Tankar

Ibland finns det liksom inget att säga - det blir bara vulgärt om man försöker skriva om det och alldeles speciellt vulgärt om man dessutom försöker vara lite rolig.

Makens nära vän och bandmedlem (själva talangen bakom bandet skulle man kunna säga) blev sjuk.

Först visste man inte exakt hur sjuk, men nog trodde han att han skulle genomgå någon form av behandling och sen bli bra igen. Det trodde han ända tills han dog. Bara några månader efter diagnos. Som inte ens var en ordentlig diagnos. Mest bara "vi tror..." och "vi tror inte..." och sånt.

Och så dog han då.

Vi var på hans wake (jag googlade detta ordet och på svenska är det "likvaka" - herregud! Det ordet tänker jag fan inte skriva igen).

Wake alltså. Begravningen var nog bara för familjen. Ett par olika band som han var inblandad i spelade, och hans dotter och mamma talade. Självaste Jeff Martin från the Tea Party sjöng en sång. I detta lilla rummet för typ 100 pers. Alltså om du läser detta och inte har en aning om vem han är så kan jag i alla fall lova att jag var något starstruck. Men det var ändå så jävla sorgligt. Och att hans mamma talade fixade vi inte alls. Herregud.

Jag har faktiskt aldrig sett maken så nere. Han grät i flera dagar. Han har i nuläget inte tvättat bilen på typ två månader - minst sagt okaraktäristiskt.

När sådant här händer blir man akut medveten om sin egen dödlighet. Han var i vår ålder. Liknande livsstil. Inget att "skylla på." Han bara dog. Då ställs man inför frågan; kan man verkligen leva som om varje dag kunde vara ens sista? Hur gör man då? Är det ens möjligt? Om man dog om tre månader, eller tre veckor eller whatever, vad skulle man då ångra att man inte gjort? Att man gjort? Jag skulle typ ångra alla gånger jag städat badrummet... men samtidigt kan man ju liksom inte aldrig städa badrummet.

Den typen av tankar.

Även tankar på att förlora ens barn. Sånt som inte får hända. Dör mitt barn då tar jag livet av mig.

Den typen av tankar.

Men livet går vidare.