Aldrig en Lugn Stund

Det är aldrig en lugn stund i det här huset!

Knappt har man betalat räkningen för den nya toalettstolen i gästvåningen (det kanske jag inte skrev om, men det var i allafall så att den läckande toaletten som kostade oss tusentals dollar behövde bytas ut) föränn det är dags att upptäcka en vattenläcka i vår ensuite! Yes!

Klev i stor pöl med vatten precis innanför badrumsdörren i vårt sovrum imorse. Minns att detsamma hände en kväll för ett tag sedan - jag kastade vid det tillfället en handduk på pölen och gormade "Böööööönan, varför är det vatten här?!?" Ignorerade ett "it wasn't me mamma" och glömde av hela saken.

Naturligtvis borde man ha lärt sig läxan tidigare, men icke. Det var alltså inte förrän idag jag började tänka närmare på saken. Och öppnade skåpen. Och fick tillfälle att skämmas för att jag inte städar badrumskåpen oftare. Hade jag gjort det hade jag nämligen märkt att allt var blött, förstört, mögligt.

Det var skoldag idag så jag rev halvhjärtat ut ungefär hälten av innehållet i skåpen och började knögla ner saker i sopkorgen - innan jag insåg att jag inte hade tid, och övergav projektet.

Mötte maken i dörren på väg ut (han hade varit ute tidigt, och på nåt sätt missat den enorma vattenpölen på golvet) och informerade honom griningt om att jag tänker strunta i renoveringsplanerna och sälja hushelvetet så snabbt som möjligt.

Trots bristfällig information så lyckades maken lista ut vad som stod på. Det blev jag varse tre timmar senare när jag kom hem igen. Då hade maken bestämmt sig för att fixa problemet med en såg och en hammare. Kort sagt så hade han tagit loss skåpluckorna och sågat sönder hyllorna; för att detta är enda sättet att försäkra sig om att det inte är blött bakom själva panelen. Det var det.

Det är ingen bra ide att kritisera maken när han gör diverse jobb runt huset. Gör man det kan det leda till åratal av apati. Så jag fick hålla med om att han haft rätt. Fast nu ser badrummet ut som ett bomdnedslag, och renoveringarna ser ju inte ut att börja än på ett bra tag...

Pinterest

På min Pinterest kommer det hela tiden upp en reklambild där det står "make-up tips all older women should know."

Känner mig ganska irriterad på Pinterest...

Ska sluta kolla på Pinterest, det är ändå bara för medelålders kvinnor.

Världens bästa fru

Maken ger mig officiellt hela äran för gitarren. Alla på facebook (samt alla hans riktiga vänner också) verkar tro att jag är världens bästa och coolaste fru, som köpte en sådan häftig, dyr, och helt rätt födelsedags-present. Nästan så man skäms lite, när man begrundar sanningen (dvs att jag inte hade nåt som helst att göra med gitarren).

Men jaja. Det skadar kanske inte att glänsa lite.

Hängde med ut i fredags och kollade på makens band. Makens nya band alltså. Det nya gänget är lite roligare, samtliga bandmedlemmar har insett att de aldrig kommer slå igenom stort, men de struntar i det och gör sin grej i alla fall. Maken på scen med håret hängande långt ner på ryggen, iklädd silvriga tights... Han är nog fan snyggare nu än han var för 15 år sedan. Han behövde finslipas lite helt enkelt.

Kanske borde hänga med lite oftare, eftersom hemmavid blir jag mest irriterad på honom.

Hemmavid, ja.

Nej, vi har fortfarande inga planer färdiga inför renoveringen. Arkitekten ritade upp nåt och lämnade in till council, som några veckor senare skickade ett surt email och gnällde om att arkitekten ritat ett hus mitt över en avloppsledning. Och det får man förstås inte göra - det borde en arkitekt ha koll på, kan en tycka. Så hela klabbet fick ritas om. Och det är väl ungefär där vi befinner oss nu.

Samma instans skickade ett brev på posten för några veckor sedan, om att vår vattenräkning var extremt och oroväckande hög. Detta brev skickades på posten, trots att de bevisligen kan emaila (se ovan). Brevet skickades dessutom ett par veckor efter att de kollat vattenmätaren. Så - i minst tre veckor men antagligen mycket längre - hade vi en vattenläcka som kostat oss tusentals dollar. Dollar.

Vad visade sig läcka, undrar ni?

Jo, toaletten på bottenvåningen - som stått tom i ett par månader. Och som länge låtit lite konstigt, vilket vi ignorerat, då ingen av oss orkade ta tag i den förbannade toaletten igen - och vi inte ville betala för en rörmokare. Ha!

Ha.ha.ha.

Maken fyller 40

Maken fyllde 40. En stor dag, minst sagt.

I flera år har han funderat på vad han skulle göra dagen till ära; allt från lyx-yacht i Whitsundays till bil-semester i Kanada har diskuterats. Maken begick dock ett monumentalt misstag då han planerade sin 40-års dag. Det vill säga; han planerade den inte.

Han ansåg alltså att planerandet av den stora dagen föll på mig.

Ha! Ibland är det som att maken inte känner mig alls. En människa som får nervsammanbrott av att planera ett barnkalas bör ej belastas med en sådan uppgift.

Han fick alltså skylla sig själv när jag dagen innan födelsedagen bestämde träff med ett par kompisar (vi kan väl, eh, göra en eld ... eller nåt?), panik-bakade två tårtor och stack till musik-affären och panik-köpte en axelrem till gitarr (som för övrigt visade sig vara en axelrem till en jävla banjo) och ett kort med en regnbåge och en enhörning på (Bönan).

Som tur var hade maken tydligen någon sorts föraning om min allmänna värdelöshet, och hade beställt en ny svindyr gitarr åt sig. Han blev till och med glad över axelremmen, fast han inte ens har en banjo.

Rutin och vaccin

Rutin tar mycket tid. På senaste tiden har jag fördjupat mig i detta med rutiner. Alltså, jag har läst böcker om det. Och sånt där funkar på ungar, de är mycket ritualistiska. Bönan till och med äter quinoa, om det är tisdag, för då är det alltid quinoa-night. Genialiskt.

Maken var bortrest i tre veckor. Han var i USA och gick på bröllop. Han messade från Portland att han ämnade flytta dit permanent, eventuellt utan att komma hem först.
Bönan och jag var förstås också inbjudna. Men resa med barn är inte min grej (har jag kommit fram till, efter ett 5 år långt experiment).

Det gick väldigt bra för mig och Bönan under den här tiden. Över förväntan. Säkert hade det att göra med mina rutiner. Och att jag helt lade ner yoga och andra aktiviteter som inte hade med Bönan att göra. Hade aldrig fixat att vara ensamstående förälder kan jag säga.

Vinter här nu. Som vanligt betyder det att jag bylsar på mig tights, linne, klänning, tjocktröja, halsduk och jacka - blir irriterad för att jag knappt kan röra mig med all den skiten på, samt att jag likt förbannat fryser. Fast stan är fortfarande packad med glada resenärer i sandaler, shorts och bikini-överdel. Det är eventuellt nåt fel på min förmåga att reglera den egna kroppstemperaturen.

Bönan och jag gick och vaccinerade oss. Hennes sista spruta skulle tagits ca 1.5 år sedan, men av olika skäl blev det liksom aldrig av. Dels pga alla runt mig verkar anse att vacciner är farliga; att erkänna att man vaccinerat sitt barn är ungefär som att erkänna barnmisshandel (har jag märkt). Även fast man påpekar att man därmed får gratis tandvård.

Hallå! Det är ju liksom skitdyrt annars! Det upptäckte jag när jag tog Bönan till tandläkaren och de såg att jag missat hennes sista spruta.

Trots detta så vaccinerar många inte.

De tror big pharma lurar oss alla, att de bara vill tjäna pengar - rent av vill göra oss sjuka. Vem big pharma är, det är oklart. Vem blir forskare? Vem blir läkare? Vem blir sköterska? Är allt en enda stor konspiration för att göra oss sjuka och autistiska?

Och om man tror det, varför i helvete skaffar man då barn? Varför vill man leva i en sådan värld?

Det är svårt faktiskt, när det här rör sig om människor jag annars tycker om och respekterar. Som verkar vara i övrigt intelligenta. Och så detta.

Jaha ja. Ytterligare en sak jag måste lära mig att hålla mun om.

Tårtan

Jag glömde ju skriva att jag själv tyckte tårtan var god. Möjligtvis hade den kunnat stå i ugnen 5 minuter till. Men jag tyckte inte det gjorde nåt, då den var en kladdkaka.

Tyvärr har ingen här hört talas om kladdkaka, utan verkade tycka tårtan ej var färdigbakad. Och så verkar de här Steiner-människorna ha för sig att choklad inte är bra för barn? Den lektionen missade visst jag.

Jag gjorde även en raw-vegan-carrot-cashew-cheese cake, men den kastade jag i soporna.

Årets kalas

När man glömmer ett tänt stearinljus på bordet, och nån timme senare inser att ens barn har släckt ljuset åt en... tralala, låtsas som ingenting. 

Snart är det dags för Bönan att fylla 5. Vart tog åren vägen? Ibland har ju minuterna släpat sig fram, men vart åren går - det är en annan fråga.

Som vanligt har jag fruktat födelsedagen i flera månader; nu måste jag ordna barnkalas. Jippi. Jag kom på en superbra plan: jag ordnar ett kalas på cafe/restaurang - säger till dem att fixa mat och tårta, lekplats finns brevid, jag behöver inte göra någonting annat än öppna plånboken (vilket jag fixar lätt).

Genialisk ide. What could go wrong? 

ALLT, skulle det visa sig.

Jag valde det perfekta cafeet. De har byggt världens bästa lekplats i anslutning till cafeet, och allt handlar om vegetarisk, organisk mat utan socker etcetera etcetera (music to my ears baby).

Tyvärr drivs cafeet (skulle det visa sig) av en sur gammal gubbe som är helt omöjlig att kommunicera med, vägrade diskutera detaljer såsom meny, pris och annat som en måste ha koll på innan dagen för själva kalaset. Jag försökte verkligen. Jag var dit flera gånger. No luck.

Sista gången sa jag liksom desperat - men om jag kommer tillbaka på Måndag (dvs dagen innan kalaset) så kanske vi kan bestämma nåt då..? Det enda gubbfan visste säkert, det var att han inte skulle tjäna några pengar på mitt kalas, att han ville stänga ner lekplatsen för att det bara kom en massa irriterande ungar dit, och att han möjligtvis kunde fundera ut en meny under helgen. Ej att förglömma; under detta sista möte så nämnde han även att han inte pallade baka en tårta. Så det kunde jag göra själv, och bara ta med mig den. Det var OK.

OK??? Men hela grejen var ju att jag inte skulle baka en tårta. Förra året kräktes barnen för att min tårta var så äcklig. Gubben menade alltså att hans jävla cafe inte kunde åstakomma en tårta, eller en vettig meny, eller en budget (mitt löjliga erbjudande av $150-200 skulle han minsann inte tjäna en spänn på).

Jag lämnade cafeet under mycket behärskade former.

Sen ringde jag maken, som var på jobbet (say what?) och skrek åt honom en stund.

Då bestämmde maken att kalaset skulle ställas in, och omplaneras. Av MIG.

Jag kan ju säga att gubben är skitsur. Och alla i Byron känner den här familjen.

Och nu sitter jag här likt förbannat och måste planera ett kalas, och en tårta...

Tiden

Vad lägger jag den på?

Eh. Jag har inte hunnit blogga för att... det är så mycket tvätt jämt. Ni vet.

Och så har jag jobbat på min forearm balance.

Blues 18

Detta igen. Bönan imponerad.

Sent kvällen innan festivalen insåg vi att biljetterna var borta. Alltså borta.

Dök upp till kontoret med Bönan i släptåg och fick på något vis nya biljetter. Gör inte om det, sa de. Vi lovade att aldrig göra om det.

Biljetter till nästa år dock ej inköpta.

Höjdpunkter:
Tash Sultana
Morcheeba
John Butler
Citizen Cope
First Aid Kit
Jose Gonzalez
Lionel Richie (ha!)

Ordningen återställd

Skitväder igen.

Klang och jubel.