Tidsoptimism

Jag är själv lite imponerad av mitt eget lugn och min nyfunna tidsoptimism. Jag tar det ganska coolt och stressar inte. Nu. Och sen jag bott i Australien i 15 år så har tidsoptimismen äntligen smittat av sig på mig. Just nu njuter jag av extremt orealistisk tidsoptimism. Men det är ganska skönt. Varför stressa, liksom. Det blir som det blir, likt förbannat.

Jag talar, naturligtvis, om renoveringen.

Renoveringen, som vi har försökt få igång i säkert 18 månader nu.

Saker som måste förhandlas med council, skickas till advokat, skickas tillbaka till council för påskrift (sedan skickas till Sydney, eller helst levereras personligen) men - det blir ingen påskrift, karln man förhandlade med under flera veckors tid har nu helt glömt att det var han själv som förhandlade fram saken i fråga - som nu inte ser regelmässig ut, ser mera ut som en kompromiss - ÄR en kompromiss - DET går INTE - här följer vi strikta regler. Vadå, sa JAG det? säger han. Nej, det minns jag inte. Tillbaka till starten igen. Ca 4 veckor försening bara där.

Och Lala... jo men, 7 veckor till har vi nog. Särskilt om jag håller mig i skinnet och inte lider av högt blodsocker. Så... ja men 3 veckor är ju gott om tid att hitta en hyresrätt och flytta va? Och fixa ett lån, boka in byggfirma och ha allt klart? Absolut, ta det coolt.