Den största och läskigaste spindeln jag någonsin sett uppenbarade sig idag i Bönans rum, bakom en låda med leksaker. Naturligtvis skrek jag hysteriskt innan jag kunde analysera situationen och bestämma mig för att uppföra mig vuxet pga Bönan i rummet. Hur som helst så fick maken komma och fånga spindeln, som han inte ville slå ihjäl utan istället valde att kasta ut från balkongen. Varpå han tvingade mig att förklara för Bönan hur fel min reaktion varit, och att man inte nödvändigtvis måste bete sig som ett våp varje gång man ser en spindel / kackerlacka / fjäril. Bönan förstod precis.
Sedan då, eftersom jag ändå är jag, så blev det genomgång av hela rummet samt dammsugning. Hittade en sorts dammboll av nåt slag på golvet - det såg ut som det kunde vara en död spindel eller bara nåt allmänt skräp sådär - kommenterade högt på detta och sa men vad är detta för en boll, jaja, vi slänger den i toan.
Snart var det dags för Bönan att gå på toaletten. Mamma titta. Herregud. Bollen var tydligen typ TUSEN skitsmå bebis-spindlar. Oh my gawd, the ball was baby spiders skriker jag till maken. Sen spolar jag sjutton gånger.
Inget mera blir sagt om saken på flera timmar. Helt plötsligt säger Bönan, Mamma - did the mamma-spider lose her ball? Ungen ser helt knäckt ut. Ehm, ja, erkänner jag. Det gjorde hon nog ja. Är du ledsen för mamma spindelns skull?
Yes...
Friday, 8 April 2016
Monday, 28 March 2016
Friday, 18 March 2016
Mycket som händer
Nu har det hänt mycket. Oj oj oj.
Vi börjar från början med det viktigaste: Jag har köpt en orkidé.
Har länge funderat på att skaffa några inomhusplantor eller blommor, ni vet, det ska vara bra för... eh, luften inne och atmosfären rent allmänt. Har gjort några tidigare försök vilket samtliga har resulterat i katastrof och döda blommor. Inklusive kaktusar som mamma haft i 20 år då det begav sig (det var en imponerande insats). I alla fall så kostade orkidén nästan 200 spänn - och jag kommer bli mycket deprimerad då den dör.
Minns ni den läckande kranen för ett tag sedan? Hur som helst så började kranen i köket läcka igen, fast vi hade köpt en ny. Maken anklagade mig för att ha valt en så korkad design på kranen (jag menar, jag visste inte ens att det var möjligt - får man verkligen tillverka och sälja precis vilket skit som helst?) som gjort att bla bla bla gått sönder och bla bla bla helt omöjligt att laga.
Trots att lagning inte skulle komma att bli möjligt så skulle det (så klart) inte komma på fråga att ringa en rörmokare. Nej. Inte för den kranen. Den skulle maken laga själv.
Vi var likt förbannat tvugna att ringa en rörmokare pga läckande dusch i gästutrymmet - men maken valde att inte berätta för rörmokaren om den andra läckande kranen. Alltså fattar ni vad man måste stå ut med? För att göra en lång historia kort så har det nu fixat sig trots aktivt sabotage från maken och trots den usla design kran-helvetet alltså har.
Jag har i smyg börjat spana på nybyggda hus i iofs inte lika fina områden men eventuellt med lite mindre, shall we say, personlighet?
Var med maken till Toowoomba. En ganska stor stad som ligger högt på ett berg cirka två timmar inåt landet från Brisbane. Men jag såg inte så mycket av Toowoomba. Bara puben där makens band spelade. Vi hann med en frukost nästa morgon, men var sedan tvugna att susa hem och rädda våra goda vänner från Bönan som skrikit och levt om till midnatt kvällen innan. Tillslut hade hon däckat i stora sängen brevid mamman i familjen, efter att hon förvisat pappan i familjen till soffan. Sedan hade hon sovit till det blivit ljust i alla fall, vaknat med ett ryck och satt sig upp och sagt "I didn't sleep at all. Waiting for mamma."
I övrigt så somnar Bönan fortfarande brevid mig - sleeptraining fail. Har även återgått till blöjor på natten då jag tvättat så mycket lakan på senaste tiden att jag fick lust att flytta hemifrån.
Vi börjar från början med det viktigaste: Jag har köpt en orkidé.
Har länge funderat på att skaffa några inomhusplantor eller blommor, ni vet, det ska vara bra för... eh, luften inne och atmosfären rent allmänt. Har gjort några tidigare försök vilket samtliga har resulterat i katastrof och döda blommor. Inklusive kaktusar som mamma haft i 20 år då det begav sig (det var en imponerande insats). I alla fall så kostade orkidén nästan 200 spänn - och jag kommer bli mycket deprimerad då den dör.
Minns ni den läckande kranen för ett tag sedan? Hur som helst så började kranen i köket läcka igen, fast vi hade köpt en ny. Maken anklagade mig för att ha valt en så korkad design på kranen (jag menar, jag visste inte ens att det var möjligt - får man verkligen tillverka och sälja precis vilket skit som helst?) som gjort att bla bla bla gått sönder och bla bla bla helt omöjligt att laga.
Trots att lagning inte skulle komma att bli möjligt så skulle det (så klart) inte komma på fråga att ringa en rörmokare. Nej. Inte för den kranen. Den skulle maken laga själv.
Vi var likt förbannat tvugna att ringa en rörmokare pga läckande dusch i gästutrymmet - men maken valde att inte berätta för rörmokaren om den andra läckande kranen. Alltså fattar ni vad man måste stå ut med? För att göra en lång historia kort så har det nu fixat sig trots aktivt sabotage från maken och trots den usla design kran-helvetet alltså har.
Jag har i smyg börjat spana på nybyggda hus i iofs inte lika fina områden men eventuellt med lite mindre, shall we say, personlighet?
Var med maken till Toowoomba. En ganska stor stad som ligger högt på ett berg cirka två timmar inåt landet från Brisbane. Men jag såg inte så mycket av Toowoomba. Bara puben där makens band spelade. Vi hann med en frukost nästa morgon, men var sedan tvugna att susa hem och rädda våra goda vänner från Bönan som skrikit och levt om till midnatt kvällen innan. Tillslut hade hon däckat i stora sängen brevid mamman i familjen, efter att hon förvisat pappan i familjen till soffan. Sedan hade hon sovit till det blivit ljust i alla fall, vaknat med ett ryck och satt sig upp och sagt "I didn't sleep at all. Waiting for mamma."
I övrigt så somnar Bönan fortfarande brevid mig - sleeptraining fail. Har även återgått till blöjor på natten då jag tvättat så mycket lakan på senaste tiden att jag fick lust att flytta hemifrån.
Thursday, 25 February 2016
Den bruna fjärilen
Ja då fyller man år igen. Inget att hurra över kanske.
Fortsatt bra jobb på mamma-fronten; häromdagen hade jag till exempel precis spänt fast dottern i barnstolen och satt mig framför ratten då en... enorm... brun... FJÄRIL uppenbarade sig I bilen. Jag HATAR fjärilar. Möjligen mer än fåglar.
Genast kastade jag mig ur bilen, smällde igen dörren och sprang. Såg ur ögonvrån hur fjärilen sakta gled mot dottern som hjälplöst satt fast i sin stol...
Ropade desperat på maken som kom efter några minuter, varpå jag vågade mig tillbaka till bilen. Skamsen öppnade jag dörren brevid dottern, som var vid liv.
Hon såg faktiskt lite uttråkad ut. Ta mig fan om hon inte himlade med ögonen åt mig. Hon är inte ens tre...
Är du rädd för den bruna fjärilen mamma?, Säger ungen och... suckar?
Sunday, 7 February 2016
Lite kul...
...måste man ha.
Jag ropar "Var är Fjant?" Varpå dottern vältränat svarar "Hääär mamma!"
Kul om man kollade på oacceptabla tecknade serier på 80-talet...
Wednesday, 3 February 2016
Bönan sover
Försöker förlänga tiden Bönan kan vara hos dagmamman. Hon har bara gått 9-13 pga sabbar vilan för de andra barnen. Men nu råkade jag veta att de andra som går nu inte heller brukar sova... och tänkte att kanske Bönan är mogen för en "vila," det vill säga ligga ner och chilla i en halvtimme.
Vilket betyder att jag kan hämta henne halv fyra istället för klockan ett. Man betalar ju ändå för hela dagen.
Plus att Bönan faktiskt gillar att vara hos dagmamman. Hon är inte som jag var, hon är utåt och social och gillar annorlunda miljöer och folk... så ja, hon vill ju vara där.
I alla fall så messade dagmamman precis att Bönan somnat. TYPISKT. Hon sover ALDRIG annars! Dagmamman läxar återigen upp mig angående vikten av att barn vilar.
Helst tre timmar om dagen tills de fyller 16 (mutter mutter).
Men nu sover hon alltså. Hos dagmamman.
Vilket betyder att jag kan hämta henne halv fyra istället för klockan ett. Man betalar ju ändå för hela dagen.
Plus att Bönan faktiskt gillar att vara hos dagmamman. Hon är inte som jag var, hon är utåt och social och gillar annorlunda miljöer och folk... så ja, hon vill ju vara där.
I alla fall så messade dagmamman precis att Bönan somnat. TYPISKT. Hon sover ALDRIG annars! Dagmamman läxar återigen upp mig angående vikten av att barn vilar.
Helst tre timmar om dagen tills de fyller 16 (mutter mutter).
Men nu sover hon alltså. Hos dagmamman.
Friday, 29 January 2016
Sovträning (?)
Maken är ute och far igen. Just nu befinner sig bandet i Melbourne (viktiga grejer det där).
Så Bönan och jag är ensamma hemma. Då brukar jag passa på att blogga lite. Och äta chocklad. Och ost. Och snabbmakaroner med sås på burk. Och så vidare. och så vidare.
Har påbörjat ett nytt kapitel i Bönans sovträning (sleep training, säger man så?) Pga hade inte tillräckligt med problem redan. Har man inte att göra så skaffar man sig. Är huvve dumt får kroppen lida - etc, som mamma skulle ha sagt.
Och nej, hon brukar aldrig sova hela natten utan att vakna. Men denna gången handlar det inte om detta, utan snarare om själva insomningen. Jag är trött på att ligga brevid henne i minst en timme och vänta på att hon ska somna. Maken accepteras icke, det är jag varje kväll. Och alltid minst en timmes läsning, sen en timme till att somna. Nu har jag bestämmt att Bönan ska läsas för, stoppas om och sedan somna. Själv. Mamma ska... eh, jag vad kan man göra med dylika oceaner av tid? Plugga? Skriva en roman? Kolla facebook? Ja, ni vet.
Premiär var igår. Det gick inte så bra. Först var hon skitglad och kunde inte vänta på att jag skulle gå (vi hade snackat igenom saken). I'm a big girl, mamma! Efter två minuter kommer hon ut i vardagsrummet, i upplösningstillstånd. I'm a LITTLE girl, mamma!!!
Jag gav genast upp. Maken ansåg att Bönan maipulerat mig. Bönan vann rond ett, alltså.
Så Bönan och jag är ensamma hemma. Då brukar jag passa på att blogga lite. Och äta chocklad. Och ost. Och snabbmakaroner med sås på burk. Och så vidare. och så vidare.
Har påbörjat ett nytt kapitel i Bönans sovträning (sleep training, säger man så?) Pga hade inte tillräckligt med problem redan. Har man inte att göra så skaffar man sig. Är huvve dumt får kroppen lida - etc, som mamma skulle ha sagt.
Och nej, hon brukar aldrig sova hela natten utan att vakna. Men denna gången handlar det inte om detta, utan snarare om själva insomningen. Jag är trött på att ligga brevid henne i minst en timme och vänta på att hon ska somna. Maken accepteras icke, det är jag varje kväll. Och alltid minst en timmes läsning, sen en timme till att somna. Nu har jag bestämmt att Bönan ska läsas för, stoppas om och sedan somna. Själv. Mamma ska... eh, jag vad kan man göra med dylika oceaner av tid? Plugga? Skriva en roman? Kolla facebook? Ja, ni vet.
Premiär var igår. Det gick inte så bra. Först var hon skitglad och kunde inte vänta på att jag skulle gå (vi hade snackat igenom saken). I'm a big girl, mamma! Efter två minuter kommer hon ut i vardagsrummet, i upplösningstillstånd. I'm a LITTLE girl, mamma!!!
Jag gav genast upp. Maken ansåg att Bönan maipulerat mig. Bönan vann rond ett, alltså.
Friday, 22 January 2016
Fullt hus
Här fortsätter det att gå livat till. Har återigen hela huset fullt med folk, Bönan har enormt kul med sin nya bästis - ett 8-årig flicka. Säger ofta att man nog hade kunnat tänka sig ett syskon om detta hade kunnat vara en 8-årig flicka (istället för en bebis).
Bönan vet inte till sig av glädje, och har plötsligt blivit så himla stor. Hon kan prata två språk flytande, sjunga, rita och argumentera. Hon är rolig. Vad roligt detta är just nu!
Många skaffar ett till barn när orginalbarnet är i denna åldern. Jag tänker att de måste missa så mycket? Jag kan inte föreställa mig att göra hela bebis-grejen med Bönan att ta hand om? Det handlar ju inte bara om att hon ska överleva; man ska ha tid, ork och energi nog att leka med en Böna. Att lyssna på henne och prata med henne. Att ta ut henne på äventyr och göra sånt som just hon gillar.
Inte, eh... vad gör man med en bebis? Inte mycket.
Bönan vet inte till sig av glädje, och har plötsligt blivit så himla stor. Hon kan prata två språk flytande, sjunga, rita och argumentera. Hon är rolig. Vad roligt detta är just nu!
Många skaffar ett till barn när orginalbarnet är i denna åldern. Jag tänker att de måste missa så mycket? Jag kan inte föreställa mig att göra hela bebis-grejen med Bönan att ta hand om? Det handlar ju inte bara om att hon ska överleva; man ska ha tid, ork och energi nog att leka med en Böna. Att lyssna på henne och prata med henne. Att ta ut henne på äventyr och göra sånt som just hon gillar.
Inte, eh... vad gör man med en bebis? Inte mycket.
Monday, 4 January 2016
En tveksam seger
Marabou är väl ok när man detoxar? Folk har ju ändå besvärat sig med att skicka hit choklad, då vore det rent ut sagt oartigt att inte äta upp den...
Dessutom anser jag att man måste detoxa gradvis. Man börjar med alkohol, runt den 3:e januari sådär, beroende lite på vilken veckodag nyårsafton föll på. Sedan följer socker, varpå man lägger till den värsta skitmaten man vant sig vid under december månad (som alltid verkar urarta av någon anledning?) typ chips, vitt bröd, elva koppar kaffe om dagen, och så vidare.
Sedan sköter man sig i alla fall till sin födelsedag, vilken i mitt fall olyckligtvis äger rum i februari. Men men.
Vi hade en "semestervecka" om man nu kan säga att man haft semester när man i vanliga fall bor i Byron Bay och inte har ett jobb.
I alla fall så åkte vi till Brooms Head, en liten plats cirka två timmar med bil söderut härifrån. Dvs kollar man på kartan ser det ut att ligga på samma ställe. I Brooms Head finns en campingplats, en liten kiosk och vilda emuer. Det var ganska schysst, lite långsamt kanske - och på dag tre bestämde sig Bönan för att hon inte kunde gå.
I 10 dagar var ungen övertygad om att hennes ena fot inte fungerade (det var inget fel på den) och vägrade i sten att stödja på den. I TIO DAGAR. Både jag och maken höll på att förlora förståndet. Folk runtomkring oss var djupt imponerade av Bönans hängivenhet, hon till och med vägrade att gå fast hon visste att jag och maken inte såg henne.
Jag försökte allt. Jag googlade och letade i böcker. Det fanns inga liknande exempel, en tvååring kan helt inte vara så envis, det finns inte. De skulle bli distraherade, glömma bort sig, ge upp vid minsta muta. Men inte Bönan.
På dag 10 hade vi glömt allt vad tålamod och pedagogik heter. Ensam hemma med Bönan började jag lirka. Tog fram en chokladkaka, en av mina många Marabou. Ser du, sa jag, vad man kan få om man kan gå? Bit efter bit åt jag upp chokladen, tills - ungen ställde sig upp. Aha! Nu ska du gå också, sa jag och svalde en bit choklad till. Då, DÅ, slutligen, började ungen att gå lite trevande - cirka tre meter för varje chokladbit.
En tveksam seger.
Medan vi var i Brooms Head passade jag på att susa ner till Bellingen för att hälsa på en släkting - eftersom det var så nära. Endast 2.5 timmar att köra. Enkel resa. Tillbakavägen dagen efter var något knöligare än ditvägen, då alla i detta landet ständigt verkar vara på väg norrut - och även på grund av allt bubbelvin vi hällt i oss kvällen innan. Men det gick bra det med, så länge jag bet mig i läppen och tänkte på iskalla vattenfall.
Dessutom anser jag att man måste detoxa gradvis. Man börjar med alkohol, runt den 3:e januari sådär, beroende lite på vilken veckodag nyårsafton föll på. Sedan följer socker, varpå man lägger till den värsta skitmaten man vant sig vid under december månad (som alltid verkar urarta av någon anledning?) typ chips, vitt bröd, elva koppar kaffe om dagen, och så vidare.
Sedan sköter man sig i alla fall till sin födelsedag, vilken i mitt fall olyckligtvis äger rum i februari. Men men.
Vi hade en "semestervecka" om man nu kan säga att man haft semester när man i vanliga fall bor i Byron Bay och inte har ett jobb.
I alla fall så åkte vi till Brooms Head, en liten plats cirka två timmar med bil söderut härifrån. Dvs kollar man på kartan ser det ut att ligga på samma ställe. I Brooms Head finns en campingplats, en liten kiosk och vilda emuer. Det var ganska schysst, lite långsamt kanske - och på dag tre bestämde sig Bönan för att hon inte kunde gå.
I 10 dagar var ungen övertygad om att hennes ena fot inte fungerade (det var inget fel på den) och vägrade i sten att stödja på den. I TIO DAGAR. Både jag och maken höll på att förlora förståndet. Folk runtomkring oss var djupt imponerade av Bönans hängivenhet, hon till och med vägrade att gå fast hon visste att jag och maken inte såg henne.
Jag försökte allt. Jag googlade och letade i böcker. Det fanns inga liknande exempel, en tvååring kan helt inte vara så envis, det finns inte. De skulle bli distraherade, glömma bort sig, ge upp vid minsta muta. Men inte Bönan.
På dag 10 hade vi glömt allt vad tålamod och pedagogik heter. Ensam hemma med Bönan började jag lirka. Tog fram en chokladkaka, en av mina många Marabou. Ser du, sa jag, vad man kan få om man kan gå? Bit efter bit åt jag upp chokladen, tills - ungen ställde sig upp. Aha! Nu ska du gå också, sa jag och svalde en bit choklad till. Då, DÅ, slutligen, började ungen att gå lite trevande - cirka tre meter för varje chokladbit.
En tveksam seger.
Medan vi var i Brooms Head passade jag på att susa ner till Bellingen för att hälsa på en släkting - eftersom det var så nära. Endast 2.5 timmar att köra. Enkel resa. Tillbakavägen dagen efter var något knöligare än ditvägen, då alla i detta landet ständigt verkar vara på väg norrut - och även på grund av allt bubbelvin vi hällt i oss kvällen innan. Men det gick bra det med, så länge jag bet mig i läppen och tänkte på iskalla vattenfall.
Thursday, 31 December 2015
Nyårsafton 2015
Då har det hunnit bli den dagen med.
I allmänhet har det varit apstressigt här i Byron Bay - jävligt mycket folk och jävligt mycket bilar och jävligt lite plats. Dessutom haft huset fullt med folk. Dessutom varit skitväder och blåst och regnat hela tiden.
Är trött, och ämnar lägga mig om cirka en halvtimme. Klockan 22.00. Så gott nytt år alltså.
Hade visserligen tänkt skriva en bra lista med ambitioner och mål för nästa år, i stil med gå en kurs i reiki, yoga tre gånger i veckan osv, men orkar inte så det får bli det gamla vanliga: dricka mindre, röka mindre, äta mindre och slutligen... lära mig att behärska mig.
I allmänhet har det varit apstressigt här i Byron Bay - jävligt mycket folk och jävligt mycket bilar och jävligt lite plats. Dessutom haft huset fullt med folk. Dessutom varit skitväder och blåst och regnat hela tiden.
Är trött, och ämnar lägga mig om cirka en halvtimme. Klockan 22.00. Så gott nytt år alltså.
Hade visserligen tänkt skriva en bra lista med ambitioner och mål för nästa år, i stil med gå en kurs i reiki, yoga tre gånger i veckan osv, men orkar inte så det får bli det gamla vanliga: dricka mindre, röka mindre, äta mindre och slutligen... lära mig att behärska mig.
Subscribe to:
Posts (Atom)