Nyårsafton 2015

Då har det hunnit bli den dagen med.

I allmänhet har det varit apstressigt här i Byron Bay - jävligt mycket folk och jävligt mycket bilar och jävligt lite plats. Dessutom haft huset fullt med folk. Dessutom varit skitväder och blåst och regnat hela tiden.

Är trött, och ämnar lägga mig om cirka en halvtimme. Klockan 22.00. Så gott nytt år alltså.

Hade visserligen tänkt skriva en bra lista med ambitioner och mål för nästa år, i stil med gå en kurs i reiki, yoga tre gånger i veckan osv, men orkar inte så det får bli det gamla vanliga: dricka mindre, röka mindre, äta mindre och slutligen... lära mig att behärska mig. 

Gatufesten

Det blev inte så spännande - vi velade fram och tillbaka halva dagen om hur vi skulle göra (det vill säga, skulle vi åka bort över dagen, eller skulle vi masa oss ner till festen). Jag spenderade lite tid på att halvhjärtat försöka övertyga Bönan om att hon borde sjunga en sång med pappa. Det var hon med på av och till, men aldrig tillräckligt mycket med för att faktiskt öva. Och så fort hon fick syn på allt folk på gatan så var det klippt. Maken ansåg att vi borde skriva upp Bönans nummer ändå, men jag vägrade av princip att sätta den typen av press på en två-åring. Vi blev tillfrågade om vi hade nåt, på vilket jag iskallt svarade att Bönan var för liten (underförstått; detta är barnsligt).

De andra fruarna hade dock kul i högklackat och åtsmitande kläder (eh, för barnen var det ja). Men jag är inte sådan som gillar att visa upp mig, och nyligen så har jag alltså accepterat mig själv som jag är. Så istället för att dansa runt och skämmas så satt jag på marken bland publiken (dvs barnen) och drack rödvin.

Ny energi

Alltså den här soffan har stått här i FYRA år. Fattar du? FYRA år. Jag får utslag. Panik. Mjäll. Hela livet har liksom... stagnerat.

Ger maken en stressad blick. Maken ger mig en stressad blick tillbaka. Maken hatar nämligen när man möblerar om. Jag älskar att möblera om.

Ok... flytta den då. Maken surar.

En intensiv dag av aktivitet följer. Jag har gjort allt från skurat under kylskåpet till flyttat på soffan.

Det kvittar om det blir "bättre" än innan.

Poängen är att... nu ligger det inte damm under soffan. Eller under kylskåpet. Det finns en ny energi i hela huset.

Energi?, undrar maken.

Jaaa!

Mardröm!!!

Grannarna brukar aldrig bjuda in oss till sina gatu-fester. Tyvärr råkade maken börja prata med en av dem förra veckan, varpå vi blev inbjudna till helgens tillställning, säkerligen till både grannens och makens förtret.

Det är en talent-show. Alla måste bidra. Alltså fattar ni. Det är meningen att vi ska hitta på ett sång och dansnummer, ett magiskt trick eller dylikt - mardrömmars mardröm!!! Jag måste emigrera.

Det finns ingen chans att jag... alltså hallå... detta är sådant som en blir intvingad i under sin skoltid, men säkerligen inte borde behöva nedlåta sig till efter att en fyllt 30?

Det är svårt för mig att beskriva paniken jag känner vid tanken på sådant här trams. Saker jag hellre gör än uppträder inför folk:

1. Står i downward dog i 30 minuter
2. Dricker alger
3. Läser David Icke
4. Sorterar kvitton
5. Skurar toaletten
6. Går utan kaffe en hel dag
7. Stryker
8. Ser på balett
9. Piercar näsan
10. Typ nästan vad som helst...

No more Blöjor?

Har inte behövt ge Bönan ventolin (hyperaktivitets-astma-medicinen) igen, så det är ju bra.

Och bara så där så beslutade hon sig för att sluta med blöjor. Inget jag gjorde har ju funkat - jag har tränat, bönat och mutat - men nix pix, tills en dag hon helt enkelt var redo. Det har alltid vart så där med henne.

I och för sig så förekommer olyckor ibland. Vid ett par tillfällen har hon helt missat själva toalettstolen, och nu ikväll så ramlade hon av toaletten. Rakt ner i klinkergolvet. Dessutom vågar hon bara kissa i toaletten hemma, så det blir problematiskt att gå ut. Då kan man få sätta på en blöja. Jag har bestämmt mig för att inte göra nåt alls åt detta. Bönan kommer en dag att vara redo för även främmande toalettstolar.