågor. Vi fick åka hem följande dag med astma-medicin att trappa ner på, men den förhoppningen att det helt enkelt vart ett virus med astmaliknande symptom. Dessa kan komma tillbaka, eller också inte. Det vet vi inte nu. Men hon svarade bra på medicinen. Det negativa med den medicinen var att den orsakade... hyperaktivitet. Hos en unge som liksom redan aldrig vill sova. Fan, vad trött jag har varit kan jag säga. Jag funderar på att själv prova lite medicin och se om även jag blir klarvaken och super aktiv.

Alltså jag vet att jag tjatar men... jag är så trött nu så att jag tror min hjärna börjar stänga ner. Jag hörde själv hur virrigt och osammanhängande jag pratade med olika doktorer i Tweed, hur jag hela tiden sa did I already say that och what day is it now, till exempel. Jag har noll tidsbegrepp och vet ofta inte om fem minuter eller tjugofem har passerat.

Det är inte bara Bönans fel. Hon sover ju så klart. På natten sover hon många timmar i sträck. Men jag kan ju inte sova. Jag är rädd att bli väckt. Och ofta blir jag det. En normal människa hade då kunnat somna om - men jag kan inte. Det går inte. Senaste veckorna har det var hopplöst. Så fort jag faktiskt somnat har hon vaknat. Hon är bara vaken nån minut. Men det räcker. Då kan jag vara vaken hela natten. Känna mig utmattad, förbannad, förvirrad, oförmögen att minnas enkla saker - glömmer konsekvent namn och datum, gör inget om det inte står i kalendern.

Men i alla fall - Bönan är OK nu. Fy vad rädd jag var.

Paris

Positiva saker:

1. Dottern somnar på två sekunder (ovanligt) och man kommer ner och känner för en kopp te och nåt sött att äta, man vet att man bara brukar ha nötter och russin hemma - men inser att pga regnade idag så har man bakat kakor. Kakor!!! Visserligen på kikärtsmjöl och kokosolja, men ändå.

2. Man lever. Man har en fin man och en fin dotter.

3. Man har egentligen allt man någonsin kunnat önska sig, och mer därtill.

En negativ sak:

Man vet fan inte vart världen är på väg.

Vad händer? Folk som inte orkar leva. Männsikor som hatar och dödar, förstör och missförstår. Människor som inte inser vilken chans vi fick - vi som fick komma hit och prova att leva ett liv. Man skulle liksom lika gärna inte kunnat födas. Faktum är att det är så osannolikt att man ens lever, att det praktiskt taget är omöjligt.

Ändå finns de folk som inte begriper.

Ändå hatar och dödar vi. Orkar inte leva. Ser livet som ett straff.

Några har dödat en massa männsikor i Paris. Vad vill man med detta, vad är det man vill ha sagt?

Eller är det nåt helt annat som händer här?

Nu ska vi visa vårt stöd för Paris, vi ska be för Paris. Paris ska resa sig som New York gjorde. Jag tycker det är att förenkla och förneka. Detta handlar inte om Paris. Det handlar om en hel massa individuella liv som nu är slut. Människor. Deras familjer.

Vi vill nog bra gärna att detta ska handla om Paris. Paris mot Religion / Terrorism förmodligen. Men det är nog inte så enkelt.

Hello

Badväder

Så jäkla suuuuuugen på något att äta. Vi har bara... nötter och... russin. Och sånt. Det är ingen som har skickat en chokladkaka på flera veckor.

Jag har upptäckt Duolingo. Kolla in websidan. Det är hur kul som helst, man lär sig språk. Ensam hemma framför datorn. Noll ansvar, noll prov och sån skit, noll involvering av andra människor (lärare osv). Just nu håller jag på att fräscha upp min spanska. Och det behövs. Jag lärde mig nämligen spanska för typ 15 år sedan, varpå jag bokstavligen aldrig använde språket igen. Helt fel strategi alltså. Men bättre sent än aldrig som man säger. Sen hade jag tänkt börja på hollänska.

Övriga planer på att studera har jag lagt på is.

Nu är det i alla fall badväder. Så himla fint idag.

Kommer susande förbi beachen, på väg hem från Bikram Yoga, 10 minuter innan dottern ska hämtas. En parkeringsplats uppenbarar sig likt en hägring precis framför stranden. Måste stanna. Springer ut ur bilen, ner till vattnet och kastar mig i. Rullar runt lite och kutar sedan tillbaka till bilen i rekordhastighet och kör alldeles för fort för att i tid kunna rusa in hos dagmamman iklädd en handduk och med saltvatten rinnande från näsan (sexy). Misslyckas förstås helt med att se ut som att jag just varit på jobbet eller liknande.

Kommer hem till maken som genast informerar mig om de två Vithajarna som vistats utanför den stranden idag - såg jag verkligen inte helikoptrarna?

Tur man är en gift kvinna

Häromdagen gick jag och flummade med en tjejkompis (eller säger man så när båda är 35?) om karlar, sådär som man gör när man lär känna varandra och precis börjar våga gå arm i arm, sola topless etcetera. Hon alltså. Jag skulle nog hellre dö än sola topless. 

Jag informerar kompisen om exakt var i Byron Bay man kan hitta de snyggaste* karlarna. Att spana på helt oskyldigt det vill säga. 

Kompisen rynkar på näsan åt mina förslag. Hon säger tvekande men... jag gillar äldre män. Alltså typ... runt 40? Här påminner jag om våran ålder; 35. Ändå utbrister jag bestämmt och helt ogenomtänkt neeeeej, fyyyy. USCH. 

Kompisen såg lite förskräckt ut. 

Tur att jag är gift. 

*magra, långhåriga, tatuerade, i 25-årsåldern