Valpen

Berättade jag förresten det, att Bönan bröt sitt andra ben för ett tag sedan? 

För cirka ett år sedan bröt hon ju benet. Vilket var ett helvete på alla sätt och vis. Så för några månader sedan, mitt i sälja-hus-under-en-pandemi-kaoset så bröt ungen det andra benet. I skolan. Så fick jag tillfälle att sitta på Byrons sjukhus och försöka andas genom en ansiktsmask och hoppas att ingen hade corona. Det var trevligt. Hur som helst så var det inte lika allvarligt som första brottet, men dock. Så nu ska den stelbenta ungen dansa två dagar i veckan, gå på Nippers (typ life-guard träning, det är hardcore) och motion varje kväll. Inget mera daltande. 

Den andra ungen är lite mera robust. Och helt vild. Man hinner knappt med. 

Och så har vi skaffat en hund. 

Var med Lala på djuraffär och letade efter hundmat och koppel och sådant som man behöver. Hundfan har redan kostat mer än bebisen. I allafall så skenade Lala runt i affären och rev ner saker, kastade sig på hundsängar och ylade av glädje varje gång hon såg en bild på en hund (vilket var ofta, eftersom allt hade bilder på hundar där). Tjejen som hjälpte mig såg ut att undra vad i hela friden jag skulle skaffa hund för. Kunde till viss del hålla med. Men... en valp alltså! 

Skönhetstips

 Jag tänkte börja ge lite hälso / skönhets tips här på bloggen. En kompis idag kommenterade att jag ser så fräsch och snygg ut. Så jag listade spontant mina tre bästa tips. 

1. Sov aldrig

2. Motionera aldrig

3. Ät croissanter nästan varje dag

Då kan du också se ut som jag! 

Uppdatering!

Nu ska jag uppdatera alla som läser, det vill säga mest mig själv, om senaste tiden! 

Det har blivit sådär att "jag" är sista prioritet. Det är ungarna först såklart, sedan makens jobb (eller som jag brukar tänka på det "hobby") sedan skolan, husarbete, Bönans ben och all motion hon behöver, och så var det detta med huset som skulle säljas; vilket innebar såååå mycket städ och såååå mycket trädgårdsarbete - det var fan aldrig klart där, och inte blev det asmycket bättre av att skuldsätta sig och renovera heller. (Eller jo, det blev det ju. Men jag var liksom inte nöjd ändå.) 

Var helt totalt inställd på att hålla på sådär i minst ett år, innan jag ens skulle börja gnälla. Minst ett år kommer det att ta att sälja, tänkte vi, sen kan vi överväga att ge upp. För egentligen, vem säljer mitt under en pandemi, då folk förlorat allt och ingen har några pengar? Och ingen kan resa och alla är rädda och pressen anser att husvärden kommer att gå ner med 30% (eller 100% beroende på hur vänster journalisten är). 

Men så skedde ett under. En mycket rik (helt opåverkad av pandemin) och skitsnygg karl från storstaden med en mycket dyr bil och en mycket vacker fru råkade befinna sig i Byron när deras hemstad gick in i lockdown. De ville inte åka hem. Hmm, tänkte karln. Jag har faktiskt i flera dagars tid funderat på att köpa mig en liten strandstuga - typ ett litet skjul - i Byron... att renovera upp... Sagt och gjort. 

De köpte vårat hus. Skjul. Men i alla fall. Nu slipper vi skjulet! 

Det andra fantastiska var att vi hade gjort PRECIS det vi inte skulle göra, och vi hade hittat det hus vi ville köpa. Det var mycket spännande under en tid (jag mådde illa i minst en månad och ingen sov) på grund av alla turer fram och tillbaka (vi har det, nej vi har det inte, vi har det, nej nu går det åt skogen! osv). 

Men slutligen hade vi en jävla tur, och hux flux bor vi nu i VÅRT hus i Brunswick Heads. 

Det här huset känns mera "oss" än skjulet. Skjulet kändes alltid lite för fint för oss. Det VAR alltså inte ett skjul. Utan ett jättefint, svindyrt hus precis utanför Byron Bay. Som alltid var lite för mycket för mig. Men nu har vi hittat hem. 

Och nu jäklar ska vi ha en hund. 

Fasta, igen

Provar periodisk fasta med början idag. Jag typ svälter hela dagen och tänker endast på mat / fasta. 

Maken kommer från jobbet kl 15 och jag frågar hur det gick. Han bara "med vad?" 

Jag "fastan." Så fucking klart. 

Han "vad, fick jag ingen frukost?" 

...

... 

...

En andra våg

Det blir aldrig av blogga, och det är synd. Jag älskar att läsa min egen blogg. Så jag måste börja skriva igen.

Men plötsligt är maken alltid hemma, han är en numera en grining gubbe som inte står ut med de andra medlemmarna i bandet, inte orkar gå ut på kvällarna, och knappast orkar ta sig igenom en kväll med barnen. Inte för att man har ett val om man är i lockdown, men ändå. Och det är ju när maken inte är hemma som jag brukar blogga, kolla på dåliga serier, äta ost och mjölkchoklad, och så vidare. Så nu är jag praktiskt taget en intellektuell vegan.

Vi återgick nästan till normalt här. Virus-mässigt. Men nu kommer en second wave. Nu är det klippt. Men konstigt nog verkar ingen bry sig. Inte ens jag. Bara det inte blir hemskolning igen, då säger jag upp mig. Annars ska en nog klara även denna våg.

Men det är en mycket bisarr situation ändå. Att inte kunna åka hem till Sverige. Att ingen kan komma hit. Att hela framtiden för internationella resor överhuvudtaget känns osäker - kanske det till och med är oansvarigt att hatta runt som vår generation har gjort? Försöker att inte tänka på det.

Klippte av mig håret igen. Frågade maken vad han tyckte - det visade sig att han inte brydde sig ett skit. Fast om han klippte av sig håret hade det förstås varit grund för skilsmässa. Jag som alltid sagt att alla gamla tanter klipper av sig håret och så ser de 10 år äldre ut. Också jag, nyss fyllda 40 - "äh, nu klipper jag av skiten."

Bebisen har blivit stor, mera envis och bestämd. Ska alltid ut och gå. Skriker och protesterar om hon inte vill. Alla säger att jag måste vara så glad nu när hon blivit lite större. Men jag saknar bebis-tiden. Att ha en gosig liten bebis som ligger på en och sover. Till och med maken säger att jag inte är klok. Att jag helt enkelt inte minns hur det är att ha en bebis. I en sak är Lala i allafall fortfarande en - hon vaknar typ 3-4 gånger varje natt. Bönan frågar hur jag orkar så mycket fast pappa är så trött jämt.

Because I'm a woman, child. 

Karantän

Jodå, här sitter vi kvar i karantän.

Fast här i Byron Bay har vi haft det mycket bra jämfört med massor med andra platser. Inte Sverige kanske. Där är det lite som vanligt.

Här bör man inte gå ut och träffa folk, utom kanske en människa i taget. Ibland. Vi har kunnat gå till stranden, fast bara för motion. Inte för att sitta och sega och sola och sånt. Fast... hur motionerar en ett-åring..? Så ja, jag är mycket solbränd och solblekt just nu. Med oklippt hår. Och har inte varit hos tandläkaren. Och har inte vaccinerat Lala. Man ska ju stanna hemma om man kan. Helst. Fast ibland inte, men man vet inte så noga vad som räknas som viktigt. I alla fall så har vi varit på stranden varje dag, det har varit sol, varmt, kristallklart vatten - har till och med snorklat. Men nu verkar säsongen vara över. Och det blir vinter.

I ett genidrag har jag kvar barnen på sommartid. Detta innebär att det lägger sig klockan 18 varje dag. Perfekt.

Nu börjar andra terminen på skolan. Det vill säga homeschooling by mamma.

Så plötsligt, i ett oväntat drag av regeringen - så ska skolorna öppna igen. Redan nästa vecka! What? Precis när man förlikat sig med tanken på att home-schoola hela året. Och inte ha ett liv. 

Fuck. Dags att gå ner fem kilo, fixa håret, leta fram kläder och skor och eh... lite sånt.

EN sak gör jag fortfarande - jag fyller i ögonbrynen med penna, hahaha. Oh, the irony. 

Men deodorant, det har vi upptäckt var bara lurendrejeri. Ingen skillnad utan. Saker man behöver: schampoo, balsam, tvål, tandkräm. Saker man inte behöver: resten av de 5000 sakerna i badrummet.

Vad händer här? 2020

Man får endast köpa ett paket toapapper.
Man får endast köpa två konserver.
Massor med saker är slut, mjöl till exempel.
Man får endast samlas i grupper om två personer.
Man får endast gå ut för motion.
Man får inte köra runt utan anledning.
Man får inte gå på stan utan anledning.
Man får inte komma närmare än 1.5 meter från en annan människa.
Man får inte sitta på cafe.
Man får inte resa.
Man ska tvätta händerna i 20 sekunder.
Man ska inte ta i någonting.
Allt är stängt.
Allt är inställt.
Hemma med barnen. Hela dagen. Varje dag.
Ingen skola.
Alla har en teori om vad som händer. Antingen blir vi lurade just nu, eller inte.
Ingen vet.
Ingen vet hur länge.
Ingen vet hur farligt.
Ingenting annat i nyheterna. Som om inget annat händer, helt plötsligt.

Utom i Sverige. Där får man tydligen äta lunch ute, och åka och campa.

Vad händer?

Positivt tänkande

Fördelar med pandemi:
1. Man behöver aldrig tvätta håret
2. Man behöver aldrig ha nåt annat än yoga-pants
3. Man behöver inte passa tider
4. Nu och för all framtid kommer man att slippa kramas och pussas så fort man ser nån man känner

2020.

A brand new day

Livet just nu... det kan inte vara på riktigt. Hela världen har blivit galen. Viruset är överallt. Folk ser snett på varandra och skriker år barn som hostar, bråkar över matvaror och toapapper - nya regler införs dagligen, i nuläget är vi på väg mot en total lockdown - alla stannar hemma, allt är stängt, jag hemskolar Bönan, jag orkar inte, jag orkar inte.

Hektiskt och gammalt

Det viktigaste först.

Jag lider just nu av fruktansvärd ångest. Det blir så här när jag läser, eller ser på, nyheterna. Och just nu går det inte att undvika. En extremt hektiskt sommar här i Australien, vi höll på att brinna upp och blåsa bort och försmäkta i torkan - sen bröt helvetet löst och det regnade mer än det regnat sedan 70-talet (eller nåt i den stilen). Då sköljdes all jord och sand bort, och alla vägar också iaf här i Byron - och brunt vatten forsade ut i havet - och Australien blev årets poster child för global warming. Och massmedia vill mena att detta är nu normen. Vi kan lika gärna lägga oss ner och dö.

Och hey presto - global pandemi. Corona Virus. Nu är det här. Runt knuten. Och i Sverige. Och antingen är det en media(shit)storm, eller så är det allvarligare än vad de säger. Vi kommer bli sjuka. Kanske vi kommer att dö. Händer det mina barn något, så tar jag livet av mig. Sådant här var så mycket enklare innan en hade barn.

Till råga på allt har jag nu fyllt 40. Det känns gammalt.

Pappa och hans fru, syster med familj och styvsyster med dotter har varit här. Jag stressade över min "fest" jag skulle ordna i typ ett år, och sedan ordnade jag inget. Maken försökte (enligt egen utsago) fixa massor med speciella presenter och överraskningar till mig, men det blev tillslut ingenting av nånting. The end.

Jag sa att det enda jag ville ha var en kopp kaffe i sängen, utan barn.
Maken fixade koppen med kaffe, ställde den på golvet att svalna - och dumpade båda barnen i sängen. Efter en kvart fick jag bort dem, och drack det svala kaffet.

Och så måste vi sälja huset.

Familjen hade med sig jättemycket svensk choklad. Jag har ätit upp nästan allt.

Ska man ändå dö, så.