Min mormor gick bort på Anna-dagen, efter att jag inte hade fått en present utan maken hade köpt en gitarr till sig istället. Den eftermiddagen rindge mamma och berättade att min mormor inte finns mera. Och här sitter jag på andra sidan världen.
Det gick väldigt fort, och jag hann aldrig fråga mig om jag skulle resa hem. Hann aldrig begrunda att hon kanske skulle dö, helt plötsligt var hon bara borta. Redan. Fast hon blev 86, och hon hade ju levt sitt liv. Så är det ju.
Min mormor finns i hela mitt hus. Jag finns ju här. Hennes mattor som hon har vävt, handdukar som hon har virkat, kuddfodral som hon har sytt och överkastet till sängen, som hon virkat.
Livet alltså.
Friday, 23 December 2016
Thursday, 8 December 2016
Namnsdag...
That moment när man är säker på att maken har en överraskning på gång åt en till ens namnsdag och så kommer han hem med en ny gitarr...
Tuesday, 15 November 2016
Campat
Då blev det äntligen dags att CAMPA. Vi har ju ett tält, förvisso har vi inte packat upp det på sex år, men dock. Vi åkte till Yamba, till en campingplats där det erbjuds fullt utrustade låsbara badrum (I love it) och man är precis mitt i stan så man lätt kan fixa kaffe, mat och vatten (och övriga saker man glömt att packa / ej insett att man behöver, typ ficklampor och handdukar).
Hyrde även en liten båt en halv dag. Det gick också ganska bra, förutom när maken körde rätt över några klippor som låg precis under ytan och jag var säker på att båtfan skulle sjunka. Maken mumlade nåt om att sjökortet inte var speciellt tydligt. Trots svårigheten i att läsa sjökort så verkar maken nu inriktad på att köpa en båt... Jag har hört att man lika gärna kan ställa sig i en kalldusch och riva sönder tusenlappar, men den som lever får väl se.
Hyrde även en liten båt en halv dag. Det gick också ganska bra, förutom när maken körde rätt över några klippor som låg precis under ytan och jag var säker på att båtfan skulle sjunka. Maken mumlade nåt om att sjökortet inte var speciellt tydligt. Trots svårigheten i att läsa sjökort så verkar maken nu inriktad på att köpa en båt... Jag har hört att man lika gärna kan ställa sig i en kalldusch och riva sönder tusenlappar, men den som lever får väl se.
Thursday, 10 November 2016
Lördag kväll i Byron
Det har precis öppnat ett nytt sjukhus utanför Byron Bay.
I lördags natt kom vi på att det vore kul att besöka det.
Vaknade av att Bönan hostade, det lät väldigt märkligt - och när jag kom i hennes rum så kunde hon inte andas. Alltså, hon kunde inte dra efter andan. Jag visste inte om jag hade endast minuter på mig att få hjälp, alltså paniken i det ögonblicket går inte att beskriva. På fem röda sekunder satt vi i bilen i alla fall, jag hade Bönan i knät i framsätet och vi körde nog alldeles för fort. Hon andades i alla fall, ett par gånger hackade hon till och hon svarade liksom inte på tilltal; jag skrek åt maken att köra snabbare (nästan inte möjligt). Så kommer vi i alla fall fram och får in ungen på sjukhuset där hon får samma gas som förra gången, varpå läget liksom lugnar ner sig lite.
Då inser jag för det första att jag är klädd i en minimal råsa pyjamas (tänk kort-korta shorts och ett löst sittande kort linne passade för 28 grader i sovrummet) och för det andra att både maken och jag är barfota.
Bönan verkar helt ok nu. Hostar inte ens. Genast börjar man tänka att man säkert åkt in i onödan och nu kommer man att få sitta på akuten i två timmar, vilket för övrigt stämde. Två timmar alltså. De vill ju ge olika mediciner och kolla, sen kolla igen... tiden går långsamt när man sitter barfota i råsa pyjamas och fryser. Och klockan är 2 på morgonen.
Docktorn kommer in - nu är Bönan i god form igen. Hon glor ilsket på docktorn och häver ur sig "Jag gillar INTE dig, du är en BEBIS!"
I lördags natt kom vi på att det vore kul att besöka det.
Vaknade av att Bönan hostade, det lät väldigt märkligt - och när jag kom i hennes rum så kunde hon inte andas. Alltså, hon kunde inte dra efter andan. Jag visste inte om jag hade endast minuter på mig att få hjälp, alltså paniken i det ögonblicket går inte att beskriva. På fem röda sekunder satt vi i bilen i alla fall, jag hade Bönan i knät i framsätet och vi körde nog alldeles för fort. Hon andades i alla fall, ett par gånger hackade hon till och hon svarade liksom inte på tilltal; jag skrek åt maken att köra snabbare (nästan inte möjligt). Så kommer vi i alla fall fram och får in ungen på sjukhuset där hon får samma gas som förra gången, varpå läget liksom lugnar ner sig lite.
Då inser jag för det första att jag är klädd i en minimal råsa pyjamas (tänk kort-korta shorts och ett löst sittande kort linne passade för 28 grader i sovrummet) och för det andra att både maken och jag är barfota.
Bönan verkar helt ok nu. Hostar inte ens. Genast börjar man tänka att man säkert åkt in i onödan och nu kommer man att få sitta på akuten i två timmar, vilket för övrigt stämde. Två timmar alltså. De vill ju ge olika mediciner och kolla, sen kolla igen... tiden går långsamt när man sitter barfota i råsa pyjamas och fryser. Och klockan är 2 på morgonen.
Docktorn kommer in - nu är Bönan i god form igen. Hon glor ilsket på docktorn och häver ur sig "Jag gillar INTE dig, du är en BEBIS!"
Thursday, 20 October 2016
Slog till... (två gånger)
Var tvungen att slå till på en ny telefon.
Gick in i den lokala butiken och kollade, och man kunde få en Samsung s7 (som uppenbarligen precis kommit ut på marknaden) för cirka 85 dollar i månaden. Låter lite dyrt, gnällde jag snålt. Den där då, sa jag och pekade på en exakt likadan telefon som kostade 40 dollar i månaden. Det är en Samsung s5, förklarade killen i affären. Det är en äldre modell som fortfarande är ganska populär hos vissa (typ äldre och snåljåpar - sa han inte).
Den kom ut 2014. Killen lyckades inte riktigt förklara för mig vad det var för skillnad på telefonerna i övrigt - varpå jag sa att jag ville köpa 5:an, för 40 dollar i månaden. Lagom.
Jag visste inte att man inte ens behöver betala nåt för själva telefonen när man köper en plan? Det var bara att ta den och gå? De var så glada att bli av med det gamla skräpet att de typ kastade telefonen ut genom dörren efter mig.
Jag tycker i alla fall att den verkar jättebra. Ganska snarlik min gamla telefon, fram tills dess att min gamla slutade lyda mig.
Maken och jag (kanske mest jag om man ska vara noga) slog även till på en ny bil. Det ligger nämligen till så att här där vi bor existerar inte public transport, bussar och så vidare. Eller jo, det finns... men inget som faktiskt funkar eller är användbart på minsta sätt. Vi har klarat oss med en bil fram tills nu. Vi har försökt oss på cyklar, men det är ett jäkla gissel... allt rostar sönder på två veckor i 98% luftfuktighet och salta vindar. Dessutom är det alltid för varmt för att cykla. Eller för soligt. Eller för regnigt. Eller så orkar man inte. Eller så bor alla ens väninnor minst två mil bort.
Först diskuterade vi en stor bil eller till och med en campervan - så vi kunde ta den offroad och sticka och campa. Coolt. Sen sansade vi oss lite och medgav att vi under vårt nästan 15 år långa förhållande aldrig fått lust att köra offroad - och enda gångerna vi har campat har varit på festivaler där det funnits toaletter osv - och vi har ändå hatat det. Varje gång vi pratat om att campa de senaste sex åren har det slutat med att vi bokat en stuga / lägenhet istället.
Så ja, i slutändan blev det en liten Mazda 3 (totalt olämplig för campingtrips). Vi kallar den för "Lillasyster."
Gick in i den lokala butiken och kollade, och man kunde få en Samsung s7 (som uppenbarligen precis kommit ut på marknaden) för cirka 85 dollar i månaden. Låter lite dyrt, gnällde jag snålt. Den där då, sa jag och pekade på en exakt likadan telefon som kostade 40 dollar i månaden. Det är en Samsung s5, förklarade killen i affären. Det är en äldre modell som fortfarande är ganska populär hos vissa (typ äldre och snåljåpar - sa han inte).
Den kom ut 2014. Killen lyckades inte riktigt förklara för mig vad det var för skillnad på telefonerna i övrigt - varpå jag sa att jag ville köpa 5:an, för 40 dollar i månaden. Lagom.
Jag visste inte att man inte ens behöver betala nåt för själva telefonen när man köper en plan? Det var bara att ta den och gå? De var så glada att bli av med det gamla skräpet att de typ kastade telefonen ut genom dörren efter mig.
Jag tycker i alla fall att den verkar jättebra. Ganska snarlik min gamla telefon, fram tills dess att min gamla slutade lyda mig.
Maken och jag (kanske mest jag om man ska vara noga) slog även till på en ny bil. Det ligger nämligen till så att här där vi bor existerar inte public transport, bussar och så vidare. Eller jo, det finns... men inget som faktiskt funkar eller är användbart på minsta sätt. Vi har klarat oss med en bil fram tills nu. Vi har försökt oss på cyklar, men det är ett jäkla gissel... allt rostar sönder på två veckor i 98% luftfuktighet och salta vindar. Dessutom är det alltid för varmt för att cykla. Eller för soligt. Eller för regnigt. Eller så orkar man inte. Eller så bor alla ens väninnor minst två mil bort.
Först diskuterade vi en stor bil eller till och med en campervan - så vi kunde ta den offroad och sticka och campa. Coolt. Sen sansade vi oss lite och medgav att vi under vårt nästan 15 år långa förhållande aldrig fått lust att köra offroad - och enda gångerna vi har campat har varit på festivaler där det funnits toaletter osv - och vi har ändå hatat det. Varje gång vi pratat om att campa de senaste sex åren har det slutat med att vi bokat en stuga / lägenhet istället.
Så ja, i slutändan blev det en liten Mazda 3 (totalt olämplig för campingtrips). Vi kallar den för "Lillasyster."
Monday, 3 October 2016
Somnat själv!
Milstolpe.
Bönan har somnat själv i sin säng. Vi bråkade lite först men... hon somnade! Kan knappt tro det.
Det är ett trick.
Det är så klart bara en one off.
Wednesday, 28 September 2016
Uhhhhhhhh
Huvudlöss-helvetet igen.
En av mina många fobier. Jag kollar självfallet Bönan var tredje dag, give or take. Hon har underkastat sig denna behandling sen hon var ett. Hon vet att det inte är lönt att bråka.
Hur många år av detta har man att se fram emot då?
Idag frågade en tjej som klippte mitt hår om jag tänkt skaffa fler barn. Jag skrattade och sa herregud nej! Innan jag hann tänka mig för. Aha, sa tjejen. Jag är gravid med mitt första nu. Ååhhhh grattis, sa jag glatt. Du kommer älska det!
PS Jag älskar förstås Bönan över allt annat. Men liksom. LÖSS. Ja. Det är inte lätt att vara en glad hippie.
Wednesday, 21 September 2016
Ny Telefon
Min telefon* håller på att döööö. Den dog igår, men maken fixade den.
Jag gnällde om hur sopig den är, jag som inte ens haft den länge. Maken säger att 3.5 år ÄR länge. Han säger att det inte finns nån i hela världen som har en så gammal telefon. Den är typ antik.
Han säger att jag måste bestämma vilken jag vill ha. Nåt från samtiden, menar han då.
Jag hatar teknologi.
*Säger man så? Mobil? Smartphone? Samsung?
Jag gnällde om hur sopig den är, jag som inte ens haft den länge. Maken säger att 3.5 år ÄR länge. Han säger att det inte finns nån i hela världen som har en så gammal telefon. Den är typ antik.
Han säger att jag måste bestämma vilken jag vill ha. Nåt från samtiden, menar han då.
Jag hatar teknologi.
*Säger man så? Mobil? Smartphone? Samsung?
Sunday, 11 September 2016
Ny livsstil, samt krig...
Här händer det saker.
När det händer saker brukar jag strunta i att blogga, det blir liksom ingen riktig styrsel på det hela. Jag menar, det är ju roligare att skriva om ingenting särskilt än att rabbla upp en massa händelser och annat. Men jag gör ett försök att sammanfatta det viktigaste i punktform:
1. Min orkidé lever.
2. Bönan vaknar fortfarande de flesta nätter.
3. Snart är det återigen dags att kompost-täcka trädgården.
4. Tyvärr kan vi inte börja med punkt (3) p.g.a Bush Turkey bygger bo i trädgården. Återkommer till detta nedan.
5. Funderar på att flytta ut utanför stan, till hinterland. Tyvärr existerar inte två mera ambivalenta människor än mig och maken.
6. Funderar på att sälja bilen för att kunna köpa två bilar istället. Tyvärr existerar inte två mera ambivalenta människor än mig och maken.
7. Har beslutat att lägga om livstil och har slutat helt med Mount Monster (och alla andra typer av alkohol också) till förmån för kaffe. Och te. Och, om man vill festa till det, kombucha. Eller ett glas gröna alger. Denna typ av förändring brukar folk ta gradvis, men jag är inte känd för att göra saker gradvis - så jag gjorde det på en gång. So far, so good.
Åter till punkt (4). BUSH TURKEYN. Är tillbaka. Det är säkert samma en som vi krigade mot för cirka fem år sedan.
En bush turkey är en stor fågel som i stort sett inte kan flyga. Den verkar inte se eller höra så bra. Den verkar ha noll överlevnadsinstinkt. Den är extremt enfaldig. På något vis är den samtidigt extremt... jag kan inte säga annat än... spirituell. Den lever nämligen helt i nuet. Den låter sig aldrig skrämmas eller avskräckas. Dess vilja knäcks aldrig, och den slutar aldrig att jobba för att nå sitt mål.
Tyvärr är dess mål att krafsa ur varenda dugg ur vår trädgård och lägga det i en hög i samma storlek som typ en majbrasa, i vilken de sen vill lägga sina ägg. Katastrof för trädgården.
Och finns det nåt dummare än en bush turkey så är det fan en bush turkey-unge.
Maken passade såklart på att skada sin tå, så vem är det som får trotsa spindlar och ormar två gånger om dagen och gå ner och riva the bush turkey nest med hjälp endast av en kratta?!? Just det. Jag.
När det händer saker brukar jag strunta i att blogga, det blir liksom ingen riktig styrsel på det hela. Jag menar, det är ju roligare att skriva om ingenting särskilt än att rabbla upp en massa händelser och annat. Men jag gör ett försök att sammanfatta det viktigaste i punktform:
1. Min orkidé lever.
2. Bönan vaknar fortfarande de flesta nätter.
3. Snart är det återigen dags att kompost-täcka trädgården.
4. Tyvärr kan vi inte börja med punkt (3) p.g.a Bush Turkey bygger bo i trädgården. Återkommer till detta nedan.
5. Funderar på att flytta ut utanför stan, till hinterland. Tyvärr existerar inte två mera ambivalenta människor än mig och maken.
6. Funderar på att sälja bilen för att kunna köpa två bilar istället. Tyvärr existerar inte två mera ambivalenta människor än mig och maken.
7. Har beslutat att lägga om livstil och har slutat helt med Mount Monster (och alla andra typer av alkohol också) till förmån för kaffe. Och te. Och, om man vill festa till det, kombucha. Eller ett glas gröna alger. Denna typ av förändring brukar folk ta gradvis, men jag är inte känd för att göra saker gradvis - så jag gjorde det på en gång. So far, so good.
Åter till punkt (4). BUSH TURKEYN. Är tillbaka. Det är säkert samma en som vi krigade mot för cirka fem år sedan.
En bush turkey är en stor fågel som i stort sett inte kan flyga. Den verkar inte se eller höra så bra. Den verkar ha noll överlevnadsinstinkt. Den är extremt enfaldig. På något vis är den samtidigt extremt... jag kan inte säga annat än... spirituell. Den lever nämligen helt i nuet. Den låter sig aldrig skrämmas eller avskräckas. Dess vilja knäcks aldrig, och den slutar aldrig att jobba för att nå sitt mål.
Tyvärr är dess mål att krafsa ur varenda dugg ur vår trädgård och lägga det i en hög i samma storlek som typ en majbrasa, i vilken de sen vill lägga sina ägg. Katastrof för trädgården.
Och finns det nåt dummare än en bush turkey så är det fan en bush turkey-unge.
Maken passade såklart på att skada sin tå, så vem är det som får trotsa spindlar och ormar två gånger om dagen och gå ner och riva the bush turkey nest med hjälp endast av en kratta?!? Just det. Jag.
Sunday, 24 July 2016
En vecka kvar
Maken: "I can never learn the difference between Jävla (Gävle) and Jävla (jävlar)."
Jag: "Gäääääääävleeee." "Jjjjjäääääääävlaaraaaarrrr."
Maken: "Yes, it sounds exactly the same."
Även dottern lär sig svenska (och skånska). Helt otroligt vad hon lärt sig, nu när det snart är dags att åka hem. En vecka har vi kvar.
Så klart fantastiskt att träffa familj och se familjen lära känna Bönan; dock måste det nog sägas att de genomgående verkar anse att de lärt känna henne lite väl bra - och att det kanske som vuxen dotter med egen familj är dags för mig att börja fixa eget boende samt bil när jag besöker hemlandet. Vilket ser ut att bli redan nästa svenska sommar om allt går som planerat.
Jag: "Gäääääääävleeee." "Jjjjjäääääääävlaaraaaarrrr."
Maken: "Yes, it sounds exactly the same."
Även dottern lär sig svenska (och skånska). Helt otroligt vad hon lärt sig, nu när det snart är dags att åka hem. En vecka har vi kvar.
Så klart fantastiskt att träffa familj och se familjen lära känna Bönan; dock måste det nog sägas att de genomgående verkar anse att de lärt känna henne lite väl bra - och att det kanske som vuxen dotter med egen familj är dags för mig att börja fixa eget boende samt bil när jag besöker hemlandet. Vilket ser ut att bli redan nästa svenska sommar om allt går som planerat.
Friday, 15 July 2016
Wednesday, 22 June 2016
Monday, 23 May 2016
Wednesday, 18 May 2016
Fyllt 3
Det har inte hänt så mycket roligt här - inga trasiga kranar eller så. Eller jo, toaletten på nedervåningen började läcka. Det var spännande. Maken tänkte laga den men gav upp oväntat snabbt, efter bara 10 minuter. Ringde en rörmokare. När rörmokaren kom hörde jag att han garvade åt maken pga inte kunde fixa den grejen själv. Hallå liksom. Vill du ha ett jobb eller.
Bönan fyllde tre. Jag ordnade ett litet kalas, något jag bävat för sedan innan jag blev gravid. Men det gick ganska bra, vi överlevde. Nåt många gör här är ordna kalas i en park eller på en strand. Så slipper man ha en hel drös ungar hemma hos sig. Hett tips.
Går en kurs i stages of development in childhood enligt Rudolf Steiner. Mycket intressant men rätt svårt att leva upp till. Det är en ständig kamp med tålamodet.
Friday, 8 April 2016
En blivande djurvän
Den största och läskigaste spindeln jag någonsin sett uppenbarade sig idag i Bönans rum, bakom en låda med leksaker. Naturligtvis skrek jag hysteriskt innan jag kunde analysera situationen och bestämma mig för att uppföra mig vuxet pga Bönan i rummet. Hur som helst så fick maken komma och fånga spindeln, som han inte ville slå ihjäl utan istället valde att kasta ut från balkongen. Varpå han tvingade mig att förklara för Bönan hur fel min reaktion varit, och att man inte nödvändigtvis måste bete sig som ett våp varje gång man ser en spindel / kackerlacka / fjäril. Bönan förstod precis.
Sedan då, eftersom jag ändå är jag, så blev det genomgång av hela rummet samt dammsugning. Hittade en sorts dammboll av nåt slag på golvet - det såg ut som det kunde vara en död spindel eller bara nåt allmänt skräp sådär - kommenterade högt på detta och sa men vad är detta för en boll, jaja, vi slänger den i toan.
Snart var det dags för Bönan att gå på toaletten. Mamma titta. Herregud. Bollen var tydligen typ TUSEN skitsmå bebis-spindlar. Oh my gawd, the ball was baby spiders skriker jag till maken. Sen spolar jag sjutton gånger.
Inget mera blir sagt om saken på flera timmar. Helt plötsligt säger Bönan, Mamma - did the mamma-spider lose her ball? Ungen ser helt knäckt ut. Ehm, ja, erkänner jag. Det gjorde hon nog ja. Är du ledsen för mamma spindelns skull?
Yes...
Sedan då, eftersom jag ändå är jag, så blev det genomgång av hela rummet samt dammsugning. Hittade en sorts dammboll av nåt slag på golvet - det såg ut som det kunde vara en död spindel eller bara nåt allmänt skräp sådär - kommenterade högt på detta och sa men vad är detta för en boll, jaja, vi slänger den i toan.
Snart var det dags för Bönan att gå på toaletten. Mamma titta. Herregud. Bollen var tydligen typ TUSEN skitsmå bebis-spindlar. Oh my gawd, the ball was baby spiders skriker jag till maken. Sen spolar jag sjutton gånger.
Inget mera blir sagt om saken på flera timmar. Helt plötsligt säger Bönan, Mamma - did the mamma-spider lose her ball? Ungen ser helt knäckt ut. Ehm, ja, erkänner jag. Det gjorde hon nog ja. Är du ledsen för mamma spindelns skull?
Yes...
Monday, 28 March 2016
Friday, 18 March 2016
Mycket som händer
Nu har det hänt mycket. Oj oj oj.
Vi börjar från början med det viktigaste: Jag har köpt en orkidé.
Har länge funderat på att skaffa några inomhusplantor eller blommor, ni vet, det ska vara bra för... eh, luften inne och atmosfären rent allmänt. Har gjort några tidigare försök vilket samtliga har resulterat i katastrof och döda blommor. Inklusive kaktusar som mamma haft i 20 år då det begav sig (det var en imponerande insats). I alla fall så kostade orkidén nästan 200 spänn - och jag kommer bli mycket deprimerad då den dör.
Minns ni den läckande kranen för ett tag sedan? Hur som helst så började kranen i köket läcka igen, fast vi hade köpt en ny. Maken anklagade mig för att ha valt en så korkad design på kranen (jag menar, jag visste inte ens att det var möjligt - får man verkligen tillverka och sälja precis vilket skit som helst?) som gjort att bla bla bla gått sönder och bla bla bla helt omöjligt att laga.
Trots att lagning inte skulle komma att bli möjligt så skulle det (så klart) inte komma på fråga att ringa en rörmokare. Nej. Inte för den kranen. Den skulle maken laga själv.
Vi var likt förbannat tvugna att ringa en rörmokare pga läckande dusch i gästutrymmet - men maken valde att inte berätta för rörmokaren om den andra läckande kranen. Alltså fattar ni vad man måste stå ut med? För att göra en lång historia kort så har det nu fixat sig trots aktivt sabotage från maken och trots den usla design kran-helvetet alltså har.
Jag har i smyg börjat spana på nybyggda hus i iofs inte lika fina områden men eventuellt med lite mindre, shall we say, personlighet?
Var med maken till Toowoomba. En ganska stor stad som ligger högt på ett berg cirka två timmar inåt landet från Brisbane. Men jag såg inte så mycket av Toowoomba. Bara puben där makens band spelade. Vi hann med en frukost nästa morgon, men var sedan tvugna att susa hem och rädda våra goda vänner från Bönan som skrikit och levt om till midnatt kvällen innan. Tillslut hade hon däckat i stora sängen brevid mamman i familjen, efter att hon förvisat pappan i familjen till soffan. Sedan hade hon sovit till det blivit ljust i alla fall, vaknat med ett ryck och satt sig upp och sagt "I didn't sleep at all. Waiting for mamma."
I övrigt så somnar Bönan fortfarande brevid mig - sleeptraining fail. Har även återgått till blöjor på natten då jag tvättat så mycket lakan på senaste tiden att jag fick lust att flytta hemifrån.
Vi börjar från början med det viktigaste: Jag har köpt en orkidé.
Har länge funderat på att skaffa några inomhusplantor eller blommor, ni vet, det ska vara bra för... eh, luften inne och atmosfären rent allmänt. Har gjort några tidigare försök vilket samtliga har resulterat i katastrof och döda blommor. Inklusive kaktusar som mamma haft i 20 år då det begav sig (det var en imponerande insats). I alla fall så kostade orkidén nästan 200 spänn - och jag kommer bli mycket deprimerad då den dör.
Minns ni den läckande kranen för ett tag sedan? Hur som helst så började kranen i köket läcka igen, fast vi hade köpt en ny. Maken anklagade mig för att ha valt en så korkad design på kranen (jag menar, jag visste inte ens att det var möjligt - får man verkligen tillverka och sälja precis vilket skit som helst?) som gjort att bla bla bla gått sönder och bla bla bla helt omöjligt att laga.
Trots att lagning inte skulle komma att bli möjligt så skulle det (så klart) inte komma på fråga att ringa en rörmokare. Nej. Inte för den kranen. Den skulle maken laga själv.
Vi var likt förbannat tvugna att ringa en rörmokare pga läckande dusch i gästutrymmet - men maken valde att inte berätta för rörmokaren om den andra läckande kranen. Alltså fattar ni vad man måste stå ut med? För att göra en lång historia kort så har det nu fixat sig trots aktivt sabotage från maken och trots den usla design kran-helvetet alltså har.
Jag har i smyg börjat spana på nybyggda hus i iofs inte lika fina områden men eventuellt med lite mindre, shall we say, personlighet?
Var med maken till Toowoomba. En ganska stor stad som ligger högt på ett berg cirka två timmar inåt landet från Brisbane. Men jag såg inte så mycket av Toowoomba. Bara puben där makens band spelade. Vi hann med en frukost nästa morgon, men var sedan tvugna att susa hem och rädda våra goda vänner från Bönan som skrikit och levt om till midnatt kvällen innan. Tillslut hade hon däckat i stora sängen brevid mamman i familjen, efter att hon förvisat pappan i familjen till soffan. Sedan hade hon sovit till det blivit ljust i alla fall, vaknat med ett ryck och satt sig upp och sagt "I didn't sleep at all. Waiting for mamma."
I övrigt så somnar Bönan fortfarande brevid mig - sleeptraining fail. Har även återgått till blöjor på natten då jag tvättat så mycket lakan på senaste tiden att jag fick lust att flytta hemifrån.
Thursday, 25 February 2016
Den bruna fjärilen
Ja då fyller man år igen. Inget att hurra över kanske.
Fortsatt bra jobb på mamma-fronten; häromdagen hade jag till exempel precis spänt fast dottern i barnstolen och satt mig framför ratten då en... enorm... brun... FJÄRIL uppenbarade sig I bilen. Jag HATAR fjärilar. Möjligen mer än fåglar.
Genast kastade jag mig ur bilen, smällde igen dörren och sprang. Såg ur ögonvrån hur fjärilen sakta gled mot dottern som hjälplöst satt fast i sin stol...
Ropade desperat på maken som kom efter några minuter, varpå jag vågade mig tillbaka till bilen. Skamsen öppnade jag dörren brevid dottern, som var vid liv.
Hon såg faktiskt lite uttråkad ut. Ta mig fan om hon inte himlade med ögonen åt mig. Hon är inte ens tre...
Är du rädd för den bruna fjärilen mamma?, Säger ungen och... suckar?
Sunday, 7 February 2016
Lite kul...
...måste man ha.
Jag ropar "Var är Fjant?" Varpå dottern vältränat svarar "Hääär mamma!"
Kul om man kollade på oacceptabla tecknade serier på 80-talet...
Wednesday, 3 February 2016
Bönan sover
Försöker förlänga tiden Bönan kan vara hos dagmamman. Hon har bara gått 9-13 pga sabbar vilan för de andra barnen. Men nu råkade jag veta att de andra som går nu inte heller brukar sova... och tänkte att kanske Bönan är mogen för en "vila," det vill säga ligga ner och chilla i en halvtimme.
Vilket betyder att jag kan hämta henne halv fyra istället för klockan ett. Man betalar ju ändå för hela dagen.
Plus att Bönan faktiskt gillar att vara hos dagmamman. Hon är inte som jag var, hon är utåt och social och gillar annorlunda miljöer och folk... så ja, hon vill ju vara där.
I alla fall så messade dagmamman precis att Bönan somnat. TYPISKT. Hon sover ALDRIG annars! Dagmamman läxar återigen upp mig angående vikten av att barn vilar.
Helst tre timmar om dagen tills de fyller 16 (mutter mutter).
Men nu sover hon alltså. Hos dagmamman.
Vilket betyder att jag kan hämta henne halv fyra istället för klockan ett. Man betalar ju ändå för hela dagen.
Plus att Bönan faktiskt gillar att vara hos dagmamman. Hon är inte som jag var, hon är utåt och social och gillar annorlunda miljöer och folk... så ja, hon vill ju vara där.
I alla fall så messade dagmamman precis att Bönan somnat. TYPISKT. Hon sover ALDRIG annars! Dagmamman läxar återigen upp mig angående vikten av att barn vilar.
Helst tre timmar om dagen tills de fyller 16 (mutter mutter).
Men nu sover hon alltså. Hos dagmamman.
Friday, 29 January 2016
Sovträning (?)
Maken är ute och far igen. Just nu befinner sig bandet i Melbourne (viktiga grejer det där).
Så Bönan och jag är ensamma hemma. Då brukar jag passa på att blogga lite. Och äta chocklad. Och ost. Och snabbmakaroner med sås på burk. Och så vidare. och så vidare.
Har påbörjat ett nytt kapitel i Bönans sovträning (sleep training, säger man så?) Pga hade inte tillräckligt med problem redan. Har man inte att göra så skaffar man sig. Är huvve dumt får kroppen lida - etc, som mamma skulle ha sagt.
Och nej, hon brukar aldrig sova hela natten utan att vakna. Men denna gången handlar det inte om detta, utan snarare om själva insomningen. Jag är trött på att ligga brevid henne i minst en timme och vänta på att hon ska somna. Maken accepteras icke, det är jag varje kväll. Och alltid minst en timmes läsning, sen en timme till att somna. Nu har jag bestämmt att Bönan ska läsas för, stoppas om och sedan somna. Själv. Mamma ska... eh, jag vad kan man göra med dylika oceaner av tid? Plugga? Skriva en roman? Kolla facebook? Ja, ni vet.
Premiär var igår. Det gick inte så bra. Först var hon skitglad och kunde inte vänta på att jag skulle gå (vi hade snackat igenom saken). I'm a big girl, mamma! Efter två minuter kommer hon ut i vardagsrummet, i upplösningstillstånd. I'm a LITTLE girl, mamma!!!
Jag gav genast upp. Maken ansåg att Bönan maipulerat mig. Bönan vann rond ett, alltså.
Så Bönan och jag är ensamma hemma. Då brukar jag passa på att blogga lite. Och äta chocklad. Och ost. Och snabbmakaroner med sås på burk. Och så vidare. och så vidare.
Har påbörjat ett nytt kapitel i Bönans sovträning (sleep training, säger man så?) Pga hade inte tillräckligt med problem redan. Har man inte att göra så skaffar man sig. Är huvve dumt får kroppen lida - etc, som mamma skulle ha sagt.
Och nej, hon brukar aldrig sova hela natten utan att vakna. Men denna gången handlar det inte om detta, utan snarare om själva insomningen. Jag är trött på att ligga brevid henne i minst en timme och vänta på att hon ska somna. Maken accepteras icke, det är jag varje kväll. Och alltid minst en timmes läsning, sen en timme till att somna. Nu har jag bestämmt att Bönan ska läsas för, stoppas om och sedan somna. Själv. Mamma ska... eh, jag vad kan man göra med dylika oceaner av tid? Plugga? Skriva en roman? Kolla facebook? Ja, ni vet.
Premiär var igår. Det gick inte så bra. Först var hon skitglad och kunde inte vänta på att jag skulle gå (vi hade snackat igenom saken). I'm a big girl, mamma! Efter två minuter kommer hon ut i vardagsrummet, i upplösningstillstånd. I'm a LITTLE girl, mamma!!!
Jag gav genast upp. Maken ansåg att Bönan maipulerat mig. Bönan vann rond ett, alltså.
Friday, 22 January 2016
Fullt hus
Här fortsätter det att gå livat till. Har återigen hela huset fullt med folk, Bönan har enormt kul med sin nya bästis - ett 8-årig flicka. Säger ofta att man nog hade kunnat tänka sig ett syskon om detta hade kunnat vara en 8-årig flicka (istället för en bebis).
Bönan vet inte till sig av glädje, och har plötsligt blivit så himla stor. Hon kan prata två språk flytande, sjunga, rita och argumentera. Hon är rolig. Vad roligt detta är just nu!
Många skaffar ett till barn när orginalbarnet är i denna åldern. Jag tänker att de måste missa så mycket? Jag kan inte föreställa mig att göra hela bebis-grejen med Bönan att ta hand om? Det handlar ju inte bara om att hon ska överleva; man ska ha tid, ork och energi nog att leka med en Böna. Att lyssna på henne och prata med henne. Att ta ut henne på äventyr och göra sånt som just hon gillar.
Inte, eh... vad gör man med en bebis? Inte mycket.
Bönan vet inte till sig av glädje, och har plötsligt blivit så himla stor. Hon kan prata två språk flytande, sjunga, rita och argumentera. Hon är rolig. Vad roligt detta är just nu!
Många skaffar ett till barn när orginalbarnet är i denna åldern. Jag tänker att de måste missa så mycket? Jag kan inte föreställa mig att göra hela bebis-grejen med Bönan att ta hand om? Det handlar ju inte bara om att hon ska överleva; man ska ha tid, ork och energi nog att leka med en Böna. Att lyssna på henne och prata med henne. Att ta ut henne på äventyr och göra sånt som just hon gillar.
Inte, eh... vad gör man med en bebis? Inte mycket.
Monday, 4 January 2016
En tveksam seger
Marabou är väl ok när man detoxar? Folk har ju ändå besvärat sig med att skicka hit choklad, då vore det rent ut sagt oartigt att inte äta upp den...
Dessutom anser jag att man måste detoxa gradvis. Man börjar med alkohol, runt den 3:e januari sådär, beroende lite på vilken veckodag nyårsafton föll på. Sedan följer socker, varpå man lägger till den värsta skitmaten man vant sig vid under december månad (som alltid verkar urarta av någon anledning?) typ chips, vitt bröd, elva koppar kaffe om dagen, och så vidare.
Sedan sköter man sig i alla fall till sin födelsedag, vilken i mitt fall olyckligtvis äger rum i februari. Men men.
Vi hade en "semestervecka" om man nu kan säga att man haft semester när man i vanliga fall bor i Byron Bay och inte har ett jobb.
I alla fall så åkte vi till Brooms Head, en liten plats cirka två timmar med bil söderut härifrån. Dvs kollar man på kartan ser det ut att ligga på samma ställe. I Brooms Head finns en campingplats, en liten kiosk och vilda emuer. Det var ganska schysst, lite långsamt kanske - och på dag tre bestämde sig Bönan för att hon inte kunde gå.
I 10 dagar var ungen övertygad om att hennes ena fot inte fungerade (det var inget fel på den) och vägrade i sten att stödja på den. I TIO DAGAR. Både jag och maken höll på att förlora förståndet. Folk runtomkring oss var djupt imponerade av Bönans hängivenhet, hon till och med vägrade att gå fast hon visste att jag och maken inte såg henne.
Jag försökte allt. Jag googlade och letade i böcker. Det fanns inga liknande exempel, en tvååring kan helt inte vara så envis, det finns inte. De skulle bli distraherade, glömma bort sig, ge upp vid minsta muta. Men inte Bönan.
På dag 10 hade vi glömt allt vad tålamod och pedagogik heter. Ensam hemma med Bönan började jag lirka. Tog fram en chokladkaka, en av mina många Marabou. Ser du, sa jag, vad man kan få om man kan gå? Bit efter bit åt jag upp chokladen, tills - ungen ställde sig upp. Aha! Nu ska du gå också, sa jag och svalde en bit choklad till. Då, DÅ, slutligen, började ungen att gå lite trevande - cirka tre meter för varje chokladbit.
En tveksam seger.
Medan vi var i Brooms Head passade jag på att susa ner till Bellingen för att hälsa på en släkting - eftersom det var så nära. Endast 2.5 timmar att köra. Enkel resa. Tillbakavägen dagen efter var något knöligare än ditvägen, då alla i detta landet ständigt verkar vara på väg norrut - och även på grund av allt bubbelvin vi hällt i oss kvällen innan. Men det gick bra det med, så länge jag bet mig i läppen och tänkte på iskalla vattenfall.
Dessutom anser jag att man måste detoxa gradvis. Man börjar med alkohol, runt den 3:e januari sådär, beroende lite på vilken veckodag nyårsafton föll på. Sedan följer socker, varpå man lägger till den värsta skitmaten man vant sig vid under december månad (som alltid verkar urarta av någon anledning?) typ chips, vitt bröd, elva koppar kaffe om dagen, och så vidare.
Sedan sköter man sig i alla fall till sin födelsedag, vilken i mitt fall olyckligtvis äger rum i februari. Men men.
Vi hade en "semestervecka" om man nu kan säga att man haft semester när man i vanliga fall bor i Byron Bay och inte har ett jobb.
I alla fall så åkte vi till Brooms Head, en liten plats cirka två timmar med bil söderut härifrån. Dvs kollar man på kartan ser det ut att ligga på samma ställe. I Brooms Head finns en campingplats, en liten kiosk och vilda emuer. Det var ganska schysst, lite långsamt kanske - och på dag tre bestämde sig Bönan för att hon inte kunde gå.
I 10 dagar var ungen övertygad om att hennes ena fot inte fungerade (det var inget fel på den) och vägrade i sten att stödja på den. I TIO DAGAR. Både jag och maken höll på att förlora förståndet. Folk runtomkring oss var djupt imponerade av Bönans hängivenhet, hon till och med vägrade att gå fast hon visste att jag och maken inte såg henne.
Jag försökte allt. Jag googlade och letade i böcker. Det fanns inga liknande exempel, en tvååring kan helt inte vara så envis, det finns inte. De skulle bli distraherade, glömma bort sig, ge upp vid minsta muta. Men inte Bönan.
På dag 10 hade vi glömt allt vad tålamod och pedagogik heter. Ensam hemma med Bönan började jag lirka. Tog fram en chokladkaka, en av mina många Marabou. Ser du, sa jag, vad man kan få om man kan gå? Bit efter bit åt jag upp chokladen, tills - ungen ställde sig upp. Aha! Nu ska du gå också, sa jag och svalde en bit choklad till. Då, DÅ, slutligen, började ungen att gå lite trevande - cirka tre meter för varje chokladbit.
En tveksam seger.
Medan vi var i Brooms Head passade jag på att susa ner till Bellingen för att hälsa på en släkting - eftersom det var så nära. Endast 2.5 timmar att köra. Enkel resa. Tillbakavägen dagen efter var något knöligare än ditvägen, då alla i detta landet ständigt verkar vara på väg norrut - och även på grund av allt bubbelvin vi hällt i oss kvällen innan. Men det gick bra det med, så länge jag bet mig i läppen och tänkte på iskalla vattenfall.
Subscribe to:
Posts (Atom)