Underbart hur olika ungarna är. Bönan vid 8 månaders ålder: skitsvår att söva, det tog alltid minst en timme på kvällen - men sen sov hon. Jag kunde till och med gå ut, det var liksom ingen risk att hon skulle vakna. Hon vaknade klockan 04.00 varje morgon, vilket ändå är ok. DÅ tyckte jag inte det var ok... men med the wisdom of hindsight så. Lala vid 8 månader: somnar på fem minuter men kanske sover i två minuter. Eller 10. Eller 30. Men ALDRIG längre än en timme. Från läggning till morgon. Ibland är det helt hopplöst. Så fort jag blundar så vaknar hon. Ändå känns allt fortfarande ganska lätt med henne. Det funkar. Vi mår bra.
BENET...?
Så fort Bönans gips togs bort så var allt som vanligt igen, såååå skönt alltså.
Haha! Skojade bara. Nu är det Bönan vi snackar om. Ungen som vid 2 års ålder var så satans envis att hon kunde vägra gå i två veckor pga hon hade snubblat. Nu har hon bestämt sig för att benet inte fungerar. Det bara... går inte att sätta vikt på. Ungfan kryper hellre än går. Vägrar röra sig tills man lyfter upp henne. Många fina parents of the year moments senaste veckorna. Jag blir galen. Jag ska gå till min doktor och fråga om Bönan behöver en psykolog. Kanske jag behöver en psykolog. Psykologen kommer behöva en psykolog.
Så har det varit jul. Det var bara vi fyra, jag gjorde svensk julmat, eller typ. Jag köpte Meatless Meatballs och Vegan Sausages på Woolies. Och gjorde janssons och rödbetssallad. Och äppelpaj. Jag inser att äppelpaj inte räknas som julmat, men det känns svenskt enligt maken.
En kompis var skitglad att hennes partner köpt nya Ray Bans till henne och undrade vad maken köpt åt mig. Jag bara... what? Inget.
För det första har vi varit ihop i 17 år (men jag dööööör) och för det andra har vi delat konto. Köper jag nåt dyrt blir han arg. Speciellt nu när "jag" smällt alla våra tillgångar på renoveringen. Som jag bara klagar på. För att... allt ser snett ut. Och alla nyanser av vitt är fel.
Jag är nog autistisk.
Friday, 27 December 2019
Wednesday, 20 November 2019
Ett brutet ben
En kort uppdatering gällande reno: renovera aldrig. Har sagt det tidigare, men det tåls att sägas igen.
Det är dagligen olika problem, allt från extremt stora problem (trappen passar inte, inga vitvaror passar, väggarna är fel nyans av vit) till enorma problem (cementblocket kommer kollapsa, fönsterna beställdes med fel glas, etc). Orka.
Bönan har brutit benet. Yes. Hon passade på att bryta benet några dagar innan maken skulle åka till Perth på bröllop, och vara borta i tre dagar. Det var kul! En asgnällig sexåring som vägrar lära sig använda kryckor (som ni vet är Bönan fruktansvärt envis och har sedan 2 års ålder vägrat att gå vid minsta lilla skrapsår). Och en bebis. Och aldrig mer än en timme sömn åt gången. OCH - nu tror ni att jag gnäller, men nej, jag bara beskriver verkligheten - Hela jävla staten NSW brinner. Så luften är tjock av rök, man kan inte gå ut. Om man hade haft valet alltså, vilket man ändå inte har med två barn som inte kan gå av olika anledningar. Ögonen sticker och rinner, och huvudet värker - och det har inte regnat sedan i JUNI. Allt är dött. Vi bor i en regnskog...
En intressant observation gällande klimatförändringar: Folk som inte vaccinerar sina barn anser i allmänhet att klimatförändringar inte finns, att det är påhittat av regeringen. Först förvånade detta mig, eftersom de generellt sätt är fucking hippies, och borde gilla miljön - men sen fattade jag, det är vetenskapliga bevis de inte gillar. Sidospår.
Slutligen - vi flyttar in i huset om typ en vecka!
Inte för att det är färdigt. Hahaha! Det är det inte.
Men vår hyresvärd hade uppfattat, på något vis, att vi skulle flytta ut i December - och har därmed hyrt ut lägenheten på airbnb från 2:a December. Hmm.
Det är dagligen olika problem, allt från extremt stora problem (trappen passar inte, inga vitvaror passar, väggarna är fel nyans av vit) till enorma problem (cementblocket kommer kollapsa, fönsterna beställdes med fel glas, etc). Orka.
Bönan har brutit benet. Yes. Hon passade på att bryta benet några dagar innan maken skulle åka till Perth på bröllop, och vara borta i tre dagar. Det var kul! En asgnällig sexåring som vägrar lära sig använda kryckor (som ni vet är Bönan fruktansvärt envis och har sedan 2 års ålder vägrat att gå vid minsta lilla skrapsår). Och en bebis. Och aldrig mer än en timme sömn åt gången. OCH - nu tror ni att jag gnäller, men nej, jag bara beskriver verkligheten - Hela jävla staten NSW brinner. Så luften är tjock av rök, man kan inte gå ut. Om man hade haft valet alltså, vilket man ändå inte har med två barn som inte kan gå av olika anledningar. Ögonen sticker och rinner, och huvudet värker - och det har inte regnat sedan i JUNI. Allt är dött. Vi bor i en regnskog...
En intressant observation gällande klimatförändringar: Folk som inte vaccinerar sina barn anser i allmänhet att klimatförändringar inte finns, att det är påhittat av regeringen. Först förvånade detta mig, eftersom de generellt sätt är fucking hippies, och borde gilla miljön - men sen fattade jag, det är vetenskapliga bevis de inte gillar. Sidospår.
Slutligen - vi flyttar in i huset om typ en vecka!
Inte för att det är färdigt. Hahaha! Det är det inte.
Men vår hyresvärd hade uppfattat, på något vis, att vi skulle flytta ut i December - och har därmed hyrt ut lägenheten på airbnb från 2:a December. Hmm.
Saturday, 19 October 2019
Snälla Bönan
Mormor kanske kan komma hit, säger Bönan. Mormor är så bra på att baka.
Ja, säger jag. Mycket bättre än mig. Du gillar ju inte kanelbullar nu efter att jag försökte baka dem.
...Nej, säger Bönan. Men... jag gillar inte mormors heller, mamma. Kanelbullar är nog inte riktigt min GREJ.
Din GREJ? Jaha. Vad är din GREJ då?
...Kakor. Och dina kakor är lika goda som alla andra kakor, mamma.
Eh, ok. Det var ju gulligt sagt. Och detta säger hon alltså på svenska! Jag är så imponerad. Men säger verkligen jag "min grej"!?
Ja, säger jag. Mycket bättre än mig. Du gillar ju inte kanelbullar nu efter att jag försökte baka dem.
...Nej, säger Bönan. Men... jag gillar inte mormors heller, mamma. Kanelbullar är nog inte riktigt min GREJ.
Din GREJ? Jaha. Vad är din GREJ då?
...Kakor. Och dina kakor är lika goda som alla andra kakor, mamma.
Eh, ok. Det var ju gulligt sagt. Och detta säger hon alltså på svenska! Jag är så imponerad. Men säger verkligen jag "min grej"!?
Wednesday, 16 October 2019
En Typisk Natt
Igår natt var en bra natt.
Lala vaknade inte förrän vid 1. Jag kände mig så extremt utvilad då, så jag var tvungen att kolla klockan. Sen vaknade hon och gnagde på mig endast fyra gånger till innan det var dags för uppstigning vid 6. Jag var ett riktigt energiknippe igår alltså.
Men sen var det back to reality. En typiskt natt går ungefär såhär:
19.00 - matar Lala till sömns, lägger henne i spjälsängen.
20.00 - vaknar. Matar till sömns.
21.00 - jag går och lägger mig.
21.30 - vaknar. Matar till sömns.
23.00 - vaknar. Vägrar somna om. Kommer in i min säng. Matar till sömns.
24.00 - vaknar. Matar till sömns.
1.00 - vaknar. Matar till sömns.
2.00 - vaknar. Somnar inte om utan bökar runt hur länge som helst.
3.00 - somnar.
3.30 - vaknar. Matar till sömns.
4.00 - vaknar. Somnar inte om utan bökar runt hur länge som helst.
6.00 - maken kommer och tar ungen. Jag sover.
6.30 - dags att stiga upp.
Sunday, 13 October 2019
Första besöket
När Lala var två dagar gammal fick farmor, farfar och Bönan komma. Jag var halvt hysterisk pga epidemi av kikhosta på Bönans skola (fucking hippies), och Bönan har ju typ alltid hosta. Så de anlände med ansiktsmasker. Bönan helt säkert traumatiserad för livet. Eller kanske inte. Hon kom nämligen in, gav mig en lång blick, spände ögonen i min stackars nyopererade mage, drog ner masken och kläckte ur sig
"Jaså. Du ska ha en till."
Sunday, 6 October 2019
Sex månader
Då har det redan gått sex månader sedan det lilla miraklet föddes! Och jag är fortfarande i baby-bubblan skulle man kunna säga, ingen brådska den här gången. Det finns inget jag vill göra annat än ta hand om dem. När Bönan var samma ålder hade vi varit till Sverige en gång, planerat en till resa till Europa OCH hyrt ut vårt hus och flyttat ner till Sydney.
Eller, jo... senaste veckorna har jag börjat känna liiite att det kunde vara kul att hinna med den där 10-minuters yogan varje dag som är planerad för, just, varje dag men som hitintills genomförts två gånger. Och... disken, ja. Och, typ... dammsugningen. Detta med allergin... men nej. Varje dag sitter jag ändå där med en bebis sovandes på mig. Bara sitter. Och bara är.
Eller, en sak har vi varit tvungna att göra. Flytta. Yes! Renoveringarna har börjat. Vi flyttade ut när Lala var tre månader. Detta med flytten och renoveringen av huset är ett eget inlägg... men vi kan sammanfatta det typ såhär, renovera aldrig.
Och livet med en 6-åring och en bebis - den här gången måste jag verkligen säga, jag har aldrig varit så lugn och så glad som jag är nu. Så dåligt jag mådde första gången utan att ens fatta det. Trots välmående så är ju mamma-livet ofta jobbigt, och komiskt. Det finns så mycket att skriva om, dagligen. Det är nog lite därför jag inte kommit mig för att skriva. Det, och typ total sömnbrist. Och, eh, Netflix.
Men nu så...
Eller, jo... senaste veckorna har jag börjat känna liiite att det kunde vara kul att hinna med den där 10-minuters yogan varje dag som är planerad för, just, varje dag men som hitintills genomförts två gånger. Och... disken, ja. Och, typ... dammsugningen. Detta med allergin... men nej. Varje dag sitter jag ändå där med en bebis sovandes på mig. Bara sitter. Och bara är.
Eller, en sak har vi varit tvungna att göra. Flytta. Yes! Renoveringarna har börjat. Vi flyttade ut när Lala var tre månader. Detta med flytten och renoveringen av huset är ett eget inlägg... men vi kan sammanfatta det typ såhär, renovera aldrig.
Och livet med en 6-åring och en bebis - den här gången måste jag verkligen säga, jag har aldrig varit så lugn och så glad som jag är nu. Så dåligt jag mådde första gången utan att ens fatta det. Trots välmående så är ju mamma-livet ofta jobbigt, och komiskt. Det finns så mycket att skriva om, dagligen. Det är nog lite därför jag inte kommit mig för att skriva. Det, och typ total sömnbrist. Och, eh, Netflix.
Men nu så...
Monday, 30 September 2019
Det funkar!
Ha! Under flera månader har jag antagit att bloggen inte funkar från telefonen, och jag har väntat på rätt tillfälle att knäppa på datorn (ha!).
Oj vad jag ska skriva.
Men inte nu. Nu är klockan redan 21.15 och jag borde verkligen försöka sova i nån timme.
Sunday, 2 June 2019
När hon föddes
Vi kallar dem ju Bönan och Lala. Alternativa nicknames har uppenbarat sig; Karma och Cruise. Gissa vem som är vem, haha.
Jag sitter här med lilla Lala (Cruise) varje kväll och gråter av lycka. Sedan gråter jag av oro, tänk om något händer henne. Detta lilla mirakel. Sedan av lycka igen.
Jag borde skriva ner historien innan jag glömmer.
Vårt snitt var planerat till den 4:e April. Eftersom det aldrig funnits en chans i helvete att jag skulle pusha ut en bebis den naturliga vägen, även om jag i omgångar låtsats överväga det.
Så ringde de fredagen innan och frågade om vi kunde tänka oss att komma in tidigare, redan på måndagen - den 1:a April. Det ville jag såklart, den ungen var redo att komma ut. Och vad kul med den 1:a; Bönan är också född den 1:a.
Så tidigt på morgonen den 1:a April 2019 åkte vi in till Tweed. Tur att vi inte visste redan på morgonen vilken lång och jävlig dag det skulle bli - en dag då jag låg fullt preppad för operation i åtta timmar - inklusive kateter - bara för att sedan bli hemskickad på grund av platsbrist i operationssalen. Sånt man inte ens vet kan hända. Kom igen imorgon, better luck next time! Då ska även tilläggas att jag denna dagen varit fastande, hela dagen. Jag grät och svor och proppade i mig en hamburgare och chips - som tur var hade maken bokat ett boende i Coolagatta, nära och bra för en tidig (fastande) morgon nästa dag.
Tillslut kom ändå Lala, på eftermiddagen den 2:a April.
Själva operationen var vidrig.
Jag minns inte så mycket från Bönans födelse, vid ett akut snitt efter 24 timmar så är man så pass borta i huvudet att man nog inte bryr sig om vad som pågår, kanske till och med är glad att något händer.
Men inför ett planerat snitt så är man med på ett helt annat sätt. Från början är man medveten om alla nålar och slangar, ens egen nakenhet och utsatthet, rummet fullt med folk och nålen i ryggen (you look terrified, don't you trust us) - skynket nedanför ansiktet som måste vara där för att en normal människa inte skulle klara att se på - den bisarra känslan av att bli uppskuren och få en bebis utdragen ur sig - det är det ingen som talar om för en, man känner allt. Jag gjorde det i alla fall. Man känner allt, fast utan själva smärtan. Lång tid tar det också, säkert en kvart. Paniken hinner närma sig, jag viskade gå inte, till maken.
Det roliga var att vi kände doktorn sedan innan. Det fick mig iallafall att känna mig speciell, att han hade nån sorts relation till oss, att man inte bara var ett nummer. Han plockade ut Lala och utbrast "Big baby, Anna!"
Så fort lilla bebisen kommit slutar man bry sig om sig själv - gå med bebisen, viskade jag till maken. Hon är ok, sa de, fast hon rullades iväg på en liten säng med en liten gasmask över ansiktet, nåt med lungorna. Lågt blodsocker hade hon också, så hon skulle få specialvård på en annan avdelning, istället för att stanna hos mig. Bebis och make försvann iväg.
....
Uppvaket. Där får man en egen person tillskriven sig, en person vars jobb det är att ge en så mycket droger som möjligt. Ser man jäkligt pigg och glad ut så får de beröm av sin chef, och så får man åka till avdelningen igen, och tillslut får man komma till sin bebis.
Mådde bra en stund där, riktigt bra till och med - och allt var bra med Lala. Sen började bedövningen släppa och superdrogerna från uppvaket också, och plötsligt ska det räcka med, typ, panodil.
Fruktansvärt ont i cirka 48 timmar. Vid ett tillfälle hade jag fått så mycket opiater att jag var helt väck i huvudet, vilket jag upptäckte att jag ogillade. Första gången gick jag in i det med tankar på natural, empowered, beautiful och till och med ambient (liksom) medan denna gången var mottot typ have all the drugs.
Redan från början var Lala lugn och fin, sov mest. Då Bönans smeknamn på Tweed för sex år sedan var "Naughty Crankypants" så var Lalas "that Cruisy Baby." Det säger liksom allt. Efter bara tre dagar var jag redo att åka hem.
Jag sitter här med lilla Lala (Cruise) varje kväll och gråter av lycka. Sedan gråter jag av oro, tänk om något händer henne. Detta lilla mirakel. Sedan av lycka igen.
Jag borde skriva ner historien innan jag glömmer.
Vårt snitt var planerat till den 4:e April. Eftersom det aldrig funnits en chans i helvete att jag skulle pusha ut en bebis den naturliga vägen, även om jag i omgångar låtsats överväga det.
Så ringde de fredagen innan och frågade om vi kunde tänka oss att komma in tidigare, redan på måndagen - den 1:a April. Det ville jag såklart, den ungen var redo att komma ut. Och vad kul med den 1:a; Bönan är också född den 1:a.
Så tidigt på morgonen den 1:a April 2019 åkte vi in till Tweed. Tur att vi inte visste redan på morgonen vilken lång och jävlig dag det skulle bli - en dag då jag låg fullt preppad för operation i åtta timmar - inklusive kateter - bara för att sedan bli hemskickad på grund av platsbrist i operationssalen. Sånt man inte ens vet kan hända. Kom igen imorgon, better luck next time! Då ska även tilläggas att jag denna dagen varit fastande, hela dagen. Jag grät och svor och proppade i mig en hamburgare och chips - som tur var hade maken bokat ett boende i Coolagatta, nära och bra för en tidig (fastande) morgon nästa dag.
Tillslut kom ändå Lala, på eftermiddagen den 2:a April.
Själva operationen var vidrig.
Men inför ett planerat snitt så är man med på ett helt annat sätt. Från början är man medveten om alla nålar och slangar, ens egen nakenhet och utsatthet, rummet fullt med folk och nålen i ryggen (you look terrified, don't you trust us) - skynket nedanför ansiktet som måste vara där för att en normal människa inte skulle klara att se på - den bisarra känslan av att bli uppskuren och få en bebis utdragen ur sig - det är det ingen som talar om för en, man känner allt. Jag gjorde det i alla fall. Man känner allt, fast utan själva smärtan. Lång tid tar det också, säkert en kvart. Paniken hinner närma sig, jag viskade gå inte, till maken.
Det roliga var att vi kände doktorn sedan innan. Det fick mig iallafall att känna mig speciell, att han hade nån sorts relation till oss, att man inte bara var ett nummer. Han plockade ut Lala och utbrast "Big baby, Anna!"
Så fort lilla bebisen kommit slutar man bry sig om sig själv - gå med bebisen, viskade jag till maken. Hon är ok, sa de, fast hon rullades iväg på en liten säng med en liten gasmask över ansiktet, nåt med lungorna. Lågt blodsocker hade hon också, så hon skulle få specialvård på en annan avdelning, istället för att stanna hos mig. Bebis och make försvann iväg.
....
Uppvaket. Där får man en egen person tillskriven sig, en person vars jobb det är att ge en så mycket droger som möjligt. Ser man jäkligt pigg och glad ut så får de beröm av sin chef, och så får man åka till avdelningen igen, och tillslut får man komma till sin bebis.
Mådde bra en stund där, riktigt bra till och med - och allt var bra med Lala. Sen började bedövningen släppa och superdrogerna från uppvaket också, och plötsligt ska det räcka med, typ, panodil.
Fruktansvärt ont i cirka 48 timmar. Vid ett tillfälle hade jag fått så mycket opiater att jag var helt väck i huvudet, vilket jag upptäckte att jag ogillade. Första gången gick jag in i det med tankar på natural, empowered, beautiful och till och med ambient (liksom) medan denna gången var mottot typ have all the drugs.
Redan från början var Lala lugn och fin, sov mest. Då Bönans smeknamn på Tweed för sex år sedan var "Naughty Crankypants" så var Lalas "that Cruisy Baby." Det säger liksom allt. Efter bara tre dagar var jag redo att åka hem.
Wednesday, 10 April 2019
Subscribe to:
Posts (Atom)