En tveksam seger

Marabou är väl ok när man detoxar? Folk har ju ändå besvärat sig med att skicka hit choklad, då vore det rent ut sagt oartigt att inte äta upp den...

Dessutom anser jag att man måste detoxa gradvis. Man börjar med alkohol, runt den 3:e januari sådär, beroende lite på vilken veckodag nyårsafton föll på. Sedan följer socker, varpå man lägger till den värsta skitmaten man vant sig vid under december månad (som alltid verkar urarta av någon anledning?) typ chips, vitt bröd, elva koppar kaffe om dagen, och så vidare.

Sedan sköter man sig i alla fall till sin födelsedag, vilken i mitt fall olyckligtvis äger rum i februari. Men men.

Vi hade en "semestervecka" om man nu kan säga att man haft semester när man i vanliga fall bor i Byron Bay och inte har ett jobb.

I alla fall så åkte vi till Brooms Head, en liten plats cirka två timmar med bil söderut härifrån. Dvs kollar man på kartan ser det ut att ligga på samma ställe. I Brooms Head finns en campingplats, en liten kiosk och vilda emuer. Det var ganska schysst, lite långsamt kanske - och på dag tre bestämde sig Bönan för att hon inte kunde gå.

I 10 dagar var ungen övertygad om att hennes ena fot inte fungerade (det var inget fel på den) och vägrade i sten att stödja på den. I TIO DAGAR. Både jag och maken höll på att förlora förståndet. Folk runtomkring oss var djupt imponerade av Bönans hängivenhet, hon till och med vägrade att gå fast hon visste att jag och maken inte såg henne.

Jag försökte allt. Jag googlade och letade i böcker. Det fanns inga liknande exempel, en tvååring kan helt inte vara så envis, det finns inte. De skulle bli distraherade, glömma bort sig, ge upp vid minsta muta. Men inte Bönan.

På dag 10 hade vi glömt allt vad tålamod och pedagogik heter. Ensam hemma med Bönan började jag lirka. Tog fram en chokladkaka, en av mina många Marabou. Ser du, sa jag, vad man kan få om man kan gå? Bit efter bit åt jag upp chokladen, tills - ungen ställde sig upp. Aha! Nu ska du gå också, sa jag och svalde en bit choklad till. Då, DÅ, slutligen, började ungen att gå lite trevande - cirka tre meter för varje chokladbit.

En tveksam seger.

Medan vi var i Brooms Head passade jag på att susa ner till Bellingen för att hälsa på en släkting - eftersom det var så nära. Endast 2.5 timmar att köra. Enkel resa. Tillbakavägen dagen efter var något knöligare än ditvägen, då alla i detta landet ständigt verkar vara på väg norrut - och även på grund av allt bubbelvin vi hällt i oss kvällen innan. Men det gick bra det med, så länge jag bet mig i läppen och tänkte på iskalla vattenfall.