Lost and Found

Ni vet förra årets Bluesfest - då vi hade tappat bort biljetterna och lyckades snacka till oss nya biljetter på nåt jävla vis? I alla fall, häromdagen så HITTADE jag biljetterna! Är det inte otroligt? Jag hittade dem i ett oöppnat, omarkerat, vitt kuvert. Kuvertet låg i en bok om barnuppfostran, som låg i en hög med papper om Rudolf Steiner, som låg under mitt sängbord och samlade damm, som jag senast kollade på för ett par år sedan när vi skulle på intervju på Bönans skola. Men hur..? Men vad f..? Ja... livet är ett enda stort mysterium.

Eftersom det var min bok och mitt sängbord, så blev det svårt att klandra maken för att ha slarvat bort biljetterna. Men jag gjorde det i alla fall; sa till honom att det så klart var han som läst boken sist och att endast han skulle använda ett kuvert som bokmärke (eftersom jag alltid viker ett hörn på sidan istället, något många irriterar sig mycket på, men som helt klart är väldigt mycket mer praktiskt) och att hela saken nu kan tillskrivas honom, end of story.

Och eftersom jag är 34 veckor gravid, och knappt kan gå, så höll maken vackert med om att det där med biljetterna var hans fel. Och allt annat också. Och att jag inte ska oroa mig mer för renoveringar eller städning av huset eller nåt sånt - han tar hand om allt.

Just det.

Vad nu?

Nej nu har jag fått nog. Köksfläkt, ugn, diskmaskin och nu har DEN JÄVLA TVÄTTMASKINEN PRECIS DÖTT.

Fan då. Huset är ett ruckel. Fan skönt att veta att allt är i ordning innan bebis kommer!

Förresten kan vi inte ens renovera då alla papper fastnat i council och byggfirman slutligen informerade om kostnader. Alltså. Vi har väl pengar men så mycket pengar har vi inte.

Ok. 6 veckor tills bebis!

Tidsoptimism

Jag är själv lite imponerad av mitt eget lugn och min nyfunna tidsoptimism. Jag tar det ganska coolt och stressar inte. Nu. Och sen jag bott i Australien i 15 år så har tidsoptimismen äntligen smittat av sig på mig. Just nu njuter jag av extremt orealistisk tidsoptimism. Men det är ganska skönt. Varför stressa, liksom. Det blir som det blir, likt förbannat.

Jag talar, naturligtvis, om renoveringen.

Renoveringen, som vi har försökt få igång i säkert 18 månader nu.

Saker som måste förhandlas med council, skickas till advokat, skickas tillbaka till council för påskrift (sedan skickas till Sydney, eller helst levereras personligen) men - det blir ingen påskrift, karln man förhandlade med under flera veckors tid har nu helt glömt att det var han själv som förhandlade fram saken i fråga - som nu inte ser regelmässig ut, ser mera ut som en kompromiss - ÄR en kompromiss - DET går INTE - här följer vi strikta regler. Vadå, sa JAG det? säger han. Nej, det minns jag inte. Tillbaka till starten igen. Ca 4 veckor försening bara där.

Och Lala... jo men, 7 veckor till har vi nog. Särskilt om jag håller mig i skinnet och inte lider av högt blodsocker. Så... ja men 3 veckor är ju gott om tid att hitta en hyresrätt och flytta va? Och fixa ett lån, boka in byggfirma och ha allt klart? Absolut, ta det coolt.

Gör det själv?

Maken har bestämt sig för att själv sparka igång renovationerna.

Detta är en mycket oroväckande utveckling.