Badväder

Så jäkla suuuuuugen på något att äta. Vi har bara... nötter och... russin. Och sånt. Det är ingen som har skickat en chokladkaka på flera veckor.

Jag har upptäckt Duolingo. Kolla in websidan. Det är hur kul som helst, man lär sig språk. Ensam hemma framför datorn. Noll ansvar, noll prov och sån skit, noll involvering av andra människor (lärare osv). Just nu håller jag på att fräscha upp min spanska. Och det behövs. Jag lärde mig nämligen spanska för typ 15 år sedan, varpå jag bokstavligen aldrig använde språket igen. Helt fel strategi alltså. Men bättre sent än aldrig som man säger. Sen hade jag tänkt börja på hollänska.

Övriga planer på att studera har jag lagt på is.

Nu är det i alla fall badväder. Så himla fint idag.

Kommer susande förbi beachen, på väg hem från Bikram Yoga, 10 minuter innan dottern ska hämtas. En parkeringsplats uppenbarar sig likt en hägring precis framför stranden. Måste stanna. Springer ut ur bilen, ner till vattnet och kastar mig i. Rullar runt lite och kutar sedan tillbaka till bilen i rekordhastighet och kör alldeles för fort för att i tid kunna rusa in hos dagmamman iklädd en handduk och med saltvatten rinnande från näsan (sexy). Misslyckas förstås helt med att se ut som att jag just varit på jobbet eller liknande.

Kommer hem till maken som genast informerar mig om de två Vithajarna som vistats utanför den stranden idag - såg jag verkligen inte helikoptrarna?

Tur man är en gift kvinna

Häromdagen gick jag och flummade med en tjejkompis (eller säger man så när båda är 35?) om karlar, sådär som man gör när man lär känna varandra och precis börjar våga gå arm i arm, sola topless etcetera. Hon alltså. Jag skulle nog hellre dö än sola topless. 

Jag informerar kompisen om exakt var i Byron Bay man kan hitta de snyggaste* karlarna. Att spana på helt oskyldigt det vill säga. 

Kompisen rynkar på näsan åt mina förslag. Hon säger tvekande men... jag gillar äldre män. Alltså typ... runt 40? Här påminner jag om våran ålder; 35. Ändå utbrister jag bestämmt och helt ogenomtänkt neeeeej, fyyyy. USCH. 

Kompisen såg lite förskräckt ut. 

Tur att jag är gift. 

*magra, långhåriga, tatuerade, i 25-årsåldern

Halloween

I Byron Bay betyder det;

Hemmafruar med en djupt liggande önskan att klä ut sig till Catwoman.

Detta anses som god nog anledning att spöka ut sina ungar och skicka runt dem att tigga godis. Maken insåg att vi inte kan komma undan och köpte det billigaste och sämsta godiset som fanns I affären.

Jag funderar på att gå runt nästa år, kanske som Catwoman?

Dotterns favvo leksaker

Eh, not...

Men iaf egenhändigt tillverkade av MIG på hippie-tillställningen som är vår fredag.
Där folk som inte vill käka gluten tar med egen deg på vet-inte-vad-fan-hon-sa-ens och man själv bara jo men jag köpte mitt glutenfria bröd på woolies (tänk Konsum).

Utbildning?

Plötsligt strömmar det hit Marabou chokladkakor som jag förstås trycker i mig. Make it stoooop! Eller jag menar, tack. 

Hade höga ambitioner för ett tag sen, och skulle minsann börja plugga igen. Psykologi, hade jag tänkt. Kollade upp saken lite halvhjärtat så där som man gör (dvs man googlar lite på distanskurser). 

Jag vet inte. 10 år skulle det ta? Det känns... allvarligt? Det finns ingen bra översättning på svenska för "commitment" som verkligen beskriver det bra, men låt säga åtagande. Jag kan inte... åta mig ett projekt på 10 år. Eller? Eller har jag redan gjort det (dottern)? Borde det därför ej spela roll om jag tar på mig ett 10-årigt uppdrag, eftersom jag typ redan är... fast? 

Nyligen sa jag till en vän nåt i stil med "jag har förstått nu att jag aldrig kommer hem igen." Vännen ställde sig frågande. Va? Du har ju bott i Australien mer eller mindre permanent sen 2002? Du är gift. Du äger ett hus. Du har en två-åring. What gives? 

Jag tror det var just detta med 2-åringen. Plötsligt kollar vi på förskolor. På skolor. Jag funderar på vilken framtid hon ska få. Vart ska hon bo? Vilka ska omge henne? Och det var inte förrän då jag fattade... this is it. Valet är fattat redan. Det är Byron Bay. Vi kan inte ta vårt pick o pack och dra till Bali. Eller Thailand. Eller ens Sverige. Inte nu. 

Nej, jag hade faktiskt inte fattat det. 

Plötsligt är det så mycket som känns för sent. Det där man ville göra. Den man ville träffa igen. Utbildningen. Jobbet. Landet. 

Vad är nästa steg? Dags att hitta fram till det. 

En kurs i psykologi? 

Utekvällen

Så hur gick det med utekvällen?

Jorå, det gick ganska bra får man nog säga. Det var inte pinsamt i alla fall. Eller, inte extremt pinsamt.

Att köra upp gick bra baserat på att jag faktiskt kom fram. Var i efterhand tvungen att googla en korsning då jag blev osäker på om jag hade stått på rätt sida av vägen då jag skulle svänga höger (vilket är motsvarigheten till att svänga vänster i Sverige, och därför svårt).

For the record så hade jag gjort rätt. Jag blev osäker för att det var nån jäkel som tutade, men han måste ha varit ett pucko.

Hur som helst - utekvällen - så la jag märke till att jag började sucka över musiken och vara alltför ohövlig mot fyllot som gav sig på att dansa framför mig gång på gång. Efter att han frågat mig fem gånger vad jag "gör" sa jag nåt i stil med "jo serrö, inte mycket. Jag är stenrik och brukar mest ligga hemma i sängen och rulla mig i pengar." Min kompis undrade diskret om det var smart att säga såna saker till vilt främmande karlar på tvivelaktiga nattklubbar på Gold Coast. Varpå jag faktiskt kom fram till att det var dags att sluta dricka. I alla fall tills vi kom hem igen.

Trots detta kloka och mogna beslut kom vi inte i säng innan fyra-tiden. Sen körde jag hem vid sju. Hepp. Eventuellt tvivelaktigt beteende ur ett rent lagligt perpektiv. Men här i Australien går det inga bussar (om man inte bor i Perth). Här kör man bil.

Komposttäckning

Maken och jag håller på att greja lite i trädgården. 

Den subtropiska versionen av trädgårdsarbete har för övrigt inget att göra med det svenska påtandet i jord och småklippande på en häck. Nej. Haha. Här snackar vi mera Bear Grylls möter Robinson. Typ. 

I alla fall så beställde vi cirka två ton komposttäckning. 

Här måste jag nämna att jag just var tvungen att kolla upp det ordet (komposttäckning) på Google Translate. På engelska heter det mulch, vilket jag tycker verkar smidigare. Hur som helst. 

Denna dammiga dammhög av träflisor skall alltså spridas över hela trädgården, efter att man först ägnat tre dagar åt att rensa ogräs. Fast inte ogräs i svensk bemärkelse. Nej, högen som resulterar från rensandet ser ut som en majbrasa. Själv är man täckt av svett, smuts och bett. Under hela äventyret hoppas man att man inte får en orm i huvudet, eller värre - en spindel. 

Plus att vi bor på sidan av ett berg (en backe, enligt Google Translate). 

Imorse innan vi sparkade igång var vi så klart i stan och drack kaffe. Där sprang vi på killen jag tidigare skrivit om som "Ynglet." Ynglet var som vanligt ung, snygg och på väg att göra nåt spännande. Vad ska ni göra idag då, säger Ynglet intresserat. Snabbt låtsas jag att Bönan behöver assistans, men jag hör hur maken inte lyckas slingra sig utan generat måste säga Eh, ja, inget särskilt, lite komposttäckning bara...

Pinsamt. 

Vuxet

Ska åka hem till en kompis på lördag em och så ska vi gå ut. Sen ska jag sova där. En tjejkväll.

Ghaaaa!!!

Ångest. Pga:

1. Måste köra bil till Gold Coast. Och hem igen.

2. Måste ha en utekväll utan att
A) dricka för mycket
B) klaga på musiken och
C) klaga på att alla är idioter.

3. Vara ifrån Bönan.
4. Maken själv med Bönan. Gud.

En fin gitarr

Känner mig levande igen - jag är frisk! Hurra!

Spenderade dagen med Bönan, maken spenderade dagen tillsammans med sin nya gitarr.

Han visade mig stolt gitarren och frågade om jag inte tyckte att den var väldigt fin. Jo, sa jag, jättefin. Verkligen fin.

Jag tyckte nog att den påminde lite om de andra gitarrerna, men det var inte läge att säga en sån sak. Sen visade han mig en bild på en annan, eh - snarlik får man nog säga, gitarr. Han var helt lyrisk över den och ville ha den. Jag sneglade på priset. Jag sa att gitarren var... också väldigt fin.

På bättringsvägen

Är fortfarande sjuk. Lyckades ta oss hem från svärföräldrarna - det var tur, höll på att dö av köld så himla kallt var det där - med hjälp av nässpray och några piller utan vilka livet hade varit betydligt smärtsammare. 

Släpade mig slutligen till doktorn och sa att jag kanske var döende. Doktorn trodde att en kur antibiotika var värt ett försök. Men tror du inte att det är ett virus då, frågade jag näsvist. Doktorn gav mig en sur blick och ett recept. Kom tillbaka om det inte hjälper, sa hon. 

Hmm. Hmm. Jag hatar antibiotika. Och så missar jag yoga i hela två veckor. Men det var ju kul att jag inte var döende. 

Hade en kompis här i ett par dagar. Gjorde tjejiga grejer typ promenader, snack om karlar, frukost på cafe samt shopping. Det var oväntat roligt. Inte för att jag shoppade särskilt mycket. Jag mest provade grejer och gnällde om att stoleken måste vara fel, att jag såg ut som en clown, etcetera. 

Men jag hittade en bikini som var nedsatt från 350 dollar (betalar nån verkligen det för en bikini?) till 10 dollar. Ha! Sånt gillar jag. Min kompis sa att jag är väldigt medveten om pengars värde. Vilket naturligtvis är ett diplomatiskt sätt att säga "fan vad snål du är." Men liksom. 10 dollar. Hahaha.