Att sälja eller inte sälja

Så hur gick det förresten efter att vi fattat beslut att sälja vårt excentriska hus?

Ha! Det gick ju inte alls. 

Jag nämnde att maken bestämmt sig för att huset var värt långt mer än någon mäklare ansåg. Långt mer än någon köpare ansåg också, skulle det visa sig. Detta övertygade dock inte maken om att priset var satt för högt, tvärtom. Han blev istället övertygad om att folk är puckon som inte ser värdet i detta perfekta och unika hus. 

Under den här tiden kollade vi runt på en massa hus - hittade ett nybyggt och polerat med inte mindre än två utomhus-badkar. Just detta var i och för sig ganska märkligt, men vi lade ett bud på det iallafall. Ett bud som vi tyckte var mycket resonabelt. Det tyckte dock inte säljarna, som verkade vara av åsikten att vi var puckon som inte såg värdet i deras perfekta och unika hus. 

Men det var lika bra att de inte tog vårt erbjudande, eftersom det i slutändan inte gick att sälja vårt hus. Hepp. 

Istället har vi inlett en kafkaliknande renoverings-process. Steg ett var ganska lätt; anlita en arkitekt som ser ut som en filmstjärna. Samtliga steg sedan dess har varit betydligt smärtsammare, och då har vi inte ens planer färdiga än. 

Att renovera kan vara en dålig ide för två människor som typ inte kan bestämma vilken färg de ska på sina handdukar och blir skitstressade av en trasig kran - men eftersom vi aldrig skulle kunna tänka oss att sälja vårt fina hus (ehem) så får det bli renovera istället. 

Det kommer onekligen att bli ett spännande år. 

 

Första projektet

Redan första dagen säger läraren att en ska sy sitt barns väska. Alla föräldrar kastade sig ivrigt över uppgiften.

Blev ganska nöjd faktiskt.

Och så börjar hon Kindy...

Besök från Sverige och Vinyasa yoga

Mamma med make var här ett par veckor, vi tog med dem till Yamba - pga vet att det finns ett schysst pizza-ställe där, samt minst en affär; så att de inte får spader - fast spader fick de visst ändå, pga vårt usla Internet (betalar ni verkligen för det här?) i det här landet.

På tal om Internet så har det hänt något mycket spännande idag. Någon var hit och anslöt oss till... bredband. Yes. Bredband. Tydligen innebär detta att vårt Internet från och med nu kommer att vara lite pålitligare och lite snabbare. Maken var helt vild. Han snackade med nån på telefon angående vilken speed vi fick nu, och han skrek av lycka. Typ. Han kände att han jobbat mot detta ögonblick i hela sitt liv, och att han nu saknar mål och mening.

Jag har börjat på en ny yoga. Det jag aldrig trodde skulle hända, har hänt. Jag trodde aldrig att jag skulle överge Bikram yoga - men nu är steget taget. Den yoga jag har upptäckt nu är Vinyasa yoga (för övrigt otroligt att jag yogat i nästan 10 år utan att en enda gång testa nåt annat än Bikram, undrar vad det säger om mig?). Men Bikram yoga var... addictive. Så det passade mig som har en addictive personality. Vi hade dessutom den absolut bästa studion här i Byron, under många år. Ägd av en extremt hängiven yogi som jobbade med otroligt begåvade lärare. Studion var nyrenoverad och låg dessutom mittemot beachen.

Egentligen borde jag ha övergett studion för ett par år sedan, men hängde envist fast - övertygad om att det inte gick att hitta nåt bättre. Studion flyttade från beachen till en sunkig lokal i en sunkig del av ett delvis sunkigt industriområde (precis under en telefonmast - vilket var intressant, några började med att bära mössa till yogan, blev tillsagda att de skulle lägga av med detta absurda beteende, varpå de övergav studion i detta skedet), sedan såldes den. The glory days are over.

Det hjälper ju liksom inte att de nya ägarna inte är yoga-lärare (de påstår sig vara det, men det kan helt enkelt inte vara möjligt). En yoga-lärare som rabblar ett inlärt spiel, glider runt i rummet med en kopp instant coffee och inte kan ta sig igenom ett pass? Nej tack.

Det är över, nu blir det nåt nytt. Vinyasa.

Gillar du mina nya ögonbryn eller?

Jag: "Gillar du mina nya ögonbryn?"
Maken: (tveksamt. vet när han är på hal is) "Ja..."
Jag: "Men du ser väl skillnaden?"
Maken: "Eh... från när då?"
Jag: (lite stressat) "Men alltså, hela livet, alltid tidigare! Du ser skillnad nu?"
Maken: "Nja... har du plockat dem?" (lyser upp pga han tror att han har kommit på det) 
Jag: (något höjd röst) "Nej! Jag har ju slutat plocka dem! De är ju, typ, dubbelt så tjocka och mörka nu jämfört med innan! Jag har ju jobbat på det här med ögonbrynspenna och grejer i flera månader!"
Maken: (försöker se trovärdig ut) "Javisst. Självklart. Det, ja. Det ser jag ju nu."
Jag: "Nej det gör du ju inte!"
Maken: "Nej, ok. Det gör jag inte."

Inför det nya året

Avslutning på förskolan, redan.
Har det verkligen gått ett år?
Jag lyckades låta bli att gråta och skämma ut mig i alla fall.

Var sedan tvugna att åka på semester till Stradbroke Island i en vecka, för att återhämta oss från the Christmas Fair. Tyvärr bjöd vi in ett par vänner och deras barn, varpå vi nu behöver semester igen, för att återhämta oss från semestern.

Å andra sidan har man det ganska bra också i Byron Bay.

Det var bra för Bönan att spendera lite tid med ett par äldre barn. Som ensambarn så är det förstås extra viktigt att hon får pröva på något liknande syskon-relationer, att lära sig av dem som är äldre och så vidare. Till exempel så har hon nu lärt sig att äta vitt bröd med ketchup och ost till frukost och svänga sig med uttryck som "jag har tråkigt," "det är tråkigt," samt "ni är tråkiga."

Nyss var det dessutom julafton. Kan inte längre opedagogiskt skrika "nu gör du som jag säger eller så ringer jag tomten," "Ok, nu ringer jag! Nu slår jag numret!" Och dylikt.

Reflekterar lite över hur man tror man ska bli som förälder, kontra verkligheten. Tålamodiga resonemang kontra "nu ringer jag tomten." Kontakt och kommunikation kontra "ät nu eller så kastar jag godiset i soporna."

Ett nyårslöfte där någonstans kanske.

Christmas Fair

Det kom en sur gubbe från Telstra som sa att han inte kunde ta av sig sina skor innan han klev in. Det stog i hans kontrakt.

I slutändan sa han att internet verkade fungera normalt.

Maken nämnde att killen på telefonen (också från Telstra) hade garvat åt vårt långsamma internet och sagt att det hörde hemma på 90-talet. Och att något därför såg ut att vara fel. Men nää, menade gubben. Detta var ungefär vad vi hade att hoppas på här. Jahapp, sa maken samarbetsvilligt. Men funkar det lite nu ialla fall? Det har ju liksom inte funkat alls på några dagar. Jomen, sa gubben. Som sagt, detta är vad ni kan förvänta er. Då åker jag nu då. Hej hej. 


I helgen var Bönans förskolas Christmas Fair (julmarknad / jippo).

I början på året tog jag på mig att fixa maten till den stora dagen. Det var makens fel. Han insisterade på att jag skulle engagera mig i förskolan; anmäla mig till det jobb som jag skulle vara minst kass på. Då landade det alltså på matlagning.

Jag lagade nachos. Låter ju lätt som en plätt. Enda problemet var att de här människorna aldrig har hört talas om en konservburk; utan väntade sig att en skulle stå och koka 4 kilo torkade bönor. Hemma.

Jag svor så det osade när jag insåg att detta skulle ta en hel dag (typ 9 timmar). Och naturligtvis lade köksfläkten av 20 minuter in i bönkokningen. I shit you not. Jag säger inte det för att skoja till det, nej - köksfläkten drog sin sista suck redan vid 10-tiden. Strax efter 17 den dagen var hela huset ett stinkande bönmoln och mamman var tvungen att tas med ut på middag.

Dock var det inte klart än. Nu skulle själva tomatsåsen lagas (tänk hacka sju lökar, osv). Sen skulle allt kombineras. Sen fixa guacamole. Och 12 kilo salsa. Sen förvaras. Sen fraktas. Sen säljas.

Under fyra timmar hade jag noll koll på Bönan. Hon gjorde sin egen grej. Fixade glass och gjorde dyra aktiviteter. Gratis. Jag hade i alla fall inte gett henne en spänn.

...

Fem dagar.

Tydligen ska nån från Telstra komma imorgon mellan 8 och 17.

Allt som vanligt

Känslan när man har ETT avsnitt kvar av en spännande serie, och så funkar inte internet på FYRA DAGAR.

U-land.

Växer ögonbrynen eller?

Nej, icke.

Tog en serie med selfies häromkvällen när jag var helt uppsminkad pga gick ut i en timme för att kolla på makens nya band spela. Tyvärr var det inte så många där, och jag var tvungen att avlösa barnvakten klockan 22, men i alla fall. Det tog mig två timmar att bestämma vad jag skulle ha på mig. För att gå ut i en timme. Tidsmässigt slarvigt. Därav selfies för att föreviga tillfället. Dock inga bilder på kläderna jag tillslut valde. Såg inte klok ut.

Min hudterapeut har sagt att jag borde köpa en ögonbrynspenna. Det visste inte jag att sånt fanns. Nåt att meditera på.