När hon föddes

Vi kallar dem ju Bönan och Lala. Alternativa nicknames har uppenbarat sig; Karma och Cruise. Gissa vem som är vem, haha.

Jag sitter här med lilla Lala (Cruise) varje kväll och gråter av lycka. Sedan gråter jag av oro, tänk om något händer henne. Detta lilla mirakel. Sedan av lycka igen.

Jag borde skriva ner historien innan jag glömmer.

Vårt snitt var planerat till den 4:e April. Eftersom det aldrig funnits en chans i helvete att jag skulle pusha ut en bebis den naturliga vägen, även om jag i omgångar låtsats överväga det.

Så ringde de fredagen innan och frågade om vi kunde tänka oss att komma in tidigare, redan på måndagen - den 1:a April. Det ville jag såklart, den ungen var redo att komma ut. Och vad kul med den 1:a; Bönan är också född den 1:a.

Så tidigt på morgonen den 1:a April 2019 åkte vi in till Tweed. Tur att vi inte visste redan på morgonen vilken lång och jävlig dag det skulle bli - en dag då jag låg fullt preppad för operation i åtta timmar - inklusive kateter - bara för att sedan bli hemskickad på grund av platsbrist i operationssalen. Sånt man inte ens vet kan hända. Kom igen imorgon, better luck next time! Då ska även tilläggas att jag denna dagen varit fastande, hela dagen. Jag grät och svor och proppade i mig en hamburgare och chips - som tur var hade maken bokat ett boende i Coolagatta, nära och bra för en tidig (fastande) morgon nästa dag.

Tillslut kom ändå Lala, på eftermiddagen den 2:a April.

Själva operationen var vidrig.

Jag minns inte så mycket från Bönans födelse, vid ett akut snitt efter 24 timmar så är man så pass borta i huvudet att man nog inte bryr sig om vad som pågår, kanske till och med är glad att något händer.

Men inför ett planerat snitt så är man med på ett helt annat sätt. Från början är man medveten om alla nålar och slangar, ens egen nakenhet och utsatthet, rummet fullt med folk och nålen i ryggen (you look terrified, don't you trust us) - skynket nedanför ansiktet som måste vara där för att en normal människa inte skulle klara att se på - den bisarra känslan av att bli uppskuren och få en bebis utdragen ur sig - det är det ingen som talar om för en, man känner allt. Jag gjorde det i alla fall. Man känner allt, fast utan själva smärtan. Lång tid tar det också, säkert en kvart. Paniken hinner närma sig, jag viskade gå inte, till maken.

Det roliga var att vi kände doktorn sedan innan. Det fick mig iallafall att känna mig speciell, att han hade nån sorts relation till oss, att man inte bara var ett nummer. Han plockade ut Lala och utbrast "Big baby, Anna!"

Så fort lilla bebisen kommit slutar man bry sig om sig själv - gå med bebisen, viskade jag till maken. Hon är ok, sa de, fast hon rullades iväg på en liten säng med en liten gasmask över ansiktet, nåt med lungorna. Lågt blodsocker hade hon också, så hon skulle få specialvård på en annan avdelning, istället för att stanna hos mig. Bebis och make försvann iväg.

....

Uppvaket. Där får man en egen person tillskriven sig, en person vars jobb det är att ge en så mycket droger som möjligt. Ser man jäkligt pigg och glad ut så får de beröm av sin chef, och så får man åka till avdelningen igen, och tillslut får man komma till sin bebis.

Mådde bra en stund där, riktigt bra till och med - och allt var bra med Lala. Sen började bedövningen släppa och superdrogerna från uppvaket också, och plötsligt ska det räcka med, typ, panodil.

Fruktansvärt ont i cirka 48 timmar. Vid ett tillfälle hade jag fått så mycket opiater att jag var helt väck i huvudet, vilket jag upptäckte att jag ogillade. Första gången gick jag in i det med tankar på natural, empowered, beautiful och till och med ambient (liksom) medan denna gången var mottot typ have all the drugs. 

Redan från början var Lala lugn och fin, sov mest. Då Bönans smeknamn på Tweed för sex år sedan var "Naughty Crankypants"  så var Lalas "that Cruisy Baby." Det säger liksom allt. Efter bara tre dagar var jag redo att åka hem.

Baby Lala

2/4/19 (Tuesday)
4.39 kilo
56 cm

Little Baby Lala

Färdig unge

Den här ungen är så färdigbakad som en unge kan bli. Tydligen väger hon nästan 4 kilo. Vi är i vecka 37.

Jag fick göra ett UL till (och flera blodprov till också) eftersom jag bröt ihop hos doktorn sist och gnällde om hur orolig jag är över allting. Deras svar på det är att göra två miljoner extra tester - och erbjuda samtal med socialarbetare. Socialarbetare? Vafan då för, undrade jag otacksamt och surt. Jag behöver ingen sådan, jag är bara... hysterisk, ok?

Nu har vi i alla fall kommit fram till en plan för Lalas födelse. Tanken är att hon kommer den 4:e April, via kejsarsnitt. Många anledningar till detta, inte minst att jag har diabetes och ungen kommer väga 4.5 kilo när det är dags. Men framförallt allt som hände då Bönan föddes.

Jag spelade med i början och låtsades överväga en naturlig födsel, mest för att jag inte visste hur lätt det är att få ett kejsarsnitt här. Inga problem, skulle det visa sig. Tvärtom. Den doktor som står högst i rang på sjukhuset gick till och med så långt som att säga ungefär "Bra beslut - där du bor kommer de säkert att få dig att tvivla och känna dig eländig, men du ska inte lyssna. Det absolut säkraste sättet för en bebis att födas är kejsarsnitt i vecka 39, alla doktorer vet detta. En naturlig hemmafödsel i vecka 43 i ett badkar eller vad fan det är, det handlar om kvinnan - inte bebisen."

En personlighet, alltså. Undrar om det blir han som ska operera..?

Inställd renovering och allmänt segt

Vecka 36 imorgon, here we go. Alltså max tre veckor till Lala. Ingen risk att hamna i v 42 den här gången, vilket nog är tur - för sex veckor till hade jag inte fixat.

Såvitt jag vet så är renoveringen inställd på obestämd tid. Maken vägrar att diskutera saken i närmare detalj. Kanske för att jag börjar skrika varje gång? Hur det än är så vet jag (har tjuvlyssnat) att maken måste fixa en ny lantmätare och rita om planerna med exakt vart avloppsledningarna ligger. Det var tydligen inte bra nog förra gången, vilket är synd, då det kostade typ 5000 dollar. Så först måste det göras om, sedan kan papperna skickas tillbaka till council - för påskrift - en månad får man räkna med där. Sedan ska hela klabbet registreras i Sydney, tidsplan för detta kan ej ges.

Maken fortsätter alltså att jobba på det där, fast helt klart är att vi inte ska flytta någonstans.

Har påbörjat ett projekt där jag försöker få det här huset redo för en bebis. Skapa hörn av lugn, där man inte ser kaoset av lådor och utrivna badrum och uteplatser (maken har till och med börjat riva ut köket i gästvåningen, fast han verkar ha lagt ner det projektet cirka halvfärdigt, köksbänken hänger på en spik och svajar) - samt allt annat som man undvikit att göra på över ett år pga man hela tiden trott att man var precis på väg att flytta ut (till exempel trädgårdsarbete, fönsterputsning).

Det går sådär. Till exempel fyndade jag ett skötbord med hyllor och lådor för 50 kronor - men vi får inte upp det för trappen, det är alldeles för tungt. Så det står i garaget. Hurra.

Säljer vi nu tar vi en stor förlust. Så vi kan varken sälja eller renovera. Och det känns inte så himla kul att bo kvar heller.

Lost and Found

Ni vet förra årets Bluesfest - då vi hade tappat bort biljetterna och lyckades snacka till oss nya biljetter på nåt jävla vis? I alla fall, häromdagen så HITTADE jag biljetterna! Är det inte otroligt? Jag hittade dem i ett oöppnat, omarkerat, vitt kuvert. Kuvertet låg i en bok om barnuppfostran, som låg i en hög med papper om Rudolf Steiner, som låg under mitt sängbord och samlade damm, som jag senast kollade på för ett par år sedan när vi skulle på intervju på Bönans skola. Men hur..? Men vad f..? Ja... livet är ett enda stort mysterium.

Eftersom det var min bok och mitt sängbord, så blev det svårt att klandra maken för att ha slarvat bort biljetterna. Men jag gjorde det i alla fall; sa till honom att det så klart var han som läst boken sist och att endast han skulle använda ett kuvert som bokmärke (eftersom jag alltid viker ett hörn på sidan istället, något många irriterar sig mycket på, men som helt klart är väldigt mycket mer praktiskt) och att hela saken nu kan tillskrivas honom, end of story.

Och eftersom jag är 34 veckor gravid, och knappt kan gå, så höll maken vackert med om att det där med biljetterna var hans fel. Och allt annat också. Och att jag inte ska oroa mig mer för renoveringar eller städning av huset eller nåt sånt - han tar hand om allt.

Just det.

Vad nu?

Nej nu har jag fått nog. Köksfläkt, ugn, diskmaskin och nu har DEN JÄVLA TVÄTTMASKINEN PRECIS DÖTT.

Fan då. Huset är ett ruckel. Fan skönt att veta att allt är i ordning innan bebis kommer!

Förresten kan vi inte ens renovera då alla papper fastnat i council och byggfirman slutligen informerade om kostnader. Alltså. Vi har väl pengar men så mycket pengar har vi inte.

Ok. 6 veckor tills bebis!

Tidsoptimism

Jag är själv lite imponerad av mitt eget lugn och min nyfunna tidsoptimism. Jag tar det ganska coolt och stressar inte. Nu. Och sen jag bott i Australien i 15 år så har tidsoptimismen äntligen smittat av sig på mig. Just nu njuter jag av extremt orealistisk tidsoptimism. Men det är ganska skönt. Varför stressa, liksom. Det blir som det blir, likt förbannat.

Jag talar, naturligtvis, om renoveringen.

Renoveringen, som vi har försökt få igång i säkert 18 månader nu.

Saker som måste förhandlas med council, skickas till advokat, skickas tillbaka till council för påskrift (sedan skickas till Sydney, eller helst levereras personligen) men - det blir ingen påskrift, karln man förhandlade med under flera veckors tid har nu helt glömt att det var han själv som förhandlade fram saken i fråga - som nu inte ser regelmässig ut, ser mera ut som en kompromiss - ÄR en kompromiss - DET går INTE - här följer vi strikta regler. Vadå, sa JAG det? säger han. Nej, det minns jag inte. Tillbaka till starten igen. Ca 4 veckor försening bara där.

Och Lala... jo men, 7 veckor till har vi nog. Särskilt om jag håller mig i skinnet och inte lider av högt blodsocker. Så... ja men 3 veckor är ju gott om tid att hitta en hyresrätt och flytta va? Och fixa ett lån, boka in byggfirma och ha allt klart? Absolut, ta det coolt.

Gör det själv?

Maken har bestämt sig för att själv sparka igång renovationerna.

Detta är en mycket oroväckande utveckling.

Vecka 28

Visst är jag i vecka 28 nu? Har inte alls samma stenkoll som förra gången. 28-29 nåt. Inget är klart -  jag har köpt en liten säng (har fortfarande inga lakan) och en vagn. Allt står liksom i en hög i vårt sovrum. Huset ser förjävligt ut. Hade ju planerat att flytta ut i god tid innan Lala, så huset kan renoveras och vi bo in oss någon annanstans, innan Lala. Men förseningarna fortsätter att hagla. Tidigast om ett par veckor kan vi slå fast en tidsplan. Och börja leta boende... gud.

Att packa lådor och flytta... gud.

Dessutom blev maken till slut less på arkitekten och sparkade henne. Så nu är allt upp till oss.

Dags för gnäll: kroppen pallar inte.
Jag kan verkligen knappast GÅ. Ännu mindre gå i trappor. Motion, tjatar de om. Motion är tydligen extra viktigt just i mitt fall. För, det räcker inte med carpal tunnel syndrome, järnbrist och extremt värkande rygg och höfter; nej.

Diabetes. Jepp. Vad det innebär vet jag inte ens exakt, jag har inte vågat googla det. Att googla saker brukar vara ett misstag. Jag ska träffa en specialist på Måndag, fram till dess bara gissar jag mig fram.

Till exempel så sa jag åt maken att inte köpa potatis på farmers markets den här veckan. Karln kommer hem med, I kid you not, 5 kilo potatis. For fucks sake, I said don't get potatoes, skrek jag. I thought you said get potatoes, skrek maken. Varför skulle du inte kunna äta grönsaker? Jag vet inte, jag vet ingenting, bara att diabetes är en allvarlig sjukdom. Helvete.

Som grädde på moset gick diskmaskinen sönder.

Straddie -19

Snäppet ovan camping med utomhus toalett komplett med inneboende grodor. Jo, de bor i toaletten. Helt normalt tydligen, fick bita ihop och låtsas att jag inte bryr mig om såna petitesser. Annars var Straddie bra, sista äventyret innan Lala dock. Kan fan knappt gå.

Över nyår campade vi lite innåt landet, dvs i bushen. Fy.