Här fortsätter det att gå livat till. Har återigen hela huset fullt med folk, Bönan har enormt kul med sin nya bästis - ett 8-årig flicka. Säger ofta att man nog hade kunnat tänka sig ett syskon om detta hade kunnat vara en 8-årig flicka (istället för en bebis).
Bönan vet inte till sig av glädje, och har plötsligt blivit så himla stor. Hon kan prata två språk flytande, sjunga, rita och argumentera. Hon är rolig. Vad roligt detta är just nu!
Många skaffar ett till barn när orginalbarnet är i denna åldern. Jag tänker att de måste missa så mycket? Jag kan inte föreställa mig att göra hela bebis-grejen med Bönan att ta hand om? Det handlar ju inte bara om att hon ska överleva; man ska ha tid, ork och energi nog att leka med en Böna. Att lyssna på henne och prata med henne. Att ta ut henne på äventyr och göra sånt som just hon gillar.
Inte, eh... vad gör man med en bebis? Inte mycket.
3 comments:
Vet inte exakt hur gammal Bönan är ju, men själv väntade jag tills min grabb far typ 5 innan vi gav oss på ett syskon. När grabben var fem kände jag att han var gammal nog att just förstå att ibland måste jag fixa och dona med bebben, men att jag inte 'glömt' honom för det. Sen blev det en naturlig uppdelning också: maken och den äldste grabben hittade på grejer som var kul för en 5-6 åring och jag kunde passa knyttet. När amningen var över och så, så bytte vi liksom när andan föll på. Skitbra för alla inblandade, tycker jag. Sen måste man ju inte ha syskon.
Vi fick ju Maja när Valdemar var två och det är klart att de måste dela på uppmärksamheten. Andra barnet lär ju sig det redan från bebisstadiet, en kan inte komma springandes så fort det gråter lite. Och de får lära sig att vänta. Vi har sjukt kul med båda nu. Och jag tror inte att jag missar saker för att jag har två barn men däremot för att jag jobbar mycket. Min grundinställning är att allt blir bra oavsett hur en väljer att göra. Vi gör alla så gott vi kan. Kram!
Bönan är 3 i maj! :-)
Det var nog lite skumt sagt av mig, jag tror de flesta som får flera barn klarar det alldeles galant, och inte missar det första barnets utveckling. Men just jag hade nog gjort det. Det var kanske det jag menade. Just jag tyckte att det var urjobbigt att vara gravid, och urjobbigt och stressigt att ha en bebis. Fram till typ 14 månader. Jag är väldigt glad att vi fick henne, men tror inte helt att jag skulle klara henne och och en graviditet / bebis också. Men vi känner oss nöjda, så det är inget jag egentligen behöver fundera på! :-)
Post a Comment