Men så ställde de in vår hemresa. Kladdade in ett nytt flyg med en 8 timmars layover. Sådant ägnar jag mig inte åt, särskilt om jag är ensam med barnen. Och då plötsligt befann jag mig i ett nytt läge, vi kunde faktiskt ställa in hela resan, och få pengarna tillbaka - på grund av denna ändring som flygbolaget gjort. Då ställdes vi plötsligt inför frågan; vill vi verkligen ställa in allt? Det betyder ju i så fall att vi inte kommer iväg; det tar tid att få pengarna tillbaka och det är då inte aktuellt att boka nya biljetter - det råder också stor osäkerhet kring tillgången på bränsle. Den typen av osäkerhet runt planer som min autistiska sida helt enkelt inte pallar med. Så bokar om gör vi inte. Ställde in gjorde vi.
Den första känslan var ändå lättnad. Att kunna bara avsluta den här situationen. Att slippa tänka på den totala ångesten jag skulle känt om vi klev på ett plan till Doha. Å andra sidan, nu går vi miste om chansen att "känna in" Bruns. Att begrunda om det är dit vi vill tillbaka. Om det är dags. Nu får vi istället chansa. Gå på magkänsla. Även rationella argument, men mest magkänsla såklart.
Både jag och maken vill att någon annan ska fatta beslutet åt oss. Ska vi tillbaka? När i så fall? Vi trivs ju här. Men stannar vi 4-5 år till så blir det väldigt olycklig timing för äldsta dottern. Det blir det. Vart är det bäst för barnen? Oklart. Bäst för mig och maken, rent ekonomiskt, är Australien. Kostar skjortan att bo här.
När man generaliserar så generaliserar man ofta att Sverige är billigt och Australien är dyrt. Att Sverige har bra utbildning och sjukvård, att Sverige har nån sorts balans som inte existerar i andra länder. Men sett inifrån håller jag inte med. Det stämmer inte att Sverige är balanserat när det kommer till exempelvis barnuppfostran; visst, du kan vara hemma i upp till två år. Men sen då? Då ska två-åringen gå på förskola och bli pedagogiskt utbildad i 8 till 10 timmar om dagen. Arbetet kommer först. Så man kan betala allt man äger och har i skatt.
Vår situation är i alla fall den att vi betalar mycket i skatt, samtidigt som vi aldrig skulle kunna bygga en pension eller en tillräcklig bas att investera i något. Och vad jag har upplevt så är inte sjukvården, eller skolan egentligen, värd sitt extrema goda rykte. Jag tycker sjukvården i Australien är bättre. Och den är inte dyr. Det är väl samma som i Sverige ungefär. Även om folk inte brukar ha den uppfattningen.
Skolan, ja, det är svårare. Det skiljer ju från skola till skola också, och beror på vilket barn man har. Vi har det bra här, vi bor ett stenkast från skolan. Men skolan är långt ifrån perfekt.
Jag tror mamma kommer bli besviken på mig som vanligt, why change a working concept. Äldsta barnet kommer anpassa sig, men yngsta är som vanligt ett totalt mysterium. Vi får väl se.
