Blir det bättre?

Vi isolerade oss innan jul och nyår så vi skulle kunna åka på vår roadtrip söderut, till makens föräldrar. De insisterar på att bo så jäkla avsides så det bästa (rentav enda) sättet att ta sig dit just nu är att köra bil. I tolv timmar. Enkel väg. Så det gjorde vi. Vi stannade lite under vägen och bodde på sopiga motell, åt äcklig mat och hoppades på att ej få covid. Men fram kom vi. 

Vi har nu bestämt oss för att inte flytta dit. Vi kollade runt i olika områden, spanade lite på hus, kollade upp skolor. Men nej. Det gick inte. Kunde på intet sätt föreställa oss att bo där. Och trots det som vi är missnöjda med på skolan, så verkar gräset inte vara grönare någon annanstans. Skulle inte vilja sätta barnen på en public school på sydkusten, efter att de fått erfara skolan här. Hua. Hade ju alltid som mål att inte flytta på dem under skoltiden heller. Så det blir inget med det. Det blir till att kämpa vidare här, sälja detta huset om nåt år eller två, hitta nåt annat - kanske rentav (hemska tanke)... jobba. Men det gick ju åt skogen sist så det får vi se hur det går med den saken. 

Hade sett fram emot att farmor och farfar skulle ta ungarna så jag kunde... vadå? Insåg till min förvåning att jag inte verkar ha några intressen kvar. Hade inget att göra. Blev illamående och trött, låg i sängen i två dagar och glodde på Netflix. Trodde på matförgiftning, men det rörde sig eventuellt om någon form av nervsammanbrott. 

I övrigt är allt galnare än någonsin - här i Australien i alla fall. Panikslagna politiker med för mycket makt som skapar regler i blindo utan en aning om hur världen fungerar. Expats drar hem med sina australiensiska familjer, och min egen mamma har bokat en biljett till Oktober... I hopp om att... det blir bättre?