Uppdatering!

Nu ska jag uppdatera alla som läser, det vill säga mest mig själv, om senaste tiden! 

Det har blivit sådär att "jag" är sista prioritet. Det är ungarna först såklart, sedan makens jobb (eller som jag brukar tänka på det "hobby") sedan skolan, husarbete, Bönans ben och all motion hon behöver, och så var det detta med huset som skulle säljas; vilket innebar såååå mycket städ och såååå mycket trädgårdsarbete - det var fan aldrig klart där, och inte blev det asmycket bättre av att skuldsätta sig och renovera heller. (Eller jo, det blev det ju. Men jag var liksom inte nöjd ändå.) 

Var helt totalt inställd på att hålla på sådär i minst ett år, innan jag ens skulle börja gnälla. Minst ett år kommer det att ta att sälja, tänkte vi, sen kan vi överväga att ge upp. För egentligen, vem säljer mitt under en pandemi, då folk förlorat allt och ingen har några pengar? Och ingen kan resa och alla är rädda och pressen anser att husvärden kommer att gå ner med 30% (eller 100% beroende på hur vänster journalisten är). 

Men så skedde ett under. En mycket rik (helt opåverkad av pandemin) och skitsnygg karl från storstaden med en mycket dyr bil och en mycket vacker fru råkade befinna sig i Byron när deras hemstad gick in i lockdown. De ville inte åka hem. Hmm, tänkte karln. Jag har faktiskt i flera dagars tid funderat på att köpa mig en liten strandstuga - typ ett litet skjul - i Byron... att renovera upp... Sagt och gjort. 

De köpte vårat hus. Skjul. Men i alla fall. Nu slipper vi skjulet! 

Det andra fantastiska var att vi hade gjort PRECIS det vi inte skulle göra, och vi hade hittat det hus vi ville köpa. Det var mycket spännande under en tid (jag mådde illa i minst en månad och ingen sov) på grund av alla turer fram och tillbaka (vi har det, nej vi har det inte, vi har det, nej nu går det åt skogen! osv). 

Men slutligen hade vi en jävla tur, och hux flux bor vi nu i VÅRT hus i Brunswick Heads. 

Det här huset känns mera "oss" än skjulet. Skjulet kändes alltid lite för fint för oss. Det VAR alltså inte ett skjul. Utan ett jättefint, svindyrt hus precis utanför Byron Bay. Som alltid var lite för mycket för mig. Men nu har vi hittat hem. 

Och nu jäklar ska vi ha en hund.