I-landsproblem

Om du tror du har problem, lyssna på detta. 

Beställde nya ballettskor till Frankie, en storlek större. Jävligt nöjd var jag också, att jag var så organiserad och fixade Click n Collect i god tid, istället för att köra två timmar när ungen plötsligt verkligen inte kan knöka ner fötterna i skorna hon har. 

Hämtade paketet. Frankie glad över sitt paket. Åh nya balletskor, lycka. Det tar mig en sekund att inse att de jävla idiot-kuk-huvudena har packat en sko i storkek 9, och en i storlek 10. Det syns direkt, och står dessutom tydligt och klart på skon. 9. 10. Stor jävla skillnad, kindy-matte. 

Blev så arg. Kastade in ungen och skorna i bilen och körde hejvilt tillbaka för att skrika åt karln i kassan. Frankie jätteledsen att jag vill ta de nya skorna ifrån henne. 

Som tur var insåg jag det negativa i att gå in på den lokala affären och skrika, så med enorm ansträngning talade jag vänligt om vad som hade hänt. Tyvärr kan de inte lösa problemet, utan man får bara pengarna tillbaka. Han såg nog att jag var arg för han verkade ganska nervös. Mes. 

I en orelaterad fråga, undrar om andra upplever att PMS blir värre med åren..? 

Too many demons

Nej, det är nog ingen som vill köpa det här huset. Nu är vi tillbaka i detta med visningar och öppna hus och folk som aldrig hör av sig igen. Mäklare som ljuger och allmän stress över allt som går sönder och ser rörigt ut. Min perfektionism som driver familjen till vansinne. Inte särskilt avkopplande alltså. 

Samtidigt gillar ju jag det här huset. När vi köpte det, var det ju en 20-års plan. En resten-av-livet plan. Absolut inte en sälja-i-panik-om-två-år plan. När alla köpare plötsligt fått slut på pengar. Och jag gillar ju Brunswick Heads. Barnen badade precis i ån, och vi satt i solen och värmde oss. Mitt i vintern. Det är lugnt och skönt och jag vet vart allt finns. Tryggt. Tråkigt?

Och Stockholm? 

Det finns en till sån där Sverige-historia som jag aldrig berättat för någon. Jag var 21. 

Jag sitter på en restaurang med någon och äter middag, en ganska dyr restaurang. Plötsligt uppfattar jag att två personer på bordet bredvid sitter och glor på mig. Och pratar om mig, högt. Bordet är ju två meter bort, så jag har inga problem att höra vad de säger när jag väl märker att de snackar om mig. "Jo, hon satt ju och tittade på mig", säger tjejen och glor på mig och nickar med huvudet i min riktning. Det gjorde jag inte, jag hade överhuvudtaget inte lagt märke till det här paret innan. Killen vänder sig om och utvärderar mig grundligt, alltså verkligen kollar mig uppifrån och ner. Jag möter hans blick nu, jag har ju märkt att de pratar om mig. Så han ser att jag lyssnar. Killen vänder sig sedan halvt om mot sin tjej igen, och så säger han högt "Skit i det, du är mycket snyggare än henne ändå. Det är väl det som hon har problem med, kolla vad ful hon är. Asful." 

Då tittar man ju bara ner i sin sallad och äter upp. Och minns den kommentaren för resten av livet. Här i Australien tyckte folk att jag var vacker. Eller så sa de bara det, för att vara SNÄLLA. För att man GÖR det, man behandlar folk schysst. Eller? 

Vi känner ett par här från Stockholm. De skulle aldrig kunna tänka sig att flytta hem. Han säger bara "too many demons." Är det detta han menar? 

Get the fuck out

Frågar mig tusen gånger om dagen, blir det bra för barnen om vi flyttar? Hur är livet i Sverige, hur är skolan i Stockholm? Tänk om det blir dåligt? Det kan iofs bli dåligt här också. Men just nu är det ju bra. Så varför vill vi flytta? 

Har vi efter 12 år äntligen insett att vi inte passar in här? Eller var det så att vi passade in, men det har helt enkelt förändrats för mycket? Jag är ingen hippie, jag är en cynisk svenska som envist vaccinerat mina barn och tagit antibiotika för varje liten infektion och panodil för varje liten huvudvärk. 

Är svenskar otrevliga? Har skrivit en liten lista på samtliga komplimanger jag någonsin fått av en svensk person:

1. Din näsa är så konstig. Personligen gillar jag den.

2. Dina kläder ser alltid så härligt avslappnade ut. Det är så skönt med folk som verkligen inte bryr sig. 

3. Fin sjal. Om man gillar 80-talet.

4. Fin klänning... väldigt praktisk stil om man får störtmens. 

5. Du är så smal. Fast... det ser ju anorektiskt ut. 

Och så ska vi inte glömma tjejen som blev skitsur när jag tog hissen till tunnelbanan med min barnvagn. Och argt påpekade att jag tog upp hela jävla hissen med min jävla barnvagn. Det skulle aldrig hända här. Tvärtom. Folk skulle ha släppt fram en, rullat ut en matta, strött blomblad, frågat om man behövde någonting annat, etc, etc. 

Så ja, jag är minst sagt rädd. 

Men universum har sagt sitt. Vi blir utslängda härifrån. Måste ej vara en hippie för att erkänna att det förekommit signaler. 

Vi flyttar hit. Förlorar en förmögenhet då huset vi sålde genast dubblade i pris. Vi är de enda i hela området som får bilen skadad i en hagelstorm. Huset svämmar över, vilket aldrig hänt tidigare, någonsin. Bilen blir avskriven. Det regnar i största delen av två år. The Bruns river är brun och äcklig, vilket heller aldrig tidigare hänt. Get the fuck out. Det verkar osannolikt att huset kan säljas nu. Men å andra sidan, om det är meant to be, så går det kanske. 

Vad som hände med datorn.

Min dator gick sönder. Bara otur var det väl inte, eftersom... det var nog så att det var jag som slog sönder den. Den är så jäkla kass. Den är så långsam, tänkte jag ofta. Så var jag väl extra arg på datorn en dag, på barnen, på detta huset och hela Byron egentligen - så jag drämde till tangentbordet ordentligt ett par gånger och smällde igen datorn, så den skulle lära sig en läxa. Det gjorde den inte. Istället funkade den inte alls efter det. Tog den till ett ställe i Mullum för att se om den gick att laga. Det gjorde den inte. Killen tyckte det var ganska konstigt att hela tangentbordet bara lagt av. Jag höll med om att det var mycket konstigt. Så nu har jag en laptop, med ett separat tangentbord, som är ett engelskt tangentbord, men tror att det är ett svenskt. Så jag får lära mig vart alla bokstäver sitter, kanske på tiden iaf.

Om det snart är dags att börja jobba... fy fan. Känner att jag har väldigt specifika krav på det eventuella jobbet. 

1. Det måste vara lätt.

2. Det måste vara halvtid.

3. Man måste kunna jobba hemifrån (inte minst för att barnen typ alltid är sjuka).

4. Man behöver ej vara bra på teknologi, till exempel excel och sådant. 

5. Man måste icke vara ett socialt geni. 

6. Man ska inte köra bil som del av jobbet. 

7. Det ska helst inte vara med människor. Eller barn. 

8. Det får inte vara stressigt. 

9. Det ska vara ok betalt. 

10. Sa jag att det ska vara lätt?

Det enda jag komma på är Influencer. Synd att jag inte har några följare, och dessutom alltid blockar folk. Och så avskyr jag Influencers, och det gör alla andra också. Annars skulle det passat. Mottar gärna förslag. 

Håller på att preppa huset för försäljning. Tyvärr regnar det fortfarande varje dag, räntan går upp, marknaden djupdyker och allt är... segt. 

Vågar vi?

Jag skulle skriva om... hur vi förlorade bilen. Hur vi förlorade mycket mer än bara bilen, men ändå hade mer tur än många andra. Har inte kunnat det än, det blir inte av. 

Men det kommer, det också. 

Nu undrar jag, efter mer än 20 år... om jag vågar flytta "hem" igen? 

Vågar vi? Blir det ett bra beslut for barnen? 

Blir det bra för oss? 

När föräldraskapet suger lite

Imorse: maken spiller kokande vatten över sin arm och hand, står och häller kallt vatten över armen och gnäller, jag surar över hur värdelösa alla karlar är och att det är tur att de inte föder barn etc, etc. 

Då svimmar han! Alltså tuppar av på golvet! Jag inser att han borde träffa en doktor. Inser att jag inte orkar lyfta honom. Samt har två sjuka barn hemma. Försöker ringa ambulans. Ingen signal. Pga, fick jag reda på senare, en fucking hippie i mullum som tänt eld på mobil-tornet pga 5G. Orkar inte. 

Men då kvicknade han i alla fall till, och galopperade ut till bilen, barfota och utan t-shirt. Varför är man alltid halvnaken när man hamnar på akuten?

Hur som helst, jag packar in skrikande ungar i bilen och vi kommer fram till sjukhuset. Där står jag sedan på parkeringsplatsen utanför akuten, iklädd ett tunnt linne och inget annat, med en gallskrikande 2 åring som sprayar grönt snor hejvilt, och (detta är när jag inser att det kommer bli en lång dag) en 8 åring som lutar sig ut genom bildörren och börjar kaskad-kräkas. Sedan gör hon det typ var femte minut. Men jag måste ju vänta där (medan maken ligger på en säng och får hjärtat kollat - HERREgud), och mobilen fungerar icke pga hippien i mullum som tänkt radera 5G genom att sätta fyr på tornet. 

Det var som en scen i en film om hur mycket äktenskap och föräldraskap suger. 

För tror du inte, att just som jag stod vid bildörren med spyor på fötterna, så sket en fågel på insidan av bildörren.

Det är en hyrbil, kan jag tillägga. Men det blir nästa inlägg. 

Blir det bättre?

Vi isolerade oss innan jul och nyår så vi skulle kunna åka på vår roadtrip söderut, till makens föräldrar. De insisterar på att bo så jäkla avsides så det bästa (rentav enda) sättet att ta sig dit just nu är att köra bil. I tolv timmar. Enkel väg. Så det gjorde vi. Vi stannade lite under vägen och bodde på sopiga motell, åt äcklig mat och hoppades på att ej få covid. Men fram kom vi. 

Vi har nu bestämt oss för att inte flytta dit. Vi kollade runt i olika områden, spanade lite på hus, kollade upp skolor. Men nej. Det gick inte. Kunde på intet sätt föreställa oss att bo där. Och trots det som vi är missnöjda med på skolan, så verkar gräset inte vara grönare någon annanstans. Skulle inte vilja sätta barnen på en public school på sydkusten, efter att de fått erfara skolan här. Hua. Hade ju alltid som mål att inte flytta på dem under skoltiden heller. Så det blir inget med det. Det blir till att kämpa vidare här, sälja detta huset om nåt år eller två, hitta nåt annat - kanske rentav (hemska tanke)... jobba. Men det gick ju åt skogen sist så det får vi se hur det går med den saken. 

Hade sett fram emot att farmor och farfar skulle ta ungarna så jag kunde... vadå? Insåg till min förvåning att jag inte verkar ha några intressen kvar. Hade inget att göra. Blev illamående och trött, låg i sängen i två dagar och glodde på Netflix. Trodde på matförgiftning, men det rörde sig eventuellt om någon form av nervsammanbrott. 

I övrigt är allt galnare än någonsin - här i Australien i alla fall. Panikslagna politiker med för mycket makt som skapar regler i blindo utan en aning om hur världen fungerar. Expats drar hem med sina australiensiska familjer, och min egen mamma har bokat en biljett till Oktober... I hopp om att... det blir bättre?

Så jävla roligt

Kan vara det roligaste som någonsin hänt mig. Barnen har saboterat makens Spotify konto, så soundtracket till hans liv öppnar med "shake it off" av Taylor Swift, följt av "it's different for girls" av Elle King. Han är i Elle Kings topp 0.1% av lyssnare. Hon vet säkert hans namn. 

Det är hysteriskt roligt. Maken var skitsur, jag kunde inte se på honom utan att bryta ihop av skratt. 

Nu har maken skapat ett eget Spotify konto till mig och barnen. Det har gjort under för hans humör. 

Så där har ni ett relationstips helt gratis. 

All the Feels

Orkar inte riktigt sätta mig vid datorn för att skriva. Känner mig allmänt trött och omotiverad, sur på världen. 

I vaccinfrågan får jag erkänna att jag ställde in min tid som jag hade bokat (ni vet, den som maken inte visste om). Så den diskussionen behövde vi aldrig ta. Sedan bokade jag in mig igen. Ställde in igen. Var typ helt säker på att jag inte skulle vaccinera mig. 

Så gick vi med i några grupper där folk i området och föräldrar i skolan diskuterade vaccinering (och annat, typ 5G). Dem var vi med i under 48 spännande timmar, varpå maken bestämde sig för att aldrig mera kolla på sin telefon, gick ur alla grupper, drog upp planer på att byta skola och flytta - och gick och vaccinerade sig. 

Eller, han läste väl lite info också och gick till en doktor han litar på och diskuterade igenom saken. Men mest kände han ingen gemenskap med folk runtomkring oss. Och så ändrade han sig bara, hux flux. 

Då bokade jag en tredje tid. Första, trodde maken. 

Jag infann mig. Jag gick in i rummet. Jag begärde att få se exakt vad sköterskan gjorde, ville läsa på förpackningen, kunde knappast andas av panik och började gråta. Så klart. Men till slut var det gjort. Så nu är det bara att hoppas på det bästa. 

(Jag har ju givetvis tänkt igenom alla scenarios, och det värsta som kan hända är ju att vi alla dör inom kort och då blir det cirka 5% av världens befolkning kvar, och det kommer bli zombie-movie, svält, kaos - ja, det kommer inte att bli kul för dem precis.) 

Bönans skolan blev av med fem utav sex lärare i årskurs 1-6. Detta på grund av att regeringen bestämt att lärare måste vaccineras för att kunna jobba. På en Steiner-skola. Så nu vet vi inte riktigt vad det blir av den, vilka lärare som kommer... 

Hela samhället häromkring har verkligen förändrats. Olika människor kommer in, andra flyttar bort. Ett par månader efter att vi sålde i Byron hade det området gått upp i pris typ en miljon. Dollar. Och tvivel har uppstått runtomkring området där vi köpte - plötsligt känns det som att vi borde sälja innan folk fattar att de inte ska köpa här - ja, ni ser. Hjärnan scannar efter saker att oroa sig för. 

Och plötsligt frågar vi oss - om vi flyttade härifrån, vad skulle vi sakna? Skulle vi kunna flytta längre söderut och bo närmare makens föräldrar? Eller skulle vi hata det och bli deprimerade? Orkar jag starta om igen? Jag skulle aldrig orka bygga upp nya vänskaper nu. Och det finns inga bra skolor där. Men om skolan HÄR inte heller är bra, spelar det någon roll då? 

Vilken framtid ska vi bygga för barnen? 

Lockdown

Sämsta middagen. Tänkte fira att vi tydligen träffades för 19 år sedan, genom att beställa pizza. Klockan halv fyra nämner maken att han har ett möte mellan kl 17 och 18. Men det funkar ju inte, säger jag. Lala går ju och lägger sig typ kvart över sex. Lagar ett mål mat till Lala (innehåller nyttigheter). Tänker att jag ska kolla menyn på pizza-stället. Stället stängt. Ok, vi tar thai, säger jag. Det gillar ju inte Bönan. Lagar ett mål mat till Bönan (utan nyttigheter). Då säger maken att thai-stället är flummigt och maten där är äcklig. Fixar du något..? Mmmhmmm. 

Hur som helst, vi är i någon slags oändlig lockdown här. Jag hemskolar, ibland. Ibland är vi nere vid vattnet halva dagen istället och övar på att vinterbada. Ibland försöker jag bara att inte bli vansinnig på ungarna. Och om jag tycker detta är jobbigt, så är det inget mot vad Bönan tycker. En extrovert. En som får energi av att träffa andra männsikor. Jag försår det inte riktigt, men jag ser att hon inte mår bra. 

Stör mig på regeringens generella inkompetens och tvivelaktiga strategier för att få folk att vaccinera sig. Stör mig på folk som är FÖR vaccin pga deras nedlåtande översittartoner, stör mig på folk som är MOT vaccin pga deras förargliga självgodhet och vägran att resonera - ja, stör mig på ALLA och ALLT. Så det är fan lika bra att man måste hålla sig på hemmaplan. 

Och folk bara bråkar och skriker. Finns inget här som delar folk som vaccin-frågan. Fast de är också passionerade i ansiktsmaskfrågan. 

Jag har en tid bokad. För vaccinering. Men jag vettefan. Maken är emot det i nuläget. Detta innebär konflikt. Enligt min psykolog är allt jag gör avsett att undvika konflikt. Tills jag tappar det och blir helt vild istället. Exempelvis i trafiken. 

Vaccinfrågan bör icke avhandlas inom äktenskapet. Därför har jag helt enkelt inte berättat för maken om min tid som är bokad. En lösning på det här problemet kommer förhoppningsvis att visa sig..? 

Jag har slutat gå till psykologen för övrigt. Allt de säger kan man lista ut själv. Hon skulle förstås ha sagt att jag måste ha en sansad konversation med maken. Ha!