Sovträning (?)

Maken är ute och far igen. Just nu befinner sig bandet i Melbourne (viktiga grejer det där).

Så Bönan och jag är ensamma hemma. Då brukar jag passa på att blogga lite. Och äta chocklad. Och ost. Och snabbmakaroner med sås på burk. Och så vidare. och så vidare.

Har påbörjat ett nytt kapitel i Bönans sovträning (sleep training, säger man så?) Pga hade inte tillräckligt med problem redan. Har man inte att göra så skaffar man sig. Är huvve dumt får kroppen lida - etc, som mamma skulle ha sagt.

Och nej, hon brukar aldrig sova hela natten utan att vakna. Men denna gången handlar det inte om detta, utan snarare om själva insomningen. Jag är trött på att ligga brevid henne i minst en timme och vänta på att hon ska somna. Maken accepteras icke, det är jag varje kväll. Och alltid minst en timmes läsning, sen en timme till att somna. Nu har jag bestämmt att Bönan ska läsas för, stoppas om och sedan somna. Själv. Mamma ska... eh, jag vad kan man göra med dylika oceaner av tid? Plugga? Skriva en roman? Kolla facebook? Ja, ni vet.

Premiär var igår. Det gick inte så bra. Först var hon skitglad och kunde inte vänta på att jag skulle gå (vi hade snackat igenom saken). I'm a big girl, mamma! Efter två minuter kommer hon ut i vardagsrummet, i upplösningstillstånd. I'm a LITTLE girl, mamma!!! 

Jag gav genast upp. Maken ansåg att Bönan maipulerat mig. Bönan vann rond ett, alltså.

Fullt hus

Här fortsätter det att gå livat till. Har återigen hela huset fullt med folk, Bönan har enormt kul med sin nya bästis - ett 8-årig flicka. Säger ofta att man nog hade kunnat tänka sig ett syskon om detta hade kunnat vara en 8-årig flicka (istället för en bebis).

Bönan vet inte till sig av glädje, och har plötsligt blivit så himla stor. Hon kan prata två språk flytande, sjunga, rita och argumentera. Hon är rolig. Vad roligt detta är just nu!

Många skaffar ett till barn när orginalbarnet är i denna åldern. Jag tänker att de måste missa så mycket? Jag kan inte föreställa mig att göra hela bebis-grejen med Bönan att ta hand om? Det handlar ju inte bara om att hon ska överleva; man ska ha tid, ork och energi nog att leka med en Böna. Att lyssna på henne och prata med henne. Att ta ut henne på äventyr och göra sånt som just hon gillar.

Inte, eh... vad gör man med en bebis? Inte mycket.

En tveksam seger

Marabou är väl ok när man detoxar? Folk har ju ändå besvärat sig med att skicka hit choklad, då vore det rent ut sagt oartigt att inte äta upp den...

Dessutom anser jag att man måste detoxa gradvis. Man börjar med alkohol, runt den 3:e januari sådär, beroende lite på vilken veckodag nyårsafton föll på. Sedan följer socker, varpå man lägger till den värsta skitmaten man vant sig vid under december månad (som alltid verkar urarta av någon anledning?) typ chips, vitt bröd, elva koppar kaffe om dagen, och så vidare.

Sedan sköter man sig i alla fall till sin födelsedag, vilken i mitt fall olyckligtvis äger rum i februari. Men men.

Vi hade en "semestervecka" om man nu kan säga att man haft semester när man i vanliga fall bor i Byron Bay och inte har ett jobb.

I alla fall så åkte vi till Brooms Head, en liten plats cirka två timmar med bil söderut härifrån. Dvs kollar man på kartan ser det ut att ligga på samma ställe. I Brooms Head finns en campingplats, en liten kiosk och vilda emuer. Det var ganska schysst, lite långsamt kanske - och på dag tre bestämde sig Bönan för att hon inte kunde gå.

I 10 dagar var ungen övertygad om att hennes ena fot inte fungerade (det var inget fel på den) och vägrade i sten att stödja på den. I TIO DAGAR. Både jag och maken höll på att förlora förståndet. Folk runtomkring oss var djupt imponerade av Bönans hängivenhet, hon till och med vägrade att gå fast hon visste att jag och maken inte såg henne.

Jag försökte allt. Jag googlade och letade i böcker. Det fanns inga liknande exempel, en tvååring kan helt inte vara så envis, det finns inte. De skulle bli distraherade, glömma bort sig, ge upp vid minsta muta. Men inte Bönan.

På dag 10 hade vi glömt allt vad tålamod och pedagogik heter. Ensam hemma med Bönan började jag lirka. Tog fram en chokladkaka, en av mina många Marabou. Ser du, sa jag, vad man kan få om man kan gå? Bit efter bit åt jag upp chokladen, tills - ungen ställde sig upp. Aha! Nu ska du gå också, sa jag och svalde en bit choklad till. Då, DÅ, slutligen, började ungen att gå lite trevande - cirka tre meter för varje chokladbit.

En tveksam seger.

Medan vi var i Brooms Head passade jag på att susa ner till Bellingen för att hälsa på en släkting - eftersom det var så nära. Endast 2.5 timmar att köra. Enkel resa. Tillbakavägen dagen efter var något knöligare än ditvägen, då alla i detta landet ständigt verkar vara på väg norrut - och även på grund av allt bubbelvin vi hällt i oss kvällen innan. Men det gick bra det med, så länge jag bet mig i läppen och tänkte på iskalla vattenfall.