Familj

Mamma och styvfar var här i ett par veckor och hälsade på. Sämsta vädret, så klart. Så dåligt att vi till och med fick tidigarelägga deras flyg ner till Sydney för att det var risk för översvämningar och extremt väder här. Som tur var klarade vi oss den gången, vi fick bara en dag mindre med mamma. 

Det var kul att ses, dock blev vi alla sjuka i Covid. Så typiskt. Som svenskar kom de förstås vaccinerade till tänderna, och fick endast milda symptom medan jag, maken och även Bella blev ganska sjuka. Det varade bara några dagar. det konstigaste symptomet var nog att vi fick alldeles illröda ögon och feber, såg ut som vampyrer ungefär. Jag tappade inte lukt och smak, däremot smakade vatten jätteilla. Jag kunde inte få i mig det. Jag drack juice och soyamjölk, det gör jag aldrig annars. Så nu har man haft det också. 

I övrigt är det ganska lågt. Jag ska dra historien. 

Jag drar en kort version, jag orkar inte riktigt med.

Det var ett par som lade ett bud på huset. De betalade handpenning, de sa att det var 100% klart - vi hade en deal. Jag sa till min familj att vi skulle vara hemma till jul. Skickade en massa saker. Ordnade en massa saker. Sökte på hemnet. Förde över pengar. 

Hade inte ordnat förskola till Frankie för nästa år, då vi ju skulle flytta. 

Efter ett par månader backade de ur. Och det blev uppenbart att de alltid hade planerat att göra det, då de inte hade skrivit under kontraktet. Vi har ingen rätt till handpenningen, ingenting. Och det finns inga andra köpare, marknaden har kraschat ännu mera och hela landets ekonomi gått åt skogen vad jag förstår. Det finns NOLL intresse och då överdriver jag inte ens. 

Fick ringa runt i sista minuten för att få in ungen på förskola. Som ett pucko som inte fattat att sånt fixar man i Augusti, inte November. 

Så vad är läget nu? Maken vill gå vidare, det är svårt att leva som att man bara väntar på att flytta. Han vill söka nya jobb, vill att jag ska börja plugga. Vill köpa cyklar till ungarna i julklapp. Jag tror han mentalt verkligen satsade allt på flytten, och orkar inte göra om allt igen.

Försöker sitta med att vi idag har allt vi ville ha för tre år sedan. Sitta i tacksamhet för det. Njuta av livet här. 

Men det går sådär.

Har försökt skapa ett liv här i över 20 år. Men det är som att jag nu insett att allt det här, det spelar ingen roll. Det är egentligen bara familj som är viktigt. 

Den coola treåringen

Treåringar är så självsäkra. så gränslösa, så okontrollerade. De bara är exakt som de själva är. De gillar sig själva. De säger det som de vill säga. De är, till skillnad från bebisar och riktigt små barn, riktiga små personer. Innan allt blir förstört. Innan de får lära sig alla sätt de inte duger, innan de får intrycket att livet är pinsamt och världen skiter i dem. 

Med andra barnet kan man hänga med där lite bättre. Ja, det är mitt barn där ja. Ja titta vad hon gör. Haha. Ungar. Och ge fullständigt fan i att försöka kontrollera allting. 

Frankie tog över Book Week på Bellas skola. Vägrade sätta sig, skulle med upp på scen, sträckte sig efter micken och vrålade I am Frankie!!! Pekade på Bellas lärare och skrek And this is my little teacher! Och stal showen. Men det var säkert en och annan som undrade vart fan mamman till den lilla odågan var. 

Nioåringar har gått vidare från det här, och man undrar hur i helvete man ska kunna guida en människa genom livet på bästa sätt. 

I-landsproblem

Om du tror du har problem, lyssna på detta. 

Beställde nya ballettskor till Frankie, en storlek större. Jävligt nöjd var jag också, att jag var så organiserad och fixade Click n Collect i god tid, istället för att köra två timmar när ungen plötsligt verkligen inte kan knöka ner fötterna i skorna hon har. 

Hämtade paketet. Frankie glad över sitt paket. Åh nya balletskor, lycka. Det tar mig en sekund att inse att de jävla idiot-kuk-huvudena har packat en sko i storkek 9, och en i storlek 10. Det syns direkt, och står dessutom tydligt och klart på skon. 9. 10. Stor jävla skillnad, kindy-matte. 

Blev så arg. Kastade in ungen och skorna i bilen och körde hejvilt tillbaka för att skrika åt karln i kassan. Frankie jätteledsen att jag vill ta de nya skorna ifrån henne. 

Som tur var insåg jag det negativa i att gå in på den lokala affären och skrika, så med enorm ansträngning talade jag vänligt om vad som hade hänt. Tyvärr kan de inte lösa problemet, utan man får bara pengarna tillbaka. Han såg nog att jag var arg för han verkade ganska nervös. Mes. 

I en orelaterad fråga, undrar om andra upplever att PMS blir värre med åren..? 

Too many demons

Nej, det är nog ingen som vill köpa det här huset. Nu är vi tillbaka i detta med visningar och öppna hus och folk som aldrig hör av sig igen. Mäklare som ljuger och allmän stress över allt som går sönder och ser rörigt ut. Min perfektionism som driver familjen till vansinne. Inte särskilt avkopplande alltså. 

Samtidigt gillar ju jag det här huset. När vi köpte det, var det ju en 20-års plan. En resten-av-livet plan. Absolut inte en sälja-i-panik-om-två-år plan. När alla köpare plötsligt fått slut på pengar. Och jag gillar ju Brunswick Heads. Barnen badade precis i ån, och vi satt i solen och värmde oss. Mitt i vintern. Det är lugnt och skönt och jag vet vart allt finns. Tryggt. Tråkigt?

Och Stockholm? 

Det finns en till sån där Sverige-historia som jag aldrig berättat för någon. Jag var 21. 

Jag sitter på en restaurang med någon och äter middag, en ganska dyr restaurang. Plötsligt uppfattar jag att två personer på bordet bredvid sitter och glor på mig. Och pratar om mig, högt. Bordet är ju två meter bort, så jag har inga problem att höra vad de säger när jag väl märker att de snackar om mig. "Jo, hon satt ju och tittade på mig", säger tjejen och glor på mig och nickar med huvudet i min riktning. Det gjorde jag inte, jag hade överhuvudtaget inte lagt märke till det här paret innan. Killen vänder sig om och utvärderar mig grundligt, alltså verkligen kollar mig uppifrån och ner. Jag möter hans blick nu, jag har ju märkt att de pratar om mig. Så han ser att jag lyssnar. Killen vänder sig sedan halvt om mot sin tjej igen, och så säger han högt "Skit i det, du är mycket snyggare än henne ändå. Det är väl det som hon har problem med, kolla vad ful hon är. Asful." 

Då tittar man ju bara ner i sin sallad och äter upp. Och minns den kommentaren för resten av livet. Här i Australien tyckte folk att jag var vacker. Eller så sa de bara det, för att vara SNÄLLA. För att man GÖR det, man behandlar folk schysst. Eller? 

Vi känner ett par här från Stockholm. De skulle aldrig kunna tänka sig att flytta hem. Han säger bara "too many demons." Är det detta han menar? 

Get the fuck out

Frågar mig tusen gånger om dagen, blir det bra för barnen om vi flyttar? Hur är livet i Sverige, hur är skolan i Stockholm? Tänk om det blir dåligt? Det kan iofs bli dåligt här också. Men just nu är det ju bra. Så varför vill vi flytta? 

Har vi efter 12 år äntligen insett att vi inte passar in här? Eller var det så att vi passade in, men det har helt enkelt förändrats för mycket? Jag är ingen hippie, jag är en cynisk svenska som envist vaccinerat mina barn och tagit antibiotika för varje liten infektion och panodil för varje liten huvudvärk. 

Är svenskar otrevliga? Har skrivit en liten lista på samtliga komplimanger jag någonsin fått av en svensk person:

1. Din näsa är så konstig. Personligen gillar jag den.

2. Dina kläder ser alltid så härligt avslappnade ut. Det är så skönt med folk som verkligen inte bryr sig. 

3. Fin sjal. Om man gillar 80-talet.

4. Fin klänning... väldigt praktisk stil om man får störtmens. 

5. Du är så smal. Fast... det ser ju anorektiskt ut. 

Och så ska vi inte glömma tjejen som blev skitsur när jag tog hissen till tunnelbanan med min barnvagn. Och argt påpekade att jag tog upp hela jävla hissen med min jävla barnvagn. Det skulle aldrig hända här. Tvärtom. Folk skulle ha släppt fram en, rullat ut en matta, strött blomblad, frågat om man behövde någonting annat, etc, etc. 

Så ja, jag är minst sagt rädd. 

Men universum har sagt sitt. Vi blir utslängda härifrån. Måste ej vara en hippie för att erkänna att det förekommit signaler. 

Vi flyttar hit. Förlorar en förmögenhet då huset vi sålde genast dubblade i pris. Vi är de enda i hela området som får bilen skadad i en hagelstorm. Huset svämmar över, vilket aldrig hänt tidigare, någonsin. Bilen blir avskriven. Det regnar i största delen av två år. The Bruns river är brun och äcklig, vilket heller aldrig tidigare hänt. Get the fuck out. Det verkar osannolikt att huset kan säljas nu. Men å andra sidan, om det är meant to be, så går det kanske. 

Vad som hände med datorn.

Min dator gick sönder. Bara otur var det väl inte, eftersom... det var nog så att det var jag som slog sönder den. Den är så jäkla kass. Den är så långsam, tänkte jag ofta. Så var jag väl extra arg på datorn en dag, på barnen, på detta huset och hela Byron egentligen - så jag drämde till tangentbordet ordentligt ett par gånger och smällde igen datorn, så den skulle lära sig en läxa. Det gjorde den inte. Istället funkade den inte alls efter det. Tog den till ett ställe i Mullum för att se om den gick att laga. Det gjorde den inte. Killen tyckte det var ganska konstigt att hela tangentbordet bara lagt av. Jag höll med om att det var mycket konstigt. Så nu har jag en laptop, med ett separat tangentbord, som är ett engelskt tangentbord, men tror att det är ett svenskt. Så jag får lära mig vart alla bokstäver sitter, kanske på tiden iaf.

Om det snart är dags att börja jobba... fy fan. Känner att jag har väldigt specifika krav på det eventuella jobbet. 

1. Det måste vara lätt.

2. Det måste vara halvtid.

3. Man måste kunna jobba hemifrån (inte minst för att barnen typ alltid är sjuka).

4. Man behöver ej vara bra på teknologi, till exempel excel och sådant. 

5. Man måste icke vara ett socialt geni. 

6. Man ska inte köra bil som del av jobbet. 

7. Det ska helst inte vara med människor. Eller barn. 

8. Det får inte vara stressigt. 

9. Det ska vara ok betalt. 

10. Sa jag att det ska vara lätt?

Det enda jag komma på är Influencer. Synd att jag inte har några följare, och dessutom alltid blockar folk. Och så avskyr jag Influencers, och det gör alla andra också. Annars skulle det passat. Mottar gärna förslag. 

Håller på att preppa huset för försäljning. Tyvärr regnar det fortfarande varje dag, räntan går upp, marknaden djupdyker och allt är... segt. 

Vågar vi?

Jag skulle skriva om... hur vi förlorade bilen. Hur vi förlorade mycket mer än bara bilen, men ändå hade mer tur än många andra. Har inte kunnat det än, det blir inte av. 

Men det kommer, det också. 

Nu undrar jag, efter mer än 20 år... om jag vågar flytta "hem" igen? 

Vågar vi? Blir det ett bra beslut for barnen? 

Blir det bra för oss? 

När föräldraskapet suger lite

Imorse: maken spiller kokande vatten över sin arm och hand, står och häller kallt vatten över armen och gnäller, jag surar över hur värdelösa alla karlar är och att det är tur att de inte föder barn etc, etc. 

Då svimmar han! Alltså tuppar av på golvet! Jag inser att han borde träffa en doktor. Inser att jag inte orkar lyfta honom. Samt har två sjuka barn hemma. Försöker ringa ambulans. Ingen signal. Pga, fick jag reda på senare, en fucking hippie i mullum som tänt eld på mobil-tornet pga 5G. Orkar inte. 

Men då kvicknade han i alla fall till, och galopperade ut till bilen, barfota och utan t-shirt. Varför är man alltid halvnaken när man hamnar på akuten?

Hur som helst, jag packar in skrikande ungar i bilen och vi kommer fram till sjukhuset. Där står jag sedan på parkeringsplatsen utanför akuten, iklädd ett tunnt linne och inget annat, med en gallskrikande 2 åring som sprayar grönt snor hejvilt, och (detta är när jag inser att det kommer bli en lång dag) en 8 åring som lutar sig ut genom bildörren och börjar kaskad-kräkas. Sedan gör hon det typ var femte minut. Men jag måste ju vänta där (medan maken ligger på en säng och får hjärtat kollat - HERREgud), och mobilen fungerar icke pga hippien i mullum som tänkt radera 5G genom att sätta fyr på tornet. 

Det var som en scen i en film om hur mycket äktenskap och föräldraskap suger. 

För tror du inte, att just som jag stod vid bildörren med spyor på fötterna, så sket en fågel på insidan av bildörren.

Det är en hyrbil, kan jag tillägga. Men det blir nästa inlägg. 

Blir det bättre?

Vi isolerade oss innan jul och nyår så vi skulle kunna åka på vår roadtrip söderut, till makens föräldrar. De insisterar på att bo så jäkla avsides så det bästa (rentav enda) sättet att ta sig dit just nu är att köra bil. I tolv timmar. Enkel väg. Så det gjorde vi. Vi stannade lite under vägen och bodde på sopiga motell, åt äcklig mat och hoppades på att ej få covid. Men fram kom vi. 

Vi har nu bestämt oss för att inte flytta dit. Vi kollade runt i olika områden, spanade lite på hus, kollade upp skolor. Men nej. Det gick inte. Kunde på intet sätt föreställa oss att bo där. Och trots det som vi är missnöjda med på skolan, så verkar gräset inte vara grönare någon annanstans. Skulle inte vilja sätta barnen på en public school på sydkusten, efter att de fått erfara skolan här. Hua. Hade ju alltid som mål att inte flytta på dem under skoltiden heller. Så det blir inget med det. Det blir till att kämpa vidare här, sälja detta huset om nåt år eller två, hitta nåt annat - kanske rentav (hemska tanke)... jobba. Men det gick ju åt skogen sist så det får vi se hur det går med den saken. 

Hade sett fram emot att farmor och farfar skulle ta ungarna så jag kunde... vadå? Insåg till min förvåning att jag inte verkar ha några intressen kvar. Hade inget att göra. Blev illamående och trött, låg i sängen i två dagar och glodde på Netflix. Trodde på matförgiftning, men det rörde sig eventuellt om någon form av nervsammanbrott. 

I övrigt är allt galnare än någonsin - här i Australien i alla fall. Panikslagna politiker med för mycket makt som skapar regler i blindo utan en aning om hur världen fungerar. Expats drar hem med sina australiensiska familjer, och min egen mamma har bokat en biljett till Oktober... I hopp om att... det blir bättre?