Jag har funderat en del på detta med, håll i er nu, vem jag är. Inte på ett sådant där töntigt jag måste finna mig själv i Indien - sätt, utan snarare - vem har jag försökt att vara i alla år, versus vem är jag egentligen? Vad är mina nyckel-värderingar, om man säger så. Har jag vetat vilka dessa är men försökt att vara någon annan under långa perioder, och kan man i så fall fastställa såhär i medelåldern vem man är, och om man kan det - kan man då acceptera den personen?
Ursäkta den paragrafen. Den reflekterar hur det ser ut i huvudet när jag funderar på detta. Det är allt annat är städade, logiska meningar. Liksom.
Jag kan, till exempel, dricka en kopp te hur som helst. Mjölk, inte mjölk. Socker, inte socker. Kaffe också. Det är ju lite konstigt, de flesta har väl ett sätt som de dricker te och kaffe. Och det ska alltid vara på samma sätt annars skiter de i det. Men jag anpassar mig. Det är lugnt, surprise me.
Det är ju inte normalt. Det finns många sådana exempel.
Kan det vara så att jag som barn inte uppmuntrades att ha en stark åsikt, folk blev förbannade om man krånglade. Och att det i tonåren inte var ok att vara jag - jag var den som ville sitta inne och läsa böcker, skriva, pyssla med nåt. Jag var ganska ointresserad av andra människor. Jag brydde mig inte om att utveckla starka åsikter om saker och ting.
Det var inte ok, man skulle vara social. Man skulle vilja gå ut. Och det ledde ju sedan till många år av otroligt destruktiva beteenden, som i grund och botten inte heller var jag. Det kostade mig en hel del, de åren.
Nåt att ha i åtanke i mitt eget föräldraskap.
Och nu då, det här, Byron? Livsstilen. Jag ser ju attraktionen, jag fattar grejen. Hur otroligt skönt det måste vara att sluka allt det här med hull och hår, att verkligen tro på sin egen världsbild - inget kan komma åt en för att man är så säker på sin sak. Och man är omgiven av andra som bekräftar en.
Vi vaccinerar inte, vi odlar organiska grönsaker, vi handlar på marknader, vi har en viss stil, vi låter inte ungarna ha en ipad, vi hatar plast och använder inte flor, vi älskar att campa i naturen och det ska vara så bökigt som möjligt, vi yogar, vi föder barn naturligt utan bedövning och vi äter inte socker eller gluten (men kött är ok tydligen, det är lite för mycket jobb om man ska undvika det), vi är en del av ett nätverk av upplysta människor som har inside info om världen - som otroligt nog ingen annan har.
Den grejen.
Fast det finns såklart många som bara låtsas; våra barn har ingen screen-time. Men de har sett varenda jävla Dreamworks film som existerar. Men det räknas inte.
Det är åtminstone delvis en förställning, en yta. En yta som också uppmuntras av skolan. De vet fan att folk skiter i hälften av deras förordningar, men man kan komma undan med det om man har rätt kreativ projicering. Rätt färg på sin organiska t-shirt i naturligt material.
Det skulle vara så skönt ändå att kunna gå in i den gemenskapen, att låta bubblan omsluta en helt och därmed veta vem man är.
Men jag kan inte. Det går inte.
Men yoga är bra.
- Jag är socialist.
- Jag är realist.
- Jag är vegetarian.
- Jag äter gluten och socker.
- Jag är ganska cynisk.
- Jag är introvert.
- Jag handlar gärna billiga kläder på Kmart och H&M.
- Jag struntar i mitt hår och mina naglar, och tycker att botox är lite pinsamt.
- Jag är konflikträdd.
- Jag bråkar aldrig, bara typ i trafiken där man kan skrika och sedan gasa iväg.
- Jag hatar att köra bil. Jag är totalt ointresserad av bilar.
- Jag tycket det är avstressande att kolla på pinsamma serier avsedda för tonåringar.
- Jag trivs i mitt eget sällskap.
- Jag fucking hatar att campa och kommer aldrig mera att göra det.
- Jag tycker att musikfestivaler är en dålig ide.
- Jag gillar att läsa.
- Jag är ganska ointresserad av musik, i den mån jag är intresserad så lyssnar jag ofta på berättelsen i sången, texten. Det är inte coolt, det får man inte göra.
- Jag kommer aldrig att gå i terapi.
