Preschool

Då har Bönan börjat Preschool.

När jag ska förklara detta på svenska så blir det alltid jätteförvirrat och helt fel och jag typ inser hur länge jag har bott utomlands.

Hon börjar på förskolan, säger jag. Men nej, alltså, förskolan heter det nog inte. Det är ju dagis, som det hette på min tid. Och det är inte lekis, då är man ju 6 år. Eller lekis finns inte heller längre, just det. Men hur som helst så har hon börjat det där nu. Min stora flicka!

Det slår mig att Bönan kommer ha ett helt liv som inte har med mig att göra nu. Hon kommer göra saker, leka, prata, lära sig - och jag har ingen aning om vad hon har för sig! Nu är det fem dagar över två veckor, men i alla fall. Hon är så stor nu!

Samtidigt känner jag en viss lättnad. We did it! Hon är en härlig unge, trots min insats får man nästan säga. Moderskapet har utmanat mig nåt väldigt, jag har tvivlat på att den här dagen någonsin skulle komma - men nu är vi här. Hon fyller 4 i år! Preschool! Kindy! School!

Lilla Bönan.

Fortsatt campande - Stradbroke Island

Campa är det bästa vi vet!

Då campar vi igen.

Heja heja.

Att campa kan nog fan vara det värsta jag vet.

Hade 9 nätter i tält planerade, i nuläget på dag 3 och har redan knölat ner skiten i väskan och tagit in på något lyxigare boende med nyrenoverat badrum med ceasar stone benches och jag bara säger det. Och ett litet kök. Och en dusch. Och en säääng. Och el.

I vårt försvar måste jag nämna att det regnade och blåste storm i två dagar, tält-helvetet läckte som ett såll och luftmadrassen gick sönder.

Jag skämdes lite över min svaghet och ytlighet. Men det visade sig att maken inte heller är nån camper.

Mormor

Min mormor gick bort på Anna-dagen, efter att jag inte hade fått en present utan maken hade köpt en gitarr till sig istället. Den eftermiddagen rindge mamma och berättade att min mormor inte finns mera. Och här sitter jag på andra sidan världen.

Det gick väldigt fort, och jag hann aldrig fråga mig om jag skulle resa hem. Hann aldrig begrunda att hon kanske skulle dö, helt plötsligt var hon bara borta. Redan. Fast hon blev 86, och hon hade ju levt sitt liv. Så är det ju.

Min mormor finns i hela mitt hus. Jag finns ju här. Hennes mattor som hon har vävt, handdukar som hon har virkat, kuddfodral som hon har sytt och överkastet till sängen, som hon virkat.

Livet alltså.

Namnsdag...

That moment när man är säker på att maken har en överraskning på gång åt en till ens namnsdag och så kommer han hem med en ny gitarr...

Campat

Då blev det äntligen dags att CAMPA. Vi har ju ett tält, förvisso har vi inte packat upp det på sex år, men dock. Vi åkte till Yamba, till en campingplats där det erbjuds fullt utrustade låsbara badrum (I love it) och man är precis mitt i stan så man lätt kan fixa kaffe, mat och vatten (och övriga saker man glömt att packa / ej insett att man behöver, typ ficklampor och handdukar).

Hyrde även en liten båt en halv dag. Det gick också ganska bra, förutom när maken körde rätt över några klippor som låg precis under ytan och jag var säker på att båtfan skulle sjunka. Maken mumlade nåt om att sjökortet inte var speciellt tydligt. Trots svårigheten i att läsa sjökort så verkar maken nu inriktad på att köpa en båt... Jag har hört att man lika gärna kan ställa sig i en kalldusch och riva sönder tusenlappar, men den som lever får väl se.

Lördag kväll i Byron

Det har precis öppnat ett nytt sjukhus utanför Byron Bay.

I lördags natt kom vi på att det vore kul att besöka det.

Vaknade av att Bönan hostade, det lät väldigt märkligt - och när jag kom i hennes rum så kunde hon inte andas. Alltså, hon kunde inte dra efter andan. Jag visste inte om jag hade endast minuter på mig att få hjälp, alltså paniken i det ögonblicket går inte att beskriva. På fem röda sekunder satt vi i bilen i alla fall, jag hade Bönan i knät i framsätet och vi körde nog alldeles för fort. Hon andades i alla fall, ett par gånger hackade hon till och hon svarade liksom inte på tilltal; jag skrek åt maken att köra snabbare (nästan inte möjligt). Så kommer vi i alla fall fram och får in ungen på sjukhuset där hon får samma gas som förra gången, varpå läget liksom lugnar ner sig lite.

Då inser jag för det första att jag är klädd i en minimal råsa pyjamas (tänk kort-korta shorts och ett löst sittande kort linne passade för 28 grader i sovrummet) och för det andra att både maken och jag är barfota.

Bönan verkar helt ok nu. Hostar inte ens. Genast börjar man tänka att man säkert åkt in i onödan och nu kommer man att få sitta på akuten i två timmar, vilket för övrigt stämde. Två timmar alltså. De vill ju ge olika mediciner och kolla, sen kolla igen... tiden går långsamt när man sitter barfota i råsa pyjamas och fryser. Och klockan är 2 på morgonen.

Docktorn kommer in - nu är Bönan i god form igen. Hon glor ilsket på docktorn och häver ur sig "Jag gillar INTE dig, du är en BEBIS!" 

Slog till... (två gånger)

Var tvungen att slå till på en ny telefon.

Gick in i den lokala butiken och kollade, och man kunde få en Samsung s7 (som uppenbarligen precis kommit ut på marknaden) för cirka 85 dollar i månaden. Låter lite dyrt, gnällde jag snålt. Den där då, sa jag och pekade på en exakt likadan telefon som kostade 40 dollar i månaden. Det är en Samsung s5, förklarade killen i affären. Det är en äldre modell som fortfarande är ganska populär hos vissa (typ äldre och snåljåpar - sa han inte).

Den kom ut 2014. Killen lyckades inte riktigt förklara för mig vad det var för skillnad på telefonerna i övrigt - varpå jag sa att jag ville köpa 5:an, för 40 dollar i månaden. Lagom.

Jag visste inte att man inte ens behöver betala nåt för själva telefonen när man köper en plan? Det var bara att ta den och gå? De var så glada att bli av med det gamla skräpet att de typ kastade telefonen ut genom dörren efter mig.

Jag tycker i alla fall att den verkar jättebra. Ganska snarlik min gamla telefon, fram tills dess att min gamla slutade lyda mig.


Maken och jag (kanske mest jag om man ska vara noga) slog även till på en ny bil. Det ligger nämligen till så att här där vi bor existerar inte public transport, bussar och så vidare. Eller jo, det finns... men inget som faktiskt funkar eller är användbart på minsta sätt. Vi har klarat oss med en bil fram tills nu. Vi har försökt oss på cyklar, men det är ett jäkla gissel... allt rostar sönder på två veckor i 98% luftfuktighet och salta vindar. Dessutom är det alltid för varmt för att cykla. Eller för soligt. Eller för regnigt. Eller så orkar man inte. Eller så bor alla ens väninnor minst två mil bort.

Först diskuterade vi en stor bil eller till och med en campervan - så vi kunde ta den offroad och sticka och campa. Coolt. Sen sansade vi oss lite och medgav att vi under vårt nästan 15 år långa förhållande  aldrig fått lust att köra offroad - och enda gångerna vi har campat har varit på festivaler där det funnits toaletter osv - och vi har ändå hatat det. Varje gång vi pratat om att campa de senaste sex åren har det slutat med att vi bokat en stuga / lägenhet istället.

Så ja, i slutändan blev det en liten Mazda 3 (totalt olämplig för campingtrips). Vi kallar den för "Lillasyster."

Somnat själv!

Milstolpe.

Bönan har somnat själv i sin säng. Vi bråkade lite först men... hon somnade! Kan knappt tro det.

Det är ett trick.

Det är så klart bara en one off.

Uhhhhhhhh

Huvudlöss-helvetet igen.

En av mina många fobier. Jag kollar självfallet Bönan var tredje dag, give or take. Hon har underkastat sig denna behandling sen hon var ett. Hon vet att det inte är lönt att bråka.

Hur många år av detta har man att se fram emot då?

Idag frågade en tjej som klippte mitt hår om jag tänkt skaffa fler barn. Jag skrattade och sa herregud nej! Innan jag hann tänka mig för. Aha, sa tjejen. Jag är gravid med mitt första nu. Ååhhhh grattis, sa jag glatt. Du kommer älska det!

PS Jag älskar förstås Bönan över allt annat. Men liksom. LÖSS. Ja. Det är inte lätt att vara en glad hippie.