Vad nu?

Nej nu har jag fått nog. Köksfläkt, ugn, diskmaskin och nu har DEN JÄVLA TVÄTTMASKINEN PRECIS DÖTT.

Fan då. Huset är ett ruckel. Fan skönt att veta att allt är i ordning innan bebis kommer!

Förresten kan vi inte ens renovera då alla papper fastnat i council och byggfirman slutligen informerade om kostnader. Alltså. Vi har väl pengar men så mycket pengar har vi inte.

Ok. 6 veckor tills bebis!

Tidsoptimism

Jag är själv lite imponerad av mitt eget lugn och min nyfunna tidsoptimism. Jag tar det ganska coolt och stressar inte. Nu. Och sen jag bott i Australien i 15 år så har tidsoptimismen äntligen smittat av sig på mig. Just nu njuter jag av extremt orealistisk tidsoptimism. Men det är ganska skönt. Varför stressa, liksom. Det blir som det blir, likt förbannat.

Jag talar, naturligtvis, om renoveringen.

Renoveringen, som vi har försökt få igång i säkert 18 månader nu.

Saker som måste förhandlas med council, skickas till advokat, skickas tillbaka till council för påskrift (sedan skickas till Sydney, eller helst levereras personligen) men - det blir ingen påskrift, karln man förhandlade med under flera veckors tid har nu helt glömt att det var han själv som förhandlade fram saken i fråga - som nu inte ser regelmässig ut, ser mera ut som en kompromiss - ÄR en kompromiss - DET går INTE - här följer vi strikta regler. Vadå, sa JAG det? säger han. Nej, det minns jag inte. Tillbaka till starten igen. Ca 4 veckor försening bara där.

Och Lala... jo men, 7 veckor till har vi nog. Särskilt om jag håller mig i skinnet och inte lider av högt blodsocker. Så... ja men 3 veckor är ju gott om tid att hitta en hyresrätt och flytta va? Och fixa ett lån, boka in byggfirma och ha allt klart? Absolut, ta det coolt.

Gör det själv?

Maken har bestämt sig för att själv sparka igång renovationerna.

Detta är en mycket oroväckande utveckling.

Vecka 28

Visst är jag i vecka 28 nu? Har inte alls samma stenkoll som förra gången. 28-29 nåt. Inget är klart -  jag har köpt en liten säng (har fortfarande inga lakan) och en vagn. Allt står liksom i en hög i vårt sovrum. Huset ser förjävligt ut. Hade ju planerat att flytta ut i god tid innan Lala, så huset kan renoveras och vi bo in oss någon annanstans, innan Lala. Men förseningarna fortsätter att hagla. Tidigast om ett par veckor kan vi slå fast en tidsplan. Och börja leta boende... gud.

Att packa lådor och flytta... gud.

Dessutom blev maken till slut less på arkitekten och sparkade henne. Så nu är allt upp till oss.

Dags för gnäll: kroppen pallar inte.
Jag kan verkligen knappast GÅ. Ännu mindre gå i trappor. Motion, tjatar de om. Motion är tydligen extra viktigt just i mitt fall. För, det räcker inte med carpal tunnel syndrome, järnbrist och extremt värkande rygg och höfter; nej.

Diabetes. Jepp. Vad det innebär vet jag inte ens exakt, jag har inte vågat googla det. Att googla saker brukar vara ett misstag. Jag ska träffa en specialist på Måndag, fram till dess bara gissar jag mig fram.

Till exempel så sa jag åt maken att inte köpa potatis på farmers markets den här veckan. Karln kommer hem med, I kid you not, 5 kilo potatis. For fucks sake, I said don't get potatoes, skrek jag. I thought you said get potatoes, skrek maken. Varför skulle du inte kunna äta grönsaker? Jag vet inte, jag vet ingenting, bara att diabetes är en allvarlig sjukdom. Helvete.

Som grädde på moset gick diskmaskinen sönder.

Straddie -19

Snäppet ovan camping med utomhus toalett komplett med inneboende grodor. Jo, de bor i toaletten. Helt normalt tydligen, fick bita ihop och låtsas att jag inte bryr mig om såna petitesser. Annars var Straddie bra, sista äventyret innan Lala dock. Kan fan knappt gå.

Över nyår campade vi lite innåt landet, dvs i bushen. Fy.

Trend-ord

Jag ligger redan efter med städningen, kan jag säga. Har inte tvättat prinsessklänningar och gosedjur igen till exempel. Bönan är glad för det, hon vill inte att den vita hunden ska bli blåare än den redan är. Och så går det inte alls bra att tvätta grejer gjorda av ull i 60 grader. Nu vet ni det.

Jag måste säga, med risk att jinxa situationen, att sedan Bönan började med sina allergi och astma mediciner och jag städade ur och köpte SVINDYRA allergi-lakan till henne - så har hon fan ta mig sovit i sin säng nätterna igenom. Typ 9 nätter av 10. Undrar om det var detta hela tiden? Hoppas. Snart kommer det en bebis, då vore det ju trevligt om ens 5-åring i alla fall sov på nätterna.

På tal om bebis så drabbades jag plötsligt av överskottsenergi och handlingskraft; fyndat en jättebra co-sleeper cot (av svenskt märke till och med) och vagn, och bil-stol, och organiserat massor av kläder. Som att jag kände på mig att smekmånaden snart är över. Perioden mellan "jag tror jag dör" och "låt mig bara dö" - dvs perioden mellan vecka 14 och 26, har snart kommit till ända. Då är det bäst att det mesta redan är fixat.

Har även handlat julklappar till Bönan. Böcker med hennes namn i titeln osv. Mer och mer så blir hennes namn... trendigt. Det poppar upp överallt, tack och lov på ett positivt sätt. När vi döpte Bönan så var hennes namn inte alls nåt sorts trend-ord. Men nu börjar det nästan kännas lite... hur ska jag säga, ungefär som om man råkat döpa sitt barn till "Elsa" året innan Frozen kom ut. Ouch.

Förresten, alla utlandssvenskar döper sina barn till Elsa och Svea. Det är inte originellt längre. Tips.

Damm

Bönan har astma, och allergi mot damm. Inte en väl vald allergi i det här huset. Dessutom allergiska reaktioner mot mögel och mjölk. 

Naturligtvis mitt fel, efter som hon föddes via kejsarsnitt. Och hon är vaccinerad. Och jag är lat och gör hellre yoga än städar. Och jag är gravid och trycker kilovis med ost just nu. 

Boom. Astma och allergi. 

Genast satte jag igång med allergi-städningen, damm-elimineringen, som jag rekommenderats göra en gång i veckan. Först började jag med att slänga ut hennes mattor, dekorativa kuddar från ikea, extra filtar och mjuka djur, samt cirka hälften av hennes saker i största allmänhet. Hon fick säga adjö först. Lika bra att hon lär sig att ägodelar kommer och går. Inget är permanent. 

Sen tvättade jag alla hennes fin-prinsess-klänningar och sådana saker i 60 grader, Alla vita spetsar blev blåa, alla vita saker gråaktiga. Igen, sådant som bygger karaktär. Hon får lära sig att inget består, att vita spetsar är värdsliga saker som egentligen inte spelar någon roll. Och att man inte kör två tvättar om allt skit passar i en maskin. Särskilt om skiten ska tvättas en gång i veckan. Och lakan. Och dammsuga, Och torka golv. Varje vecka. 

Sist jag torkade golven var... 2014, tror jag. 

Party on. 

Mum hacks

Mum hacks 

1) När barnet har kräksjuka, sov med barnet bredvid dig. Lär dig att känna igen kvidandet som betyder "nu ska jag spy" - tag en redan förberedd stål-bunke (typ Ikea) med papper i botten - på detta sätt kan du undvika stänk - håll fram denna med vänster hand samtidigt som du med höger hand griper tag i barnets hår så det sätter sig upp (barnet har inte lärt sig ännu att känna igen känslan som betyder "nu ska jag spy") - barnet spyr i bunken istället för i sängen. Detta tar bara en minut att städa upp, till skillnad från att bädda om sängen vilket tar halva natten.

Hoppas att du inte blir smittad, särskilt om du är 5 månader gravid.

2) När du är extra trött, lägg barnet en timme tidigare. De kan inte klockan - hahaha.

Fast tydligen kan Bönan klockan. Hon kom precis upp och informerade mig om att det faktiskt inte är hennes läggdags än. Klockan är bara tio över sex, mamma. Va? Vem i helv... har lärt dig klockan? Det ser jag på visarna, mamma. Näsvis blick.

Nu börjar jag gnälla lite

När jag var gravid med Bönan så skrev jag en blogg nästan varje dag. Den bloggen är hemlig, den får ni inte läsa. Haha. Så kul ska vi inte ha. Jag läste igenom den där bloggen nyligen, tänkte det kunde vara kul att jämföra. Och helsicke vad gnällig jag är! Det fanns liksom ingen gräns för gnällandet. Och nojjandet. Nojjade fan över allt. Det har jag faktiskt inte gjort den här gången - tvärtom. Lala (döpt av Bönan) får kaffe, socker, soja, ost och all möjlig skit. Jag tänker att det förmodligen ordnar sig ändå. Så mindre nojjande, men gnälla känner jag att jag kan börja göra nu...

Vid 19 veckor ser jag ut som jag gjorde vid 30 veckor förra gången. Lätt. Maken garvar år mig på stranden när jag, iklädd bikini, försöker sätta mig ner på handduken. Jag undrar vänligt om maken har tänkt överleva dagen.

Men visst, jag fattar att det ser komiskt ut. Tjock som en blåval med enorma bröst och lår som skrapar mot varann. Alltså ursäkta mig. Och så är man hungrig som en varg och kastar sig över osten så fort maken vänder ryggen till. Det går inte att låta bli.

Även föräldrar i Bönans kindy har antytt att jag ser ganska stor ut för att bara vara i femte månaden. Men då nickar jag och skrattar, sen sätter jag mig i bilen och svär åt dem. Åker hem och äter Digestive kex med ost. Tur att alla är experter på kvinnokroppar. Himla tur.

V 18

Hur ska detta sluta...