Sommarplaner och haj-aktivitet

Fick snabbt dra upp planer för en svensk sommar istället för resan som inte blev av. Nu med facit i hand så verkar det ändå som en bättre ide, att göra det mesta av den svenska sommaren innan vi flyttar tillbaka. Så vi var fem dagar till Gotland, mestadels Visby. Fina stränder men samma sunkiga vatten likaså. Ska snart avverka en vecka i Skåne med barnen, varpå vi ska ta nattåget till Abisko - allra längst norrut i landet. Detta kom vi fram till var den ultimata Sverige-upplevelsen. Vi får väl se vad familjen anser om tågresan till Abisko. Efter den kommer nog alla vara överens om att det är dags att bli bilägare igen ett tag. 

Annars fullt ös med våra nya planer. Lyssnar på en lokal podcast och känner hemlängtan efter northern rivers (ja, jag vet vad jag skrev för några år sedan). Dock osedvanligt mycket haj-aktivitet i aus. Vad är det med dem helt plötsligt. Eller så är det min algoritm som vet att jag är intresserad av 

1. Hajar 

2. Virus 

3. Perimenopause. 

Som man bäddar får man ligga. 

Att göra

Det var inte så att jag flyttade hem. Jag trodde det, men det var ett till äventyr. Det var inte hem, om hem ens finns. Just nu känns det som att Bruns är hemma, men jag ser ju på mina egna anteckningar att det inte kändes så för några år sen. Så en återflytt blir en annan typ utan äventyr, och den som lever får väl se. 

Först måste jag manifestera en skolplats åt Bönan. Och Lala. 

Och städa lägenheten. OMG ska jag lyckas sälja den nu eller. Ja har man inte att göra, så skapar man sig det. 

Inställd resa och funderingar kring framtiden

Innerst inne antog nog jag att det skulle ordna sig med resan, krig är ju vanligtvis sådant som pågår i världen men som inte kommer åt en själv - privilegierad som man alltid varit. Men det ordnade sig inte, jag kunde först inte få nån refund så jag tänkte, som sagt, nämen det fixar sig. 

Men så ställde de in vår hemresa. Kladdade in ett nytt flyg med en 8 timmars layover. Sådant ägnar jag mig inte åt, särskilt om jag är ensam med barnen. Och då plötsligt befann jag mig i ett nytt läge, vi kunde faktiskt ställa in hela resan, och få pengarna tillbaka - på grund av denna ändring som flygbolaget gjort. Då ställdes vi plötsligt inför frågan; vill vi verkligen ställa in allt? Det betyder ju i så fall att vi inte kommer iväg; det tar tid att få pengarna tillbaka och det är då inte aktuellt att boka nya biljetter - det råder också stor osäkerhet kring tillgången på bränsle. Den typen av osäkerhet runt planer som min autistiska sida helt enkelt inte pallar med. Så bokar om gör vi inte. Ställde in gjorde vi. 

Den första känslan var ändå lättnad. Att kunna bara avsluta den här situationen. Att slippa tänka på den totala ångesten jag skulle känt om vi klev på ett plan till Doha. Å andra sidan, nu går vi miste om chansen att "känna in" Bruns. Att begrunda om det är dit vi vill tillbaka. Om det är dags. Nu får vi istället chansa. Gå på magkänsla. Även rationella argument, men mest magkänsla såklart. 

Både jag och maken vill att någon annan ska fatta beslutet åt oss. Ska vi tillbaka? När i så fall? Vi trivs ju här. Men stannar vi 4-5 år till så blir det väldigt olycklig timing för äldsta dottern. Det blir det. Vart är det bäst för barnen? Oklart. Bäst för mig och maken, rent ekonomiskt, är Australien. Kostar skjortan att bo här. 

När man generaliserar så generaliserar man ofta att Sverige är billigt och Australien är dyrt. Att Sverige har bra utbildning och sjukvård, att Sverige har nån sorts balans som inte existerar i andra länder. Men sett inifrån håller jag inte med. Det stämmer inte att Sverige är balanserat när det kommer till exempelvis barnuppfostran; visst, du kan vara hemma i upp till två år. Men sen då? Då ska två-åringen gå på förskola och bli pedagogiskt utbildad i 8 till 10 timmar om dagen. Arbetet kommer först. Så man kan betala allt man äger och har i skatt. 

Vår situation är i alla fall den att vi betalar mycket i skatt, samtidigt som vi aldrig skulle kunna bygga en pension eller en tillräcklig bas att investera i något. Och vad jag har upplevt så är inte sjukvården, eller skolan egentligen, värd sitt extrema goda rykte. Jag tycker sjukvården i Australien är bättre. Och den är inte dyr. Det är väl samma som i Sverige ungefär. Även om folk inte brukar ha den uppfattningen. 

Skolan, ja, det är svårare. Det skiljer ju från skola till skola också, och beror på vilket barn man har. Vi har det bra här, vi bor ett stenkast från skolan. Men skolan är långt ifrån perfekt. 

Jag tror mamma kommer bli besviken på mig som vanligt, why change a working concept. Äldsta barnet kommer anpassa sig, men yngsta är som vanligt ett totalt mysterium. Vi får väl se. 

Vår

Känner att jag ville säga något om hur snabbt våren kommer, när den väl kommer. Redan tidigt i mars så är det så ljust, hela tiden. Jag är förvånad fast det är vår tredje (eller?) vår, så var ljuset något jag sammankopplade med sommaren, men det är ljust redan nu - och vårigt, om än kallt. Sen kan det förstås vara kallt i två månader till. Fast ljust då. Så man känner att man inte kan sitta inne, man måste ut och ta vara på ljuset, vare sig man fryser arslet av sig eller inte. 

Och det vore så lätt att bara stanna. Att ha det exakt såhär i typ fem år till. Jag vet inte riktigt varför det känns som att jag måste jaga på hela tiden. Vi har kvar huset i Bruns, måste vi ta vara på det? Vi har tillgångar där, pension i Sverige ser inte trolig ut. Men trodde vi det för tre år sedan, eller vad handlade det där om? Nu verkar det i alla fall som att Australien är det land där vi skulle kunna bygga nåt, rent ekonomiskt. Det var för svårt att krångla sig ut. Huset sålde inte, pension kan inte föras över till Sverige, osv. 

Men ändå tog vi steget. Är det bara såna vi är? Om jag bara kunde göra en enda sak annorlunda så skulle det vara detta; tänk från början att flytten är tidsbegränsad. Var klartänkt nog att fatta att vi snackar om 2-4 år, inte resten av livet. Vi hade nog gjort det ändå, det är ju ovärderligt. Otroligt. Men ändå känns återflytten som ett nästa steg. Det är inget misslyckande, inget sånt. Det går ju bra här. Skulle kunna vara kvar betydligt längre. Eller. 

En del sånt som kändes mycket opraktiskt med Bruns-huset, och bra här, blir med tiden lite tvärtom - eller man kanske ser för- och nackdelar med allt. Gräset är kanske grönare, och så. Huset var för stort på ett sätt, barnens rum i en helt annan byggnad. För långt bort, de är för små. Hur tänkte vi, tänkte vi. I lägenheten är vi tillsammans på en betydligt mindre yta. Och det har börjat slå mig ibland att... ytan är lite VÄL liten. De blir större. Vi skulle kunna ha lite mer utrymme. Ett eget utrymme för barnen. Varsitt badrum, och inte en gemensam dusch där dessutom tvättstugan också finns. Ja ja, jag vet att jag är en bortskämd bitch till lyxhustru. Men så ser det i alla fall ut i tankarna. Även detta med space utomhus, trädgård. Perfekt med en skitliten balkong och inget att göra. Ändå kan det klia liiiite i fingrarna nu efter att kanske plantera lite blommor. Lite örter kanske. Hmm...? Kanske. 

Mamma skulle säga att det finns hus med trädgårdar i Sverige. Och det finns det såklart. Men alla våra pengar sitter i ett existerande hus som inte går att sälja. Så. Inte älta. Bara gilla läget. 

Men nu har krig brutit ut i Mellanöstern (jag har koll på läget där som sagt). Vi har biljetter i sommar bokade, för att hälsa på makens föräldrar och också för att återvända till Bruns och känna in läget, gå igenom huset, se hur det känns att vara där. Det kommer att vara vinter, men det kanske är bäst så. Tyvärr bokade vi ett bolag som tvunget måste landa i Doha, vars luftrum just nu fylls av missiler. Det har fallit på mig att försöka få pengarna tillbaka för de här biljetterna, pga maken är upptagen. Han är i Finland och tävlar i att simma i isvaker i apkallt vatten med en massa andra puckon. Så vi vet inte om resan blir av. Eller om den blir det, jag då får man hoppas som fan att man överlever. 

Och snön faller återigen

Vintern kom igen, ja, inte i december när man vill att det ska vara vintrigt och snöigt och mysigt - nej, då var det grått och regnigt i typ 6 veckor istället. Men nu i januari, nu kom snön igen. Om inte lika mycket som för två år sedan, så absolut tillräckligt. Efter några veckor av snö med inslag av slask-dagar så börjar man känna att man nog kan detta nu. Pallar folk verkligen med detta varje år. Alltså, varje? 

Spenderade ytterligare en jul i Viken, mavi, my second home. Det har varit kul att göra jular med familjen, att få den erfarenheten. Fast detta året kändes det lite som att gästfriheten börjat sina något. Nyhetens behag och allt det. Nu är det lite mer suckande över vår ständiga närvaro. Lite mer "tur att det bara är jul en gång om året". Lite "måste vi vara här hela dagen?" Ja. Detta imponerar inte på maken när han lagt 12.000 på en resa. Så nu känner vi att vi är nöjda även där. Jag återkommer till känslan att allt jag ville göra i och med flytten till Sverige, den vision jag hade av vad det skulle innebära att bo här - det har vi nu gjort. Till och med så besökte jag och maken Grekland i oktober, helt själva. Kidsen fick stanna hemma med mormor. 

Även den där känslan av att åka hem till pappa. Att besöka pappa. Kände jag egentligen någonting i minneslunden i Häverö? Eller jo, det gjorde jag nog på sätt och vis. Men jag vet att jag kände mycket mer vid Julians hotell i Byron, stolen utanför hotellet där pappa satt och rökte och betraktade folk och trafik. Nere på Captain Cook. När allt kommer omkring så spenderade jag nog den mesta tiden jag spenderat med pappa i vuxen ålder just där. Just på den platsen. Med snabbkaffe och Daim. Han finns lika mycket där som på kyrkogården i Häverö. 

Maken lever det europeiska livet fullt ut, men även han har sagt att det nog är oundvikligt att vi återvänder. Oundvikligt hur, undrar jag. Är det nåt du vill? Men nej, han vet inte. Bara att det nog blir så. Inte lätt att veta. När man, som sagt, knappt klarar av att bestämma sig för vilken färg man ska ha på handdukarna. 

 

Sommaren som varit

Men jag måste ju för sjutton sammanfatta sommaren också. När man på nåt vis är här för att bocka av saker, för att senare kunna minnas dem. Det är så det känns ibland, man kanske inte ens vill X egentligen men nu är vi för fan HÄR. Just DO it. 

Midsommar i Skåne, med familjen. Jag var sjuk som vanligt och Bella blev smittad - vilket yttrade sig i att hon på självaste midsommar mådde illa och kräktes i ett hörn av trädgården. Alla gäster blev smittade också (fick jag reda på senare), medan jag låtsades som ingenting. Ladida. Hon åt lite grädde bara, hehe. Skämtade till det; det är som en vanlig traditionell svensk midsommar - det är folk som skriker, gråter och spyr. Haha. Inget av barnen tyckte att det var det minsta kul med dans runt midsommarstången, eller tårta med jordgubbar. Så nu är jag nog klar med midsommar överlag. Been there, done that. 

Sen for vi vidare uppåt västkusten, besökte Göteborg. Barnen tyckte det var asjobbigt att gå, de vägrade att äta ute, och det blåste som in i helvete. Från Göteborg tog vi bussen till Smögen, som jag måste säga är väldigt vackert. Särskilt Hållö - helt klart vatten och underbara klippbad. Vi lyckades komma precis innan turistsäsongen verkligen drog igång, så vi tyckte det var i princip folktomt vilket var skönt. Som sagt vackert, blå himmel för det mesta med herregud vad det blåser på västkusten. Helt avskriven som pensionsplan även den. 

Klämde in några nätter i skärgården i Stockholm också - på grund av dubbelbokning hamnade vi ett par nätter på en privat ö, något som skulle gått på över 10.000 per natt annars. Maken styrde upp. Det var superfint förutom att kranvattnet kom direkt från Östersjön, och, ja. Man var tvungen att ha all mat med sig. Följt av ett par nätter på Idöborg. Schysst men precis som förra gången - lite... ödsligt?

Och så återigen Älmsta, jag och flickorna drog ut dit och hängde i sommarvärmen några dagar - besökte kyrkogården med barnen och sa hej till pappa. Ja, och mormor och morfar. Inget jag tror att barnen egentligen begrep sig på. Inget av dem har väl någonsin satt sin fot på en kyrkogård förut. De tyckte bara det var kul med hunden. 

Slutligen toppade jag med ytterligare en resa till Skåne, bara jag och flickorna. Ska vi träffa dem så är det ju så att vi får masa oss dit, inget annat alternativ verkar existera. Hyrde en betydligt sunkigare airbnb än vi hade över midsommar. På tåget ner smittade en kärring ner mig med förkylning, hosta, och extremt ont i hela kroppen. Så återigen fick jag kämpa för att överhuvudtaget orka med, tråkigt. Men barnen hade väl kul. På hemresan påpekade barnen hjälpsamt att "nu är det du som är den hostande jävla kärringen, mamma!", medan jag spendera halva tågresan inne på en stinkande tågtoalett kippande efter andan. 

Och lagom utvilad påbörjar man således hösten, där det redan i september går kräksjuka på jobbet.

Mitt i ett äventyr

Juni. 

Redan talar folk om att sommarens höjdpunkt redan är här, om ett par veckor smäller det - sedan har det bästa av sommaren redan varit. Då går det mot mörka tider igen, då går det utför. Och vi vet vad det innebär. Mörker. Kyla. Längtan till våren och sommaren, som man sedan inte kan njuta av - för att det går för fort hela tiden. Det bästa har varit redan. Det är i princip dags för vinter igen. 

Jag tror att detta med de intensiva årstiderna som är så olika sinsemellan, får tiden att verka gå snabbare. Man har hela tiden ett delmål som ligger nära i tiden. Nu är det juni... då är det egentligen bara nån månad kvar, typ, eh, sen är det alltså höst igen. I Australien så är det kallt i några veckor en gång om året, i stort lunkar saker och ting på som de brukar. Jag har noterat, dock, att den utdragna regnperioden (måste vara inne på fem år nu) fortfarande pågår. På så sätt skönt att inte vara där just nu. 

En anledning till att vi ville bo i Europa, sett i ett romantiskt sken från andra sidan jorden - från Sverige reser man lätt och smidigt till olika europeiska destinationer titt som tätt, typ var och varannan helg. Sagt och gjort, vi skapade en lista över platser vi måste visa barnen (som om de bryr sig). London, Amsterdam, Berlin osv. Vi besökte Portugal över påsken i den andan. 

Vi for till Paris också. Kan konstatera att en sådan resa är allt annat är smidig, det är dyrt och krångligt - man oroar sig för att någon ska bli sjuk (och jag blev såklart sjuk eftersom jag verkar få 2-3 virus i månaden), man oroar sig för hur man ska ta sig till flygplatsen, vart man ska bo, hur mycket barnen ska gnälla, hot om strejk strax innan avresa men man klarar sig - men! Strejk när man ska hem, inställt flyg, allmän panik, dyra hotellnätter och nya flyg, missade dagar och insikten; detta är inte nåt man kommer göra hela tiden med barn. Eller ens alls. Plötsligt ser en biltur från Bruns till Yamba ganska chillad ut. 

Men hem kom vi, tillslut. Och vi njuter av tillvaron, vi tar till oss av den svenska sommaren och vi badar i sjön - hur skickligt var det inte att hitta en lägenhet i Järla Sjö? Samtidigt som vi ständigt funderar på olika alternativ, ska vi stanna? Flytta inom Sverige? Flytta nån helt annanstans? Australien? Hur mycket kan man utsätta barnen för, osv. 

Saker som talar lite emot Sverige just nu då. 

-Man träffar helt enkelt inte familjen så mycket som man hade hoppats på, ändå. 

-Mörkret. Mörkret... (å andra sidan; ljuset!!) 

-Skatteverket. Alltså det blir så sjukt komplicerat, så att det hela slutar med att jag betalar mer skatt än jag faktiskt tjänat. Jo faktiskt. 

-Min egendomliga dragning till Australien, jo den finns kvar. 

-Att det är just denna föränderlighet, denna lust efter något nytt, som gör att jag och maken håller ihop, att vi arbetar tillsammans och växer tillsammans. Andra skiljer sig istället, men vi kan inte det, vi är ju alltid mitt i ett äventyr. 

6 och 12

Tiden stormar fram i rask takt. Imorgon fyller Bella 12. Som jag minns det så var åren då man var 11 och 12 oändliga. Tiden tog aldrig slut. Man ville att den skulle gå, men inte. Man gick i 5:an och 6:an i 17 år, varken mer eller mindre. Men jag vet inte om det är så för henne. 

Tiden här, ett jättehäftigt äventyr för mig. Bra för mig, att återse Sverige. Förändring, äventyr, förnyelse, ta tag i nya projekt och utvecklas framåt. På många sätt brukar jag tänka att jag rent utvecklingsmässigt är typ 22, så det är kanske inte så konstigt att jag ville göra något sådant här. Sen var det kanske inte lika lysande för barnen. Kanske särskilt inte den äldsta. Men vad gör man. 

Frankie fyllde 6, hade ett litet kalas med hennes lilla grupp vänner. Hon trivs med skolan, det är kul. Där finns snarare anledning att undra hur det skulle gå om vi hamnade i Bruns igen. Hur man än vänder sig, etcetera. 

Maken jobbar på, sitter i sovrummet och tjänar pengar så jag kan be honom swisha flera gånger i veckan så jag kan betala mat, räkningar osv. Känns osjälvständigt men oundvikligt. Skulle behöva tala förstånd med mitt yngre jag, informera om ekonomiskt oberoende och sånt. Frågan är om jag skulle lyssna. Men han är ganska glad ändå. Bastar och kallbadar och har gått med i nåt sorts gym som också är ett glassigt spa - egentligen vet jag inte om maken sätter sin fot i själva gymmet speciellt ofta, han simmar nog mest runt i den varma poolen, bastar och tycker att han är duktig som gått med i ett gym. 

Sjukvården i Sverige; när jag flyttade till Australien tyckte jag att sjukvården där låg 20 år efter Sverige. Nu kan jag konstatera att det är precis tvärtom. Och säkerheten? Jag upplevde att vår tillvaro i Australien var hotad, av klimatförändringar. Vilda väder. Men här. Skjutningar, bombningar. Sjukvård som avfärdar. Hot om krig, och fullständigt orimliga krav på vad man borde ha för typ av beredskap hemma. Sådant ingen har. Kommer kriget är det klippt. Vad är nu en översvämning..? 

Vinter igen, nu är det 2025!

Är det så att tiden går otroligt snabbt numera? Det kan kännas så! Jag har inte skrivit på ett tag, och det är mest för att jag inte haft tid. För en gångs skull har det varit ganska späckat i det gamla trad-wife schemat. Nu när man yrkesarbetar. Och fortfarande Pluggar. Eftersom jag även pluggade via TAFE sista halvåret innan vi flyttade, så är jag nu duktigt skoltrött. Den här skiten får gärna vara klart nu. Men ett par månader har jag kvar. 

Lite av en kalldusch också att när jag under en månad arbetade så mycket så att någon som jag betraktade det som i princip heltid (ja, i princip iaf fml) så tjänade jag knappast så att det räckte till avgiften och elräkningen. Inget annat. Går dåligt ihop med min livsstil, typ bo på Mavi i Viken för 2000 pix per natt och sånt. Men men. Man är ju två i ett äktenskap och man kan glömma att klara sig själv, så är det bara. 

Även denna jul spenderade vi med familjen i Skåne. Bodde på Mavi i Viken. Mycket mysigt. Vinterbadade i Vikens hamn och avnjöt lyxiga frukostar. Det är inte det att jag inte letat efter billigare boenden, det är mera det att det inte finns många alternativ. Definitivt inga billiga alternativ. Återigen får man anledning att ångra olika livsbeslut, men men. Vad är pengar. 

Jag skrev nog aldrig om att mamma blev sjuk förra hösten, och hon var väldigt dålig förra julen. Det var därför jag ville dit denna julen också. Jag orkade inte skriva om hela den grejen, att mamma fick cancer, att jag bröt ihop totalt här och trodde att vi skulle förlora henne. Att hon inte skulle få vara med, hon heller. Men nu verkar allt faktiskt bra. Vi har fått mera tid. 

Jag trivs. Ja, jag trivs verkligen. Men det finns en känsla av att det är detta som är ett tidsbegränsat äventyr på något sätt, att det "verkliga" livet finns kvar i Oz. I och med huset i Bruns som vi inte kommer sälja. Att hela äventyret förr eller senare kommer sluta tillbaka där. Att iaf maken ser detta som en 5-10 års plan nu, inte ett livslångt beslut. Och det kanske är som det ska vara. 

Kära Mia

Det är klart det händer så mycket mer! Det finns alltid något nytt att se, att göra - någonstans att åka iväg till, på en buss eller så, och göra nåt nytt. Inte letar man alltid bara efter nåt bättre i livet, man letar väl ändå efter nåt nytt..? Och det finns det ju såklart här. Nu. I ett tag framöver. Men jag läser mitt förra inlägg som jag hade glömt bort att jag skrev, och nickar åt visheten i orden - en fot i varje land, såklart. Och man lär sig aldrig, för på nåt sätt tror jag (och maken tror också) att tiden numera står stilla i Australien. Att vi skulle kunna, om vi ville, fara tillbaka om 5 eller 10 år, och harva vidare ungefär där vi var när vi åkte. Fortsätta som vanligt, kanske bo lite närmare hans föräldrar ett tag. Att ha den möjligheten. Men livet går ju vidare där också, barnen kommer inte längre att vara barn - och människor lever inte för evigt. 

Mia, kära Mia. Efter många år av långsam död somnade Mia slutligen in för någon vecka sedan. Det känns som härom året bara, som alldeles nyligen, jag kom till Sydney och hängde med moster Mia och hennes familj, det underbara huset, livsstilen, glädjen. Tack Mia som lärde mig att laga mat, som lärde mig lite hyfs, som räddade mig från läskiga possums. Och vad vi festade. Ja, det var deras liv. Inte mitt skulle det visa sig, men det var kul att få vara med ett tag. Jag gillar att föreställa mig att de fortfarande finns kvar i det huset, att allt är som vanligt. Men det var... ja, 20 år sedan. Och Mia har varit på väg bort i över 10 år. Från Norrland till Bellingen, NSW, Australia. Undrar vart hon finns nu? 

Jag har pluggat på, har även gjort 300 timmars obetald praktik. Det låter mycket och det har varit mycket. Frankie har hittat sin inre svensk, det är som att hon aldrig varit någon annan. Från den tysta mammiga ungen med autistiska drag till den mest kaxiga tjejen man kan tänka sig, som selektivt valt bort engelskan helt, och blir förbannad när vi hämtar. Hon vill vara kvar i skolan. Bella bär på nån sorts bitterhet, och jag närmast antar att hon kommer att längta tillbaka till Australien så länge hon lever här, men att Australien en dag antagligen kommer att visa sig vara en besvikelse - men jag kan ha fel såklart. 

Har kört på i 110. Bockat av grejer nästan. 10 dagar i Kroatien, solsemester, check. 10 dagar i Skåne (på Lerbergets camping av alla jävla ställen), check. Några dagar i Älmsta. En vecka i skärgården, mysigt men har nu släppt skärgårdshus som möjlig framtidsplan. Några dagar per år räcker nog bra. Check. Dagliga dopp i sjön. Höst. 

En fot i varje land

Jag minns hur negativt jag ställde mig till allting i Australien de senaste åren, det kändes som att regeringen hade konstant panik och prackade på folk allsköns bullshit rörande covid, ekonomin var på väg åt helvete och klimatet likaså. Efter översvämningarna ville jag bara hem till Sverige. Hem, hem. Hem.

Och nu... allt ser ju såklart annorlunda ut inifrån. Det mesta tycker jag har varit positivt. Men ett stort mörkt moln som jag kunde ignorera från andra sidan jorden, men inte längre kan - det talas i nyheterna om att Sverige kommer att hamna i krig. Krig? Vad fan snackar de om? Men jo. Så är det. Jag kollar numera på nyheterna, för att jag är politiskt medveten och jag håller koll på världsläget. Och SVT:s Mellanöstern korrespondent är så jävla snygg. Därför har jag väldigt stor koll på läget i Mellanöstern. Men också krigshotet. Och jag kan säga så här, ser det ut att bli krig här - då sitter vi på nästa plan till Australien. Kommer nog se till att hålla passen uppdaterade. En fot i varje land. 

Jag fattar nu att vi inte kommer att orka hålla oss på en plats tillräckligt länge för att barnen ska gå klart i skolan. Hur är man funtad om man aldrig behöver en förändring i tillvaron? Så... om Bella kan gå ut åk 9 här kanske. Så får vi se sen. Frankie kommer att få vara lite flexibel. De är verkligen det bästa vi har. Älskar barnen. Är samtidigt medveten om att det är typ 15 år tills Frankie flyttar hemifrån. Ja. Då är man inte ung längre. 

Magiska Stockholm

Honeymoon period, upplevde ändå att vi hade en lång varm höst, följd av en kall inledning på vintern med mycket snö - throwback till 1986, och inte alls typiskt 2000-tal. Tydligen, vad vet jag. Det är Stockholm som välkomnar mig hem. Vi har haft en hel del bra dagar och erfarenheter, fast såklart finns alltid två sidor på varje mynt. Tankarna på det vi lämnade, var det bättre där för barnen? Vad är detta att erbjuda istället? Så, det är väl det som är den springande punkten i föräldraskapet, att ständigt undra hur man traumatiserar sina barn på olika sätt samt konstatera att det spelar fan ingen roll vad man gör så kommer de att bli traumatiserade ändå, kanske rent av bättre att ge dem något konkret att fokusera på. 

Möblerna kom långt om länge; precis när det var dags att juldekorera. Det var en lång tid att leva utan ett fungerande vardagsrum, men bättre sent än aldrig. Och jag hatar Halloween men älskar julen, så juldekoreras skulle det. Som jag kämpat med att spendera makens pengar (makens uttryck) och släpa hem allehanda skräp, inklusive en medelstor plastgran som jag införskaffade på Ica Maxi - en dryg halvtimmes promenad hemifrån. Den promenaden tog jag dessutom i sällskap med 4-åringen. 

Nu har jag hoppat på en till utbildning, som den eviga student man ändå är - det skulle kunna ses som en strategi för att undvika faktiskt arbete, men också en rationell handling då utbildning i Sverige är gratis (och a free coffee is a free coffee) jag aldrig jobbat i Sverige, och helt saknar relevant utbildning och erfarenhet för det jag nu bestämt mig för att göra, åtminstone ett tag, jamen låt oss kalla det en 10 års plan. 5. 10 ger mig ångest. Arbeta inom förskolan. Jag nästan skrattar åt mig själv. 

Första intrycket av lägenheten var fuck, vad liten den är. Vad har jag gjort! Men faktum är att den ser större ut med möbler, och vi får ändå plats bra. Allt är liksom logiskt och genomtänkt, och det fungerar på det hela taget bättre än det någonsin fungerade i ett fyra gånger så stort hus. Det är dessutom lagom varmt inne, nästan jämt. Det verkar inte finns mögel och fukt, det är total avsaknad av kackerlackor, spindlar och allsköns skit. Än så länge trivs vi fint med det. Dessutom är det noll trädgårdsarbete. 

Tänker nöjt att husägande inte var för mig, skönt att ha insett det och gått vidare. Haha. Varpå jag inser att vi visst det äger ett stort och problematiskt hus som slukar alla våra tillgångar, skillnaden är bara att vi inte längre bor i det. Så var det med den saken. 

Första provet på onsdag, skolan slutar torsdag, och fredag åker vi till Skåne för en familjejul. Håller typ andan i väntan på allt som möjligen kan gå fel. Den som lever får se. 

Ibland händer det grejer

Ibland händer det inte ett piss på typ 12 år, och så helt plötsligt får man nåt sorts tokryck och gör en massa grejer och styr och ställer som en boss, och innan man vet ordet av (eller nja) så sitter man i en lägenhet i Nacka... 

Från början?

Jag gjorde något så okarakteristiskt som att boka en resa till Stockholm, helt själv. Vi insåg att vi inte kom någonstans, med någonting, då man som expat med 20 år utomlands har upphört att existera i svenska officiella sammanhang; skatteverket och så vidare. Utan bankkonto och bank-id är det, kort sagt, kört. Jag läste mig till att enda sättet att skaffa bankkonto, vilket verkade vara steg ett, var att infinna sig på ett bankkontor med ett giltigt svenskt pass. Tack och lov hade jag i slutet på förra året rest till Canberra och fixat mitt svenska pass. Annars hade det verkligen varit totalt kört. 

I början på maj månad bar det alltså av till Stockholm. Min första resa "hem" på över 5 år. Av olika anledningar, men mest covid förstås. Resan var fruktansvärd, upptäckte att jag måste ha blivit gammal på bara 5 år, ryggen pallade inte alls och jag lyckades skada ena armen genom att sitta still, vilket senare ledde till 8 händelsefulla timmar på Södersjukhusets akutmottagning - ett ställe jag hoppas aldrig behöva besöka igen. Jag grät när vi landade, för att det var Sverige, det var Stockholm - jag hade en känsla av att komma hem - märkligt egentligen. 

Redan dagen efter fixade jag bankkontot, bank-id och swish. 

Efter att jag redan bokat flygbiljetterna, insåg jag att det inte bara är att vandra in på en bank och öppna konto längre. Man måste boka tid. Och inte bara det, banken måste vilja ha en som kund. Banken kan alltså säga nej, eller inte ha några tider tillgängliga. Jag spenderade många svettiga timmar på Skype (jag!!! på telefon!!) innan jag fick tag i en supertrevlig tjej på banken i Nacka Strand som lyckades hitta mig som gammal kund hos dem - och därmed gick med på att boka in mig. Jag insåg inte förrän senare att detta inte var någon självklarhet, då skatteverket i all sin vidsom har vilandeförklarat mitt personnummer, vilket är typ samma sak som att man är död. Banken hade alltså kunnat neka att öppna kontot. Tur att jag inte visste det. Vet man inte saker så verkar man kunna köra på i sin egen värld, och folk hänger lite fascinerat på. De undrar liksom vad den galna människan håller på med. 

Med detta fixat redan första dagen började jag utforska olika delar av Stockholm, gick omkring och filmade och pratade för mig själv som en influencer på Lawson Street ungefär - tills jag hade avverkat stora delar av Stockholm och knappt kunde gå längre. Och sedan då, long story short, så köpte jag en lägenhet. Återigen, om man inte vet hur saker fungerar och man har noll koll - då kan man ofta få det som man vill genom ren och skär beslutsamhet. Och envishet. Och ett visst mått galenskap. Plötsligt hade jag en lägenhet i Stockholm. 

Jag reste hem till Australien. Vi packade upp vårat liv och skickade det mesta av det till Brisbane för vidare färd till Stockholm - dock sitter grejerna fast i Brisbane och vi är jävligt sura på transportföretaget. 

Jag tog tjejerna ur deras skolor. Det som fick mig att gråta mest under hela processen var Frankies sista dag på Lilly Pilly, kanske den finaste och bästa förskola som finns. Men sakta kom och gick deras sista skoldagar, sista promenader, sista Old Maids. Sista träffar med vänner, sista koppen kaffe. maken fick sitt uppehållstillstånd ett par dagar innan avfärd. 

Det omöjliga i att få hela huset tomt, allt packat, inte en grej kvar. Huset skulle då hyras ut, japp, vi har kvar det... Men på något sätt kom vi iväg till Brisbane. På något sätt klarade vi flyget. På något sätt släppte de in oss i landet. Taxi till gamla stan. En airbnb. Framme. 

Bråttom hem

Jag kan ofta känna att det är Stockholmsområdet, och Roslagen, som jag vill tillbaka till. Fast jag egentligen bodde mycket längre tid i Skåne. Så det kanske är nåt visst med området man lever i under just de första 10 åren av livet. Att det blir inpräntat som "hemma" mera än någon annanstans kommer att kunna bli, hur länge man än bor där. Vilket får mig att tänka på vad som kommer att kännas som "hemma" för Bella, om vi flyttar till Stockholm det här året. Byron Shire? Ett område jag själv känner mig helt klar med och inte skulle bry mig särskilt mycket om jag aldrig ser igen? Intressant. 

Migrationsverket, och kanske i ännu högre grad - ambassaden i Canberra, har varit extremt svåra att tas med. Och haft extremt långa väntetider. Det är inte "bara" att flytta hem. Har tider i Canberra om två månader (!!) för att fixa barnens pass. Och en tid någon vecka senare för makens visum. Han måste gå på en intervju och visa papper på att han förtjänar ett visum. Han minns inte ens vad han skickade in för ett år sedan. Men en kan undra om det räcker att visa upp barnen, som han är pappa till..? Nej, tydligen inte. 

Och för den delen har huset inte sålt. Orkar inte. Funderar på att hyra ut det. Eller det är väl mer än funderingar vid det här laget, då vi har sagt att i slutet av detta året åker vi. Oavsett. Det ska ske nu om det ska ske alls. Pga barnens ålder exempelvis. Bella ska börja femman, redan nu är en svår tid att flytta på ett barn. Men hon verkar allmänt ganska positiv till hela saken, har i allafall inte uttryckt att hon absolut inte vill. 

Jag får ofta för mig att jag måste skynda på... att det på något sätt är bråttom. Att jag kommer hem till Sverige. Efter alla dessa år. På något vis tror man att tiden står stilla "hemma" när man är iväg. Att man alltid kan komma "hem" igen. Men så är det inte. Det insåg inte jag förrän pappa dog. Pappa är borta. Mina syskon är vuxna. Min mamma blir äldre. 

Ändå kommer jag hela tiden på mig själv med att tänka att jag måste skynda mig hem. För att träffa pappa. 

Att vara Anna

 Jag har funderat en del på detta med, håll i er nu, vem jag är. Inte på ett sådant där töntigt jag måste finna mig själv i Indien - sätt, utan snarare - vem har jag försökt att vara i alla år, versus vem är jag egentligen? Vad är mina nyckel-värderingar, om man säger så. Har jag vetat vilka dessa är men försökt att vara någon annan under långa perioder, och kan man i så fall fastställa såhär i medelåldern vem man är, och om man kan det - kan man då acceptera den personen? 

Ursäkta den paragrafen. Den reflekterar hur det ser ut i huvudet när jag funderar på detta. Det är allt annat är städade, logiska meningar. Liksom. 

Jag kan, till exempel, dricka en kopp te hur som helst. Mjölk, inte mjölk. Socker, inte socker. Kaffe också. Det är ju lite konstigt, de flesta har väl ett sätt som de dricker te och kaffe. Och det ska alltid vara på samma sätt annars skiter de i det. Men jag anpassar mig. Det är lugnt, surprise me. 

Det är ju inte normalt. Det finns många sådana exempel. 

Kan det vara så att jag som barn inte uppmuntrades att ha en stark åsikt, folk blev förbannade om man krånglade. Och att det i tonåren inte var ok att vara jag - jag var den som ville sitta inne och läsa böcker, skriva, pyssla med nåt. Jag var ganska ointresserad av andra människor. Jag brydde mig inte om att utveckla starka åsikter om saker och ting. 

Det var inte ok, man skulle vara social. Man skulle vilja gå ut. Och det ledde ju sedan till många år av otroligt destruktiva beteenden, som i grund och botten inte heller var jag. Det kostade mig en hel del, de åren. 

Nåt att ha i åtanke i mitt eget föräldraskap. 

Och nu då, det här, Byron? Livsstilen. Jag ser ju attraktionen, jag fattar grejen. Hur otroligt skönt det måste vara att sluka allt det här med hull och hår, att verkligen tro på sin egen världsbild - inget kan komma åt en för att man är så säker på sin sak. Och man är omgiven av andra som bekräftar en. 

Vi vaccinerar inte, vi odlar organiska grönsaker, vi handlar på marknader, vi har en viss stil, vi låter inte ungarna ha en ipad, vi hatar plast och använder inte flor, vi älskar att campa i naturen och det ska vara så bökigt som möjligt, vi yogar, vi föder barn naturligt utan bedövning och vi äter inte socker eller gluten (men kött är ok tydligen, det är lite för mycket jobb om man ska undvika det), vi är en del av ett nätverk av upplysta människor som har inside info om världen - som otroligt nog ingen annan har. 

Den grejen. 

Fast det finns såklart många som bara låtsas; våra barn har ingen screen-time. Men de har sett varenda jävla Dreamworks film som existerar. Men det räknas inte. 

Det är åtminstone delvis en förställning, en yta. En yta som också uppmuntras av skolan. De vet fan att folk skiter i hälften av deras förordningar, men man kan komma undan med det om man har rätt kreativ projicering. Rätt färg på sin organiska t-shirt i naturligt material. 

Det skulle vara så skönt ändå att kunna gå in i den gemenskapen, att låta bubblan omsluta en helt och därmed veta vem man är. 

Men jag kan inte. Det går inte. 

Men yoga är bra. 

Jag påbörjar en lista här tänker jag. Så får vi se vad jag kommer fram till. Går det an att vara Anna? 

• Jag är socialist. 
• Jag är realist. 
• Jag är vegetarian. 
• Jag äter gluten och socker. 
• Jag är ganska cynisk. 
• Jag är introvert. 
• Jag handlar gärna billiga kläder på Kmart och H&M. 
• Jag struntar i mitt hår och mina naglar, och tycker att botox är lite pinsamt. 
• Jag är konflikträdd. 
• Jag bråkar aldrig, bara typ i trafiken där man kan skrika och sedan gasa iväg. 
• Jag hatar att köra bil. Jag är totalt ointresserad av bilar. 
• Jag tycket det är avstressande att kolla på pinsamma serier avsedda för tonåringar. 
• Jag trivs i mitt eget sällskap. 
• Jag fucking hatar att campa och kommer aldrig mera att göra det. 
• Jag tycker att musikfestivaler är en dålig ide. 
• Jag gillar att läsa. 
• Jag är ganska ointresserad av musik, i den mån jag är intresserad så lyssnar jag ofta på berättelsen i sången, texten. Det är inte coolt, det får man inte göra. 
• Jag kommer aldrig att gå i terapi. 

2023

Då har det varit jul igen, och även nyår. Nu är det 2023. 

Makens föräldrar gick motvilligt med på att köra i tre dagar för att komma hit till oss, efter att vi gjort klart att det inte skulle komma att bli en upprepning på förra årets bilfärd med barnen, eventuellt någonsin. 

Tomten kom med cyklar till barnen och en massa annat skräp som man lovat sig själv att inte köpa, och sedan gör man det ändå. 

Ingen, exakt ingen, deklarerar att man är redo för det nya året eller skriver "bring it on" osv på facebook. Alla är något misstänksamma mot sådant nu, medvetna om allt eventuellt djävulskap som kan vänta runt hörnet. 

Vi är kvar i Brunswick Heads. Ingen har tittat på huset på 6 månader. 

Fast en flytt inte är aktuell, så tänker jag på Sverige hela tiden. Framförallt Stockholm. Undrar hur vi skulle klara oss där. Undrar om jag måste gå ner 10 kilo och börja med Botox. Det verkar vara det som är grejen, enligt alla lokala poddar. Man tar fillers och Botox när man går till frissan. What? Jag orkar inte. Det kanske är en dålig ide det här. Men jag kollar lite på Hemnet ändå. 

Familj

Mamma och styvfar var här i ett par veckor och hälsade på. Sämsta vädret, så klart. Så dåligt att vi till och med fick tidigarelägga deras flyg ner till Sydney för att det var risk för översvämningar och extremt väder här. Som tur var klarade vi oss den gången, vi fick bara en dag mindre med mamma. 

Det var kul att ses, dock blev vi alla sjuka i Covid. Så typiskt. Som svenskar kom de förstås vaccinerade till tänderna, och fick endast milda symptom medan jag, maken och även Bella blev ganska sjuka. Det varade bara några dagar. det konstigaste symptomet var nog att vi fick alldeles illröda ögon och feber, såg ut som vampyrer ungefär. Jag tappade inte lukt och smak, däremot smakade vatten jätteilla. Jag kunde inte få i mig det. Jag drack juice och soyamjölk, det gör jag aldrig annars. Så nu har man haft det också. 

I övrigt är det ganska lågt. Jag ska dra historien. 

Jag drar en kort version, jag orkar inte riktigt med.

Det var ett par som lade ett bud på huset. De betalade handpenning, de sa att det var 100% klart - vi hade en deal. Jag sa till min familj att vi skulle vara hemma till jul. Skickade en massa saker. Ordnade en massa saker. Sökte på hemnet. Förde över pengar. 

Hade inte ordnat förskola till Frankie för nästa år, då vi ju skulle flytta. 

Efter ett par månader backade de ur. Och det blev uppenbart att de alltid hade planerat att göra det, då de inte hade skrivit under kontraktet. Vi har ingen rätt till handpenningen, ingenting. Och det finns inga andra köpare, marknaden har kraschat ännu mera och hela landets ekonomi gått åt skogen vad jag förstår. Det finns NOLL intresse och då överdriver jag inte ens. 

Fick ringa runt i sista minuten för att få in ungen på förskola. Som ett pucko som inte fattat att sånt fixar man i Augusti, inte November. 

Så vad är läget nu? Maken vill gå vidare, det är svårt att leva som att man bara väntar på att flytta. Han vill söka nya jobb, vill att jag ska börja plugga. Vill köpa cyklar till ungarna i julklapp. Jag tror han mentalt verkligen satsade allt på flytten, och orkar inte göra om allt igen.

Försöker sitta med att vi idag har allt vi ville ha för tre år sedan. Sitta i tacksamhet för det. Njuta av livet här. 

Men det går sådär.

Har försökt skapa ett liv här i över 20 år. Men det är som att jag nu insett att allt det här, det spelar ingen roll. Det är egentligen bara familj som är viktigt. 

Den coola treåringen

Treåringar är så självsäkra. så gränslösa, så okontrollerade. De bara är exakt som de själva är. De gillar sig själva. De säger det som de vill säga. De är, till skillnad från bebisar och riktigt små barn, riktiga små personer. Innan allt blir förstört. Innan de får lära sig alla sätt de inte duger, innan de får intrycket att livet är pinsamt och världen skiter i dem. 

Med andra barnet kan man hänga med där lite bättre. Ja, det är mitt barn där ja. Ja titta vad hon gör. Haha. Ungar. Och ge fullständigt fan i att försöka kontrollera allting. 

Frankie tog över Book Week på Bellas skola. Vägrade sätta sig, skulle med upp på scen, sträckte sig efter micken och vrålade I am Frankie!!! Pekade på Bellas lärare och skrek And this is my little teacher! Och stal showen. Men det var säkert en och annan som undrade vart fan mamman till den lilla odågan var. 

Nioåringar har gått vidare från det här, och man undrar hur i helvete man ska kunna guida en människa genom livet på bästa sätt. 

I-landsproblem

Om du tror du har problem, lyssna på detta. 

Beställde nya ballettskor till Frankie, en storlek större. Jävligt nöjd var jag också, att jag var så organiserad och fixade Click n Collect i god tid, istället för att köra två timmar när ungen plötsligt verkligen inte kan knöka ner fötterna i skorna hon har. 

Hämtade paketet. Frankie glad över sitt paket. Åh nya balletskor, lycka. Det tar mig en sekund att inse att de jävla idiot-kuk-huvudena har packat en sko i storkek 9, och en i storlek 10. Det syns direkt, och står dessutom tydligt och klart på skon. 9. 10. Stor jävla skillnad, kindy-matte. 

Blev så arg. Kastade in ungen och skorna i bilen och körde hejvilt tillbaka för att skrika åt karln i kassan. Frankie jätteledsen att jag vill ta de nya skorna ifrån henne. 

Som tur var insåg jag det negativa i att gå in på den lokala affären och skrika, så med enorm ansträngning talade jag vänligt om vad som hade hänt. Tyvärr kan de inte lösa problemet, utan man får bara pengarna tillbaka. Han såg nog att jag var arg för han verkade ganska nervös. Mes. 

I en orelaterad fråga, undrar om andra upplever att PMS blir värre med åren..? 

Too many demons

Nej, det är nog ingen som vill köpa det här huset. Nu är vi tillbaka i detta med visningar och öppna hus och folk som aldrig hör av sig igen. Mäklare som ljuger och allmän stress över allt som går sönder och ser rörigt ut. Min perfektionism som driver familjen till vansinne. Inte särskilt avkopplande alltså. 

Samtidigt gillar ju jag det här huset. När vi köpte det, var det ju en 20-års plan. En resten-av-livet plan. Absolut inte en sälja-i-panik-om-två-år plan. När alla köpare plötsligt fått slut på pengar. Och jag gillar ju Brunswick Heads. Barnen badade precis i ån, och vi satt i solen och värmde oss. Mitt i vintern. Det är lugnt och skönt och jag vet vart allt finns. Tryggt. Tråkigt?

Och Stockholm? 

Det finns en till sån där Sverige-historia som jag aldrig berättat för någon. Jag var 21. 

Jag sitter på en restaurang med någon och äter middag, en ganska dyr restaurang. Plötsligt uppfattar jag att två personer på bordet bredvid sitter och glor på mig. Och pratar om mig, högt. Bordet är ju två meter bort, så jag har inga problem att höra vad de säger när jag väl märker att de snackar om mig. "Jo, hon satt ju och tittade på mig", säger tjejen och glor på mig och nickar med huvudet i min riktning. Det gjorde jag inte, jag hade överhuvudtaget inte lagt märke till det här paret innan. Killen vänder sig om och utvärderar mig grundligt, alltså verkligen kollar mig uppifrån och ner. Jag möter hans blick nu, jag har ju märkt att de pratar om mig. Så han ser att jag lyssnar. Killen vänder sig sedan halvt om mot sin tjej igen, och så säger han högt "Skit i det, du är mycket snyggare än henne ändå. Det är väl det som hon har problem med, kolla vad ful hon är. Asful." 

Då tittar man ju bara ner i sin sallad och äter upp. Och minns den kommentaren för resten av livet. Här i Australien tyckte folk att jag var vacker. Eller så sa de bara det, för att vara SNÄLLA. För att man GÖR det, man behandlar folk schysst. Eller? 

Vi känner ett par här från Stockholm. De skulle aldrig kunna tänka sig att flytta hem. Han säger bara "too many demons." Är det detta han menar?