Inför det nya året

Avslutning på förskolan, redan.
Har det verkligen gått ett år?
Jag lyckades låta bli att gråta och skämma ut mig i alla fall.

Var sedan tvugna att åka på semester till Stradbroke Island i en vecka, för att återhämta oss från the Christmas Fair. Tyvärr bjöd vi in ett par vänner och deras barn, varpå vi nu behöver semester igen, för att återhämta oss från semestern.

Å andra sidan har man det ganska bra också i Byron Bay.

Det var bra för Bönan att spendera lite tid med ett par äldre barn. Som ensambarn så är det förstås extra viktigt att hon får pröva på något liknande syskon-relationer, att lära sig av dem som är äldre och så vidare. Till exempel så har hon nu lärt sig att äta vitt bröd med ketchup och ost till frukost och svänga sig med uttryck som "jag har tråkigt," "det är tråkigt," samt "ni är tråkiga."

Nyss var det dessutom julafton. Kan inte längre opedagogiskt skrika "nu gör du som jag säger eller så ringer jag tomten," "Ok, nu ringer jag! Nu slår jag numret!" Och dylikt.

Reflekterar lite över hur man tror man ska bli som förälder, kontra verkligheten. Tålamodiga resonemang kontra "nu ringer jag tomten." Kontakt och kommunikation kontra "ät nu eller så kastar jag godiset i soporna."

Ett nyårslöfte där någonstans kanske.

Christmas Fair

Det kom en sur gubbe från Telstra som sa att han inte kunde ta av sig sina skor innan han klev in. Det stog i hans kontrakt.

I slutändan sa han att internet verkade fungera normalt.

Maken nämnde att killen på telefonen (också från Telstra) hade garvat åt vårt långsamma internet och sagt att det hörde hemma på 90-talet. Och att något därför såg ut att vara fel. Men nää, menade gubben. Detta var ungefär vad vi hade att hoppas på här. Jahapp, sa maken samarbetsvilligt. Men funkar det lite nu ialla fall? Det har ju liksom inte funkat alls på några dagar. Jomen, sa gubben. Som sagt, detta är vad ni kan förvänta er. Då åker jag nu då. Hej hej. 


I helgen var Bönans förskolas Christmas Fair (julmarknad / jippo).

I början på året tog jag på mig att fixa maten till den stora dagen. Det var makens fel. Han insisterade på att jag skulle engagera mig i förskolan; anmäla mig till det jobb som jag skulle vara minst kass på. Då landade det alltså på matlagning.

Jag lagade nachos. Låter ju lätt som en plätt. Enda problemet var att de här människorna aldrig har hört talas om en konservburk; utan väntade sig att en skulle stå och koka 4 kilo torkade bönor. Hemma.

Jag svor så det osade när jag insåg att detta skulle ta en hel dag (typ 9 timmar). Och naturligtvis lade köksfläkten av 20 minuter in i bönkokningen. I shit you not. Jag säger inte det för att skoja till det, nej - köksfläkten drog sin sista suck redan vid 10-tiden. Strax efter 17 den dagen var hela huset ett stinkande bönmoln och mamman var tvungen att tas med ut på middag.

Dock var det inte klart än. Nu skulle själva tomatsåsen lagas (tänk hacka sju lökar, osv). Sen skulle allt kombineras. Sen fixa guacamole. Och 12 kilo salsa. Sen förvaras. Sen fraktas. Sen säljas.

Under fyra timmar hade jag noll koll på Bönan. Hon gjorde sin egen grej. Fixade glass och gjorde dyra aktiviteter. Gratis. Jag hade i alla fall inte gett henne en spänn.