Avslutning på förskolan, redan.
Har det verkligen gått ett år?
Jag lyckades låta bli att gråta och skämma ut mig i alla fall.
Var sedan tvugna att åka på semester till Stradbroke Island i en vecka, för att återhämta oss från the Christmas Fair. Tyvärr bjöd vi in ett par vänner och deras barn, varpå vi nu behöver semester igen, för att återhämta oss från semestern.
Å andra sidan har man det ganska bra också i Byron Bay.
Det var bra för Bönan att spendera lite tid med ett par äldre barn. Som ensambarn så är det förstås extra viktigt att hon får pröva på något liknande syskon-relationer, att lära sig av dem som är äldre och så vidare. Till exempel så har hon nu lärt sig att äta vitt bröd med ketchup och ost till frukost och svänga sig med uttryck som "jag har tråkigt," "det är tråkigt," samt "ni är tråkiga."
Nyss var det dessutom julafton. Kan inte längre opedagogiskt skrika "nu gör du som jag säger eller så ringer jag tomten," "Ok, nu ringer jag! Nu slår jag numret!" Och dylikt.
Reflekterar lite över hur man tror man ska bli som förälder, kontra verkligheten. Tålamodiga resonemang kontra "nu ringer jag tomten." Kontakt och kommunikation kontra "ät nu eller så kastar jag godiset i soporna."
Ett nyårslöfte där någonstans kanske.
Thursday, 28 December 2017
Tuesday, 5 December 2017
Christmas Fair
Det kom en sur gubbe från Telstra som sa att han inte kunde ta av sig sina skor innan han klev in. Det stog i hans kontrakt.
I slutändan sa han att internet verkade fungera normalt.
Maken nämnde att killen på telefonen (också från Telstra) hade garvat åt vårt långsamma internet och sagt att det hörde hemma på 90-talet. Och att något därför såg ut att vara fel. Men nää, menade gubben. Detta var ungefär vad vi hade att hoppas på här. Jahapp, sa maken samarbetsvilligt. Men funkar det lite nu ialla fall? Det har ju liksom inte funkat alls på några dagar. Jomen, sa gubben. Som sagt, detta är vad ni kan förvänta er. Då åker jag nu då. Hej hej.
I helgen var Bönans förskolas Christmas Fair (julmarknad / jippo).
I början på året tog jag på mig att fixa maten till den stora dagen. Det var makens fel. Han insisterade på att jag skulle engagera mig i förskolan; anmäla mig till det jobb som jag skulle vara minst kass på. Då landade det alltså på matlagning.
Jag lagade nachos. Låter ju lätt som en plätt. Enda problemet var att de här människorna aldrig har hört talas om en konservburk; utan väntade sig att en skulle stå och koka 4 kilo torkade bönor. Hemma.
Jag svor så det osade när jag insåg att detta skulle ta en hel dag (typ 9 timmar). Och naturligtvis lade köksfläkten av 20 minuter in i bönkokningen. I shit you not. Jag säger inte det för att skoja till det, nej - köksfläkten drog sin sista suck redan vid 10-tiden. Strax efter 17 den dagen var hela huset ett stinkande bönmoln och mamman var tvungen att tas med ut på middag.
Dock var det inte klart än. Nu skulle själva tomatsåsen lagas (tänk hacka sju lökar, osv). Sen skulle allt kombineras. Sen fixa guacamole. Och 12 kilo salsa. Sen förvaras. Sen fraktas. Sen säljas.
Under fyra timmar hade jag noll koll på Bönan. Hon gjorde sin egen grej. Fixade glass och gjorde dyra aktiviteter. Gratis. Jag hade i alla fall inte gett henne en spänn.
I slutändan sa han att internet verkade fungera normalt.
Maken nämnde att killen på telefonen (också från Telstra) hade garvat åt vårt långsamma internet och sagt att det hörde hemma på 90-talet. Och att något därför såg ut att vara fel. Men nää, menade gubben. Detta var ungefär vad vi hade att hoppas på här. Jahapp, sa maken samarbetsvilligt. Men funkar det lite nu ialla fall? Det har ju liksom inte funkat alls på några dagar. Jomen, sa gubben. Som sagt, detta är vad ni kan förvänta er. Då åker jag nu då. Hej hej.
I helgen var Bönans förskolas Christmas Fair (julmarknad / jippo).
I början på året tog jag på mig att fixa maten till den stora dagen. Det var makens fel. Han insisterade på att jag skulle engagera mig i förskolan; anmäla mig till det jobb som jag skulle vara minst kass på. Då landade det alltså på matlagning.
Jag lagade nachos. Låter ju lätt som en plätt. Enda problemet var att de här människorna aldrig har hört talas om en konservburk; utan väntade sig att en skulle stå och koka 4 kilo torkade bönor. Hemma.
Jag svor så det osade när jag insåg att detta skulle ta en hel dag (typ 9 timmar). Och naturligtvis lade köksfläkten av 20 minuter in i bönkokningen. I shit you not. Jag säger inte det för att skoja till det, nej - köksfläkten drog sin sista suck redan vid 10-tiden. Strax efter 17 den dagen var hela huset ett stinkande bönmoln och mamman var tvungen att tas med ut på middag.
Dock var det inte klart än. Nu skulle själva tomatsåsen lagas (tänk hacka sju lökar, osv). Sen skulle allt kombineras. Sen fixa guacamole. Och 12 kilo salsa. Sen förvaras. Sen fraktas. Sen säljas.
Under fyra timmar hade jag noll koll på Bönan. Hon gjorde sin egen grej. Fixade glass och gjorde dyra aktiviteter. Gratis. Jag hade i alla fall inte gett henne en spänn.
Tuesday, 28 November 2017
Monday, 27 November 2017
Allt som vanligt
Känslan när man har ETT avsnitt kvar av en spännande serie, och så funkar inte internet på FYRA DAGAR.
U-land.
Wednesday, 22 November 2017
Växer ögonbrynen eller?
Nej, icke.
Tog en serie med selfies häromkvällen när jag var helt uppsminkad pga gick ut i en timme för att kolla på makens nya band spela. Tyvärr var det inte så många där, och jag var tvungen att avlösa barnvakten klockan 22, men i alla fall. Det tog mig två timmar att bestämma vad jag skulle ha på mig. För att gå ut i en timme. Tidsmässigt slarvigt. Därav selfies för att föreviga tillfället. Dock inga bilder på kläderna jag tillslut valde. Såg inte klok ut.
Min hudterapeut har sagt att jag borde köpa en ögonbrynspenna. Det visste inte jag att sånt fanns. Nåt att meditera på.
Tog en serie med selfies häromkvällen när jag var helt uppsminkad pga gick ut i en timme för att kolla på makens nya band spela. Tyvärr var det inte så många där, och jag var tvungen att avlösa barnvakten klockan 22, men i alla fall. Det tog mig två timmar att bestämma vad jag skulle ha på mig. För att gå ut i en timme. Tidsmässigt slarvigt. Därav selfies för att föreviga tillfället. Dock inga bilder på kläderna jag tillslut valde. Såg inte klok ut.
Min hudterapeut har sagt att jag borde köpa en ögonbrynspenna. Det visste inte jag att sånt fanns. Nåt att meditera på.
Tuesday, 7 November 2017
Nöjd make
På yoga idag var det en av tjejerna (damerna) som hade haft turen att träffa på maken. Hon hade aldrig träffat honom innan, men hade förstått att det var han som var min partner. Ögonen riktigt lyste när hon frågade om vi var gifta, hade varit tillsammans länge, om han var nån sorts musiker, och så vidare. Hon antydde ivrigt att han var ganska snygg.
Det var en intressant upplevelse faktiskt. Jag kom inte på nåt smart att säga, utan sa mest bara "eh, ja, jaha, det är han kanske..."
I obekanta sociala situationer vet jag oftast inte hur jag bör bete mig. Givetvis borde jag ha erbjudit henne ett lån. Ta honom nån helg, det blir bara kul för mig med lite egentid! Typ så.
Maken blev i alla fall jävligt nöjd med sig själv.
Så har jag äntligen kommit igång med ridlektioner. Detta var ett nyårslöfte förra året. Och det är bara November nu, så helt klart godkänt.
Fick en gammal och tjock häst; det svåraste på hela lektionen var inte att hålla sig kvar i sadeln som jag hade trott, utan faktiskt att få hästfan att överhuvudtaget GÅ framåt. Vi lade kanske en kvart på det momentet, men sen gick det bättre. I alla fall jävligt mycket bättre än pole dancing.
Det var en intressant upplevelse faktiskt. Jag kom inte på nåt smart att säga, utan sa mest bara "eh, ja, jaha, det är han kanske..."
I obekanta sociala situationer vet jag oftast inte hur jag bör bete mig. Givetvis borde jag ha erbjudit henne ett lån. Ta honom nån helg, det blir bara kul för mig med lite egentid! Typ så.
Maken blev i alla fall jävligt nöjd med sig själv.
Så har jag äntligen kommit igång med ridlektioner. Detta var ett nyårslöfte förra året. Och det är bara November nu, så helt klart godkänt.
Fick en gammal och tjock häst; det svåraste på hela lektionen var inte att hålla sig kvar i sadeln som jag hade trott, utan faktiskt att få hästfan att överhuvudtaget GÅ framåt. Vi lade kanske en kvart på det momentet, men sen gick det bättre. I alla fall jävligt mycket bättre än pole dancing.
Wednesday, 18 October 2017
Moderna ögonbryn
Jag går till en hudterapeut ibland för lyxiga rich-housewife problem, och de senaste gångerna har jag fått den briljanta iden att låta tjejen fixa mina ögonbryn när hon ändå håller på. Grejen är att jag (har jag fått veta) inte har tillräckligt mycket hår i mina ögonbryn.
Detta är problematiskt. Människan blir helt knäckt och suckar och ojar sig och rekommenderar olika oljor som kanske (men förmodligen inte) kan få ögonbrynen att växa.
Herregud.
Tillslut fick jag förklara för henne att man under 90-talet (innan hon föddes) ansåg att håriga ögonbryn var fula, och att man därför plockade bort dem med ett verktyg som hette pincett. Gjorde man detta tillräckligt många år så slutade de satans brynen att växa. ASBRA, tyckte man då.
Tills det 20 år senare anses vara fult med tunna ögonbryn och de ska istället vara så mörka och buskiga som möjligt.
Didn't see that one coming, good one Universe!
Min pojkvän på den tiden brukade faktiskt säga åt mig att inte plocka ögonbrynen. Han tyckte det var finare när de såg naturliga ut. Det tyckte jag, förstås, var absurt skitsnack - naturligtvis låg det till så att tunna ögonbryn var snygga - thin is in liksom. Vadå naturliga. Mutter mutter, killar fattar ju ingenting...
Nu förstår jag hur före-sin-tid han var, och klok - just vad beträffar skönhet, i alla fall.
Vill minnas att jag vann den diskussionen, eftersom han senare brukade låta mig plocka även hans ögonbryn. Jepp.
Detta är problematiskt. Människan blir helt knäckt och suckar och ojar sig och rekommenderar olika oljor som kanske (men förmodligen inte) kan få ögonbrynen att växa.
Herregud.
Tillslut fick jag förklara för henne att man under 90-talet (innan hon föddes) ansåg att håriga ögonbryn var fula, och att man därför plockade bort dem med ett verktyg som hette pincett. Gjorde man detta tillräckligt många år så slutade de satans brynen att växa. ASBRA, tyckte man då.
Tills det 20 år senare anses vara fult med tunna ögonbryn och de ska istället vara så mörka och buskiga som möjligt.
Didn't see that one coming, good one Universe!
Min pojkvän på den tiden brukade faktiskt säga åt mig att inte plocka ögonbrynen. Han tyckte det var finare när de såg naturliga ut. Det tyckte jag, förstås, var absurt skitsnack - naturligtvis låg det till så att tunna ögonbryn var snygga - thin is in liksom. Vadå naturliga. Mutter mutter, killar fattar ju ingenting...
Nu förstår jag hur före-sin-tid han var, och klok - just vad beträffar skönhet, i alla fall.
Vill minnas att jag vann den diskussionen, eftersom han senare brukade låta mig plocka även hans ögonbryn. Jepp.
Friday, 13 October 2017
Ett jäkla år
Det har varit ett jäkla år här för influensa och andra virus.
Mammorna på förskolan pratar. Alla är sjuka. Alla har åkt på lunginflammation, bihåleinflammation och fan-och-hans-moster efter att man drabbats av vanliga virus. Och mer än vanligt. Längre än vanligt. Med bestående konsekvenser. Till exempel så verkar min doktor anse att jag nu lider av astma. Detta är ett permanent tillstånd. Glöm allt vad Bikram yoga heter. Glöm att, typ. på ett effektivt sätt ta mig upp för trappen utan att tappa andan. Men som sagt, jag verkar inte vara ensam.
Här i konspirationsteoriernas högfäste inväntar vi nu super-influensan to end all influensa.
Och medan vi väntar så delar vi upp oss i två läger. De som anser att antibiotika är ett alternativ när man blivit väldigt sjuk, och de som anser att vitlök i strumporna och c-vitamin är bättre.
Alltså tänk om. Maken är lite mera sansad och tror att det helt enkelt varit ett jäkla år.
Jag deppar för övrigt inte ihop över detta med astman. Nej nej. Det fixar sig, tänker jag. Jag går på akupunktur. Och tar örter. Började i torsdags. Det känns redan bättre. Vetefan om man inte skulle prova lite c-vitamin och vitlök (i strumporna) också. Kan ju inte skada. Bor man i Byron tar man seden dit man kommer.
Mammorna på förskolan pratar. Alla är sjuka. Alla har åkt på lunginflammation, bihåleinflammation och fan-och-hans-moster efter att man drabbats av vanliga virus. Och mer än vanligt. Längre än vanligt. Med bestående konsekvenser. Till exempel så verkar min doktor anse att jag nu lider av astma. Detta är ett permanent tillstånd. Glöm allt vad Bikram yoga heter. Glöm att, typ. på ett effektivt sätt ta mig upp för trappen utan att tappa andan. Men som sagt, jag verkar inte vara ensam.
Här i konspirationsteoriernas högfäste inväntar vi nu super-influensan to end all influensa.
Och medan vi väntar så delar vi upp oss i två läger. De som anser att antibiotika är ett alternativ när man blivit väldigt sjuk, och de som anser att vitlök i strumporna och c-vitamin är bättre.
Alltså tänk om. Maken är lite mera sansad och tror att det helt enkelt varit ett jäkla år.
Jag deppar för övrigt inte ihop över detta med astman. Nej nej. Det fixar sig, tänker jag. Jag går på akupunktur. Och tar örter. Började i torsdags. Det känns redan bättre. Vetefan om man inte skulle prova lite c-vitamin och vitlök (i strumporna) också. Kan ju inte skada. Bor man i Byron tar man seden dit man kommer.
Friday, 29 September 2017
Här håller man ihop
Går med på att passa en väns barn en hel del pga vikten av att vi som inte har någon familj här håller ihop.
Har senare gott om tid på mig att begrunda vår vänskap och sola mig i glansen av min egen generositet - när jag utan att tänka på det råkar klia mig intensivt i hårbotten precis som lusmedlet ska betalas; och kassörskan flinar åt mig.
Nåväl. Löss är inga problem för mig. Jag struntar i dem. Så det så.
Jag har anmält mig till en kurs i meditation. Och sinnesnärvaro. Varsågod, ni får gärna skratta åt mig. Ibland vet jag inte vad som flyger i mig. Hoppas det går bättre än sist när jag anmälde mig till pole dancing. Det gick, som bekant, åt helvete.
Har senare gott om tid på mig att begrunda vår vänskap och sola mig i glansen av min egen generositet - när jag utan att tänka på det råkar klia mig intensivt i hårbotten precis som lusmedlet ska betalas; och kassörskan flinar åt mig.
Nåväl. Löss är inga problem för mig. Jag struntar i dem. Så det så.
Jag har anmält mig till en kurs i meditation. Och sinnesnärvaro. Varsågod, ni får gärna skratta åt mig. Ibland vet jag inte vad som flyger i mig. Hoppas det går bättre än sist när jag anmälde mig till pole dancing. Det gick, som bekant, åt helvete.
Sunday, 10 September 2017
Gemensamt sovrum
Har ordnat en permanent säng åt Bönan i vårt sovrum. Det vill säga, jag har lagt en liten madrass, en kudde och en filt i ett hörn. Pga hon väcker sig själv på nätterna genom att hosta, bestämmer sig för att hon är mörkrädd (?) och börjar yla. Icke bra med tanke på Airbnb gäster på nedervåningen samt makens stressnivåer.
Så nu somnar hon nöjt på madrassen. Kommer efter några timmar över till vår säng. Lägger sig brevid mig. Hostar i en kvart. Somnar. Kör sedan upp två armbågar samt två knän i min rygg, och börjar röra sig från sida till sida samt upp och ner samtidigt. En sann bedrift. Detta kan hon lätt göra i fem-sex timmar, medan hon sover.
Klockan sex-noll-noll ringer mitt alarm. Jag har bestämt att jag ska gå upp kl 6 varje dag och gå ut och jogga. Ni vet, komma i form. Det har ju varit lite dåligt med det. Dock brukar det oftast inte bli någon joggingtur, pga trött mamma efter lång natt.
Men skam den som ger sig. Jag ställer klockan varje kväll. Ska ut och jogga vilken morgon som helst nu.
Så nu somnar hon nöjt på madrassen. Kommer efter några timmar över till vår säng. Lägger sig brevid mig. Hostar i en kvart. Somnar. Kör sedan upp två armbågar samt två knän i min rygg, och börjar röra sig från sida till sida samt upp och ner samtidigt. En sann bedrift. Detta kan hon lätt göra i fem-sex timmar, medan hon sover.
Klockan sex-noll-noll ringer mitt alarm. Jag har bestämt att jag ska gå upp kl 6 varje dag och gå ut och jogga. Ni vet, komma i form. Det har ju varit lite dåligt med det. Dock brukar det oftast inte bli någon joggingtur, pga trött mamma efter lång natt.
Men skam den som ger sig. Jag ställer klockan varje kväll. Ska ut och jogga vilken morgon som helst nu.
Thursday, 31 August 2017
Fördelar med att Ha Barn
Har lovat mig själv att jag ska skriva ett inlägg om hur toppen det är att ha barn.
För det är ju det. Det är därför alla vill ha ett. Eller flera. Ja, de allra flesta skaffar ju minst ett till. Det är från ett rent biologiskt perspektiv därför vi är här. Och för att det är coolt att höra "mummy, I love you."
Men ärligt talat så är föräldraskapet späckat med nackdelar. Sånt som ingen vågar tala om. Eller så är det kanske snarare så att man i 20-års-åldern ej lyssnar på äldre personer (dvs folk i 30-års-åldern) när de talar om sina barn?
Nu talar jag inte om petitesser som stökigt hus, inbundna rutiner och extrem sömnbrist.
Nej.
Nu talar jag återigen, kära vänner, om alla fucking jävla virus, åkommor och slemmiga saker som verkar hända hela tiden. Nu, nu, nu är gränsen NÅDD.
Nu går det mask. MASK. På förskolan. Läraren berättade det för mig, varpå jag behövde sätta mig ner och djupandas medan en annan förälder varsamt strök mig över ryggen.
Men herregud, sa Läraren. Det är mycket vanligt. Barn får det hela tiden. Det är som löss ungefär. Hon vet uppenbarligen inte att näst mask, så är löss nog det värsta jag vet.
Satt mig i bilen och upprepade mantrat "it's ok, it's no big deal, it's fiiiiine" hundra gånger. Ingen aning om hur jag kom hem.
SÅ.
Fördelar med att Ha Barn.
1. Man får lära så mycket om Biologi.
2. Och epidemiologi.
3. Och självbehärskning.
4. To be continued.
Förresten brukar "mummy, I love you" följas av "but I don't love you with short hair."
För det är ju det. Det är därför alla vill ha ett. Eller flera. Ja, de allra flesta skaffar ju minst ett till. Det är från ett rent biologiskt perspektiv därför vi är här. Och för att det är coolt att höra "mummy, I love you."
Men ärligt talat så är föräldraskapet späckat med nackdelar. Sånt som ingen vågar tala om. Eller så är det kanske snarare så att man i 20-års-åldern ej lyssnar på äldre personer (dvs folk i 30-års-åldern) när de talar om sina barn?
Nu talar jag inte om petitesser som stökigt hus, inbundna rutiner och extrem sömnbrist.
Nej.
Nu talar jag återigen, kära vänner, om alla fucking jävla virus, åkommor och slemmiga saker som verkar hända hela tiden. Nu, nu, nu är gränsen NÅDD.
Nu går det mask. MASK. På förskolan. Läraren berättade det för mig, varpå jag behövde sätta mig ner och djupandas medan en annan förälder varsamt strök mig över ryggen.
Men herregud, sa Läraren. Det är mycket vanligt. Barn får det hela tiden. Det är som löss ungefär. Hon vet uppenbarligen inte att näst mask, så är löss nog det värsta jag vet.
Satt mig i bilen och upprepade mantrat "it's ok, it's no big deal, it's fiiiiine" hundra gånger. Ingen aning om hur jag kom hem.
SÅ.
Fördelar med att Ha Barn.
1. Man får lära så mycket om Biologi.
2. Och epidemiologi.
3. Och självbehärskning.
4. To be continued.
Förresten brukar "mummy, I love you" följas av "but I don't love you with short hair."
Tuesday, 29 August 2017
Helt plötsligt händer det ...
... man har blivit ett sånt där par som kallar varandra för "mamma" och "pappa".
Jag dööööör. Jag döööööööööör.
Maken har kallat mig "mamma" ett bra tag faktiskt. Jag har alltid avskytt det och muttrat surt och smällt i dörrar osv, så han ska fatta att han ska sluta med det.
Men nu är alltså även jag infekterad.
Jag dööööör. Jag döööööööööör.
Maken har kallat mig "mamma" ett bra tag faktiskt. Jag har alltid avskytt det och muttrat surt och smällt i dörrar osv, så han ska fatta att han ska sluta med det.
Men nu är alltså även jag infekterad.
Friday, 25 August 2017
Skola
Så fort vi kom hem så drog Bönan på sig ett virus och hosta. Naturligtvis, tillbaka i the hotzone (förskolan). Så under ett par veckor nu så sover Bönan uppe hos mig, och maken sover i Bönans rum.
Eller "sover" är nog förresten fel ord.
Slumrar, tröstar, torkar slem, duschar Bönan, tvättar lakan, spelar Barnradion och så vidare. Men för enkelhetens skull brukar vi använda ordet "sova" för att sammanfatta dessa aktiviteter om de infaller nattetid.
I övriga nyheter kom vi in på skolan vi vill att Bönan ska gå på! Detta är en extremt stor världsnyhet. Det är nämligen omöjligt att komma in på just den skolan.
Steg ett var att vi fick en intervju. Natten innan denna intervju (som ej gick att flytta fram) var Bönan igång med hostan som vanligt - men även något annat verkade vara fel. Hon skrek och levde om som en besatt (alltså jag faktiskt övervägde den möjligheten och googlade lite på exorcister i närområdet). Tillslut arbetade jag fram att ungen hade tandvärk..! Hon håller på att få permanenta tänder, som brukar komma in tidigast i 6-års åldern.
What?!? The struggle is real. Vi har med en brådmogen Böna att göra.
Hur som helst så hade vi världens sämsta natt, men det vara bara att pallra sig iväg till intervjuen. Jag och maken var lugna och fina och verkade säkert inte det minsta panikslagna. Bönan kickade off med en 15 minuter lång hostattack. Sedan satt hon sig i mitt knä, begravde huvudet i min klänning och upprepade flera gånger "mamma I want to get out of here."
Kolungt och stencoolt tackade vi för oss och gick. Sen grinade jag i bilen på vägen hem.
Men vi kom in!!!!!
Eller "sover" är nog förresten fel ord.
Slumrar, tröstar, torkar slem, duschar Bönan, tvättar lakan, spelar Barnradion och så vidare. Men för enkelhetens skull brukar vi använda ordet "sova" för att sammanfatta dessa aktiviteter om de infaller nattetid.
I övriga nyheter kom vi in på skolan vi vill att Bönan ska gå på! Detta är en extremt stor världsnyhet. Det är nämligen omöjligt att komma in på just den skolan.
Steg ett var att vi fick en intervju. Natten innan denna intervju (som ej gick att flytta fram) var Bönan igång med hostan som vanligt - men även något annat verkade vara fel. Hon skrek och levde om som en besatt (alltså jag faktiskt övervägde den möjligheten och googlade lite på exorcister i närområdet). Tillslut arbetade jag fram att ungen hade tandvärk..! Hon håller på att få permanenta tänder, som brukar komma in tidigast i 6-års åldern.
What?!? The struggle is real. Vi har med en brådmogen Böna att göra.
Hur som helst så hade vi världens sämsta natt, men det vara bara att pallra sig iväg till intervjuen. Jag och maken var lugna och fina och verkade säkert inte det minsta panikslagna. Bönan kickade off med en 15 minuter lång hostattack. Sedan satt hon sig i mitt knä, begravde huvudet i min klänning och upprepade flera gånger "mamma I want to get out of here."
Kolungt och stencoolt tackade vi för oss och gick. Sen grinade jag i bilen på vägen hem.
Men vi kom in!!!!!
Wednesday, 9 August 2017
Lilla Byron
Vi besökte Stockholm innan vi flög hem.
Där blev jag som vanligt påmind om hur dåligt lokalsinne jag har. Sjukt dåligt. Maken blir riktigt irriterad på mig när jag inte kan lära mig hitta till tunnelbanan som ligger typ två minuter bort. Eller jo, efter tre dagar hittade jag dit. Men då skulle vi åka hem.
Jag är officiellt en aussie lantis nu. Skulle lika gärna kunna glömma svenskan helt. Sådant vet Stockholmare instinktivt. Beställde lunch på ett ställe som var mycket coolare än vad jag är - servitören kände sig manad att näsvist tillrättavisa mig när jag beställde på fel sätt i baren, agera som om han gjorde mig en tjänst som serverade mig - samt dra skämt om folk som dricker alkoholfri öl med sin kollega, medan jag stog kvar vid baren.
Jag känner igen typen. Too cool for school.
Skönt att vara tillbaka i Byron där det finns två huvudgator, det anses normalt att vara vegetarian och beställa alkoholfri öl (eller typ en matcha latte) och man är facebook-kompis med sin barista.
Där blev jag som vanligt påmind om hur dåligt lokalsinne jag har. Sjukt dåligt. Maken blir riktigt irriterad på mig när jag inte kan lära mig hitta till tunnelbanan som ligger typ två minuter bort. Eller jo, efter tre dagar hittade jag dit. Men då skulle vi åka hem.
Jag är officiellt en aussie lantis nu. Skulle lika gärna kunna glömma svenskan helt. Sådant vet Stockholmare instinktivt. Beställde lunch på ett ställe som var mycket coolare än vad jag är - servitören kände sig manad att näsvist tillrättavisa mig när jag beställde på fel sätt i baren, agera som om han gjorde mig en tjänst som serverade mig - samt dra skämt om folk som dricker alkoholfri öl med sin kollega, medan jag stog kvar vid baren.
Jag känner igen typen. Too cool for school.
Skönt att vara tillbaka i Byron där det finns två huvudgator, det anses normalt att vara vegetarian och beställa alkoholfri öl (eller typ en matcha latte) och man är facebook-kompis med sin barista.
Thursday, 3 August 2017
Hemmavid
Då är vi hemma från Sverige där vi i tre veckor ätit endast bröd (jag) och sojakorv (Bönan) under ihållande gnäll om kvaliteten på maten och kaffet i Sverige (maken).
Flygresan var skitkul. Alltså verkligen kanon.
Haha. Nej då, jag bara skojar.
Det blir jävligare ju äldre man blir, tror jag. Men man kommer liksom in i en andra andning. Allt bara rullar på. Ett par svåra stunder blev det förstås, varav en minnesvärd stund var när jag ritat med Bönan i vad jag var säker på måste ha varit minst två timmar - och det visade sig ha gått endast 45 minuter.
Samt att på både dit- och hemresan utvecklade Bönan en effektiv teknik för att tortera mig; varje gång jag lyckades somna väckte hon mig omedelbart. Jag försökte få henne att sluta genom att först böna och be, sedan hota. Men det funkade inte. Sista gången hon väckte mig (innan jag gav upp alla försök till att sova) så till och med log hon illmarigt och fnittrade fram "nu måste jag kissa... du måste ta mig till toaletten." Det var bara att lyda.
Maken vilade hela hemresan pga han var den som skulle köra oss från Brisbane till Byron i vår bil. Så han antydde att om han inte fick vila skulle han krocka. Det hade han säkert rätt i.
Flygresan var skitkul. Alltså verkligen kanon.
Haha. Nej då, jag bara skojar.
Det blir jävligare ju äldre man blir, tror jag. Men man kommer liksom in i en andra andning. Allt bara rullar på. Ett par svåra stunder blev det förstås, varav en minnesvärd stund var när jag ritat med Bönan i vad jag var säker på måste ha varit minst två timmar - och det visade sig ha gått endast 45 minuter.
Samt att på både dit- och hemresan utvecklade Bönan en effektiv teknik för att tortera mig; varje gång jag lyckades somna väckte hon mig omedelbart. Jag försökte få henne att sluta genom att först böna och be, sedan hota. Men det funkade inte. Sista gången hon väckte mig (innan jag gav upp alla försök till att sova) så till och med log hon illmarigt och fnittrade fram "nu måste jag kissa... du måste ta mig till toaletten." Det var bara att lyda.
Maken vilade hela hemresan pga han var den som skulle köra oss från Brisbane till Byron i vår bil. Så han antydde att om han inte fick vila skulle han krocka. Det hade han säkert rätt i.
Sunday, 16 July 2017
Glutenfritt
Förra året följde jag en glutenfri diet, av olika anledningar, men nu har det testats och meckats och detta har lagts på hyllan - därför går jag i år in för att äta så mycket gluten som möjligt.
Heja Skogaholm.
Thursday, 6 July 2017
So long...
Sen utvecklade sig den där infektionen till lunginflammation (eller hur)- och därmed gick hela min plan (göra yoga tre gånger i veckan, lighthouse walk två gånger i veckan - minst, och bli extremt fit innan vi åker till Sverige) om intet.
Vi åker till Sverige på Måndag. Jag har knappt orkat gå upp för trappan på en månad. Men jag har hunnit kolla på svenska serier på SBS i alla fall...
Nu har jag tagit tillräckligt med antibiotika för att ta livet av den värsta bakterien i östra Australien, och därmed även alla goda bakterier som tidigare levde (antogs leva) i min mage.
Nice to know you.
So long everybody.
See you on the flip side.
Och nu blir det... long haul flight!!!
Ok, that's it.
När vi kommer hem är det fan i mig jag som går en kurs i meditation. Om det är nåt jag lärt mig av att bo i Byron Bay så är det att det är jag som genom mina tankar manifesterar min verklighet.
Skärpning nu Anna, för helvete.
Vi åker till Sverige på Måndag. Jag har knappt orkat gå upp för trappan på en månad. Men jag har hunnit kolla på svenska serier på SBS i alla fall...
Nu har jag tagit tillräckligt med antibiotika för att ta livet av den värsta bakterien i östra Australien, och därmed även alla goda bakterier som tidigare levde (antogs leva) i min mage.
Nice to know you.
So long everybody.
See you on the flip side.
Och nu blir det... long haul flight!!!
Ok, that's it.
När vi kommer hem är det fan i mig jag som går en kurs i meditation. Om det är nåt jag lärt mig av att bo i Byron Bay så är det att det är jag som genom mina tankar manifesterar min verklighet.
Skärpning nu Anna, för helvete.
Monday, 19 June 2017
En runda till akuten
...dock inte med Bönan. Hon har varit oförskämt frisk faktiskt, ta i trä.
Jag åkte själv då jag lyckades bli övertygad om att jag hade hjärnhinne inflammation. Ja det var mamma som trodde det. Alltså googla "meningitis" - det är exakt det jag har. Exakt.
Meeeen icke. Jag erkänner att jag inte är någon doktor. Tur för patienterna.
Min doktor såg ut att vara typ 18. Han sa direkt att jag inte hade meningitis. Har man det så kör man nämligen inte sig själv till akuten och går in på egna ben. Hepp. Och det gick ju inte att förneka att jag just gjort det.
Enligt mig så var besöket därmed över och jag tänkte dra hem, men doktorn inisterade på att dra några tester och klämma överallt.
Sen påstod han att jag har odiagnoserad urinvägsinfektion som nog spritt sig till njurarna. Återigen försökte jag styra in konversationen på min överjävliga huvudvärk, men det hade jag inget för.
Nix, antibiotika ska vi ta nu. Faaaaan. Precis vad mina stackars magbakterier vill ha.
Ibland känns det som att det råder allmänt lågtryck i livet. Just nu har vi bara skitväder, jag tror jag körde sönder bilen i ett pothole igår, huset går inte att sälja och jag är konstant sjuk.
Får nog meditera på det här.
Det kanske är jag som gör att det regnar hela tiden?
Sunday, 4 June 2017
En annan dag...
Fler terrordåd i Europa, inte utan att man misströstar en aning. Folk är dumma i huvudet. Världen är åt helvete. Våra barn kommer att hata oss för att vi satte dem till världen. Med rätta.
Eller?
Är det möjligt att fokusera på det positiva i världen? Är vi verkligen på väg någonstans? Finns det nån mening?
Måste fylla i formulär med frågor för skolan vi vill att Bönan ska gå på. En är frågorna är "Vilken roll spelar Spiritualitet i ert liv?"
Hmm. Hmm. Fråga mig en annan dag...
Igår var Bönan och jag på Ponny-klubb. Eller vad det heter. Hon fick rida i en timme. Sen skulle alla ungarna prova på voltige.
Voltige!!!
Jag tänkte - neeej, inte sätter de upp Bönan på den där enorma hästen och säger åt henne att göra lite yoga. Men det gjorde de! Herregud. Då blev det ganska spirituellt faktiskt - jag satt vid sidan av och såg avslappnad och cool ut, medan jag tyst bad snälla Universum / Gud, låt henne inte trilla av.
Och hon trillade alltså inte av, varpå vi kan dra slutsatsen att Universum existerar.
Sunday, 28 May 2017
Tuesday, 23 May 2017
Smarta Bönan
Ja, det lät ju deppigt sist. Jag kan säga att maken fortfarande inte tvättat bilarna. Han kanske behöver terapi.
I övrigt är det helt OK. Världen verkar vara full av terrorister och annat jävelskap. Börjar oroa mig för Sverige-resan i Juli. Undrar om jag ska be min doktor om Xanax? Förmodligen ingen bra ide när man har en addictive personality? Det vet iofs inte min doktor.
Det är liksom ena sidan av tillvaron. På andra sidan tillvaron var jag på en Conscious Parenting Workshop i helgen, och lärde mig om barns utveckling och barnuppfostran enligt Steiner. Så försöker jag skapa en tillvaro för Bönan där allt är liksom lugnt och magiskt. Det går väl sådär. Dessutom tror jag Bönan är så himla smart, hon ser rätt igenom mig. Hon vet att det är noll screen time för henne, men så fort hon lagt sig ligger maken och jag i sängen och glor på Bron och käkar choklad. Hon har koll.
Om jag försöker smörja in henne med olja för att centrera och lugna henne till exempel, då gömmer hon sig i duschkabinen och skriker "Du får inte sätta det där på mig, det är äckligt!"
Hon är bra på svenska i alla fall. Win.
I övrigt är det helt OK. Världen verkar vara full av terrorister och annat jävelskap. Börjar oroa mig för Sverige-resan i Juli. Undrar om jag ska be min doktor om Xanax? Förmodligen ingen bra ide när man har en addictive personality? Det vet iofs inte min doktor.
Det är liksom ena sidan av tillvaron. På andra sidan tillvaron var jag på en Conscious Parenting Workshop i helgen, och lärde mig om barns utveckling och barnuppfostran enligt Steiner. Så försöker jag skapa en tillvaro för Bönan där allt är liksom lugnt och magiskt. Det går väl sådär. Dessutom tror jag Bönan är så himla smart, hon ser rätt igenom mig. Hon vet att det är noll screen time för henne, men så fort hon lagt sig ligger maken och jag i sängen och glor på Bron och käkar choklad. Hon har koll.
Om jag försöker smörja in henne med olja för att centrera och lugna henne till exempel, då gömmer hon sig i duschkabinen och skriker "Du får inte sätta det där på mig, det är äckligt!"
Hon är bra på svenska i alla fall. Win.
Tuesday, 16 May 2017
Tankar
Ibland finns det liksom inget att säga - det blir bara vulgärt om man försöker skriva om det och alldeles speciellt vulgärt om man dessutom försöker vara lite rolig.
Makens nära vän och bandmedlem (själva talangen bakom bandet skulle man kunna säga) blev sjuk.
Först visste man inte exakt hur sjuk, men nog trodde han att han skulle genomgå någon form av behandling och sen bli bra igen. Det trodde han ända tills han dog. Bara några månader efter diagnos. Som inte ens var en ordentlig diagnos. Mest bara "vi tror..." och "vi tror inte..." och sånt.
Och så dog han då.
Vi var på hans wake (jag googlade detta ordet och på svenska är det "likvaka" - herregud! Det ordet tänker jag fan inte skriva igen).
Wake alltså. Begravningen var nog bara för familjen. Ett par olika band som han var inblandad i spelade, och hans dotter och mamma talade. Självaste Jeff Martin från the Tea Party sjöng en sång. I detta lilla rummet för typ 100 pers. Alltså om du läser detta och inte har en aning om vem han är så kan jag i alla fall lova att jag var något starstruck. Men det var ändå så jävla sorgligt. Och att hans mamma talade fixade vi inte alls. Herregud.
Jag har faktiskt aldrig sett maken så nere. Han grät i flera dagar. Han har i nuläget inte tvättat bilen på typ två månader - minst sagt okaraktäristiskt.
När sådant här händer blir man akut medveten om sin egen dödlighet. Han var i vår ålder. Liknande livsstil. Inget att "skylla på." Han bara dog. Då ställs man inför frågan; kan man verkligen leva som om varje dag kunde vara ens sista? Hur gör man då? Är det ens möjligt? Om man dog om tre månader, eller tre veckor eller whatever, vad skulle man då ångra att man inte gjort? Att man gjort? Jag skulle typ ångra alla gånger jag städat badrummet... men samtidigt kan man ju liksom inte aldrig städa badrummet.
Den typen av tankar.
Även tankar på att förlora ens barn. Sånt som inte får hända. Dör mitt barn då tar jag livet av mig.
Den typen av tankar.
Men livet går vidare.
Makens nära vän och bandmedlem (själva talangen bakom bandet skulle man kunna säga) blev sjuk.
Först visste man inte exakt hur sjuk, men nog trodde han att han skulle genomgå någon form av behandling och sen bli bra igen. Det trodde han ända tills han dog. Bara några månader efter diagnos. Som inte ens var en ordentlig diagnos. Mest bara "vi tror..." och "vi tror inte..." och sånt.
Och så dog han då.
Vi var på hans wake (jag googlade detta ordet och på svenska är det "likvaka" - herregud! Det ordet tänker jag fan inte skriva igen).
Wake alltså. Begravningen var nog bara för familjen. Ett par olika band som han var inblandad i spelade, och hans dotter och mamma talade. Självaste Jeff Martin från the Tea Party sjöng en sång. I detta lilla rummet för typ 100 pers. Alltså om du läser detta och inte har en aning om vem han är så kan jag i alla fall lova att jag var något starstruck. Men det var ändå så jävla sorgligt. Och att hans mamma talade fixade vi inte alls. Herregud.
Jag har faktiskt aldrig sett maken så nere. Han grät i flera dagar. Han har i nuläget inte tvättat bilen på typ två månader - minst sagt okaraktäristiskt.
När sådant här händer blir man akut medveten om sin egen dödlighet. Han var i vår ålder. Liknande livsstil. Inget att "skylla på." Han bara dog. Då ställs man inför frågan; kan man verkligen leva som om varje dag kunde vara ens sista? Hur gör man då? Är det ens möjligt? Om man dog om tre månader, eller tre veckor eller whatever, vad skulle man då ångra att man inte gjort? Att man gjort? Jag skulle typ ångra alla gånger jag städat badrummet... men samtidigt kan man ju liksom inte aldrig städa badrummet.
Den typen av tankar.
Även tankar på att förlora ens barn. Sånt som inte får hända. Dör mitt barn då tar jag livet av mig.
Den typen av tankar.
Men livet går vidare.
Thursday, 20 April 2017
Bamse
Bönan går igenom en mycket underhållande fas.
Hon fullkomligen älskar Bamse, jag fullkomligen vägrar att läsa Bamse - så jag låter henne lyssna typ dygnet runt på Spotify. Och hela tiden haglar det Bamse-kommentarer;
- Mamma, du pratar som en häst springer. Precis som Vargen som ljuger som en häst galopperar.
- Mamma, jag sätter min plan i verket.
- Ack jaaaa, mamma.
- Här kommer jag farande!
- Mamma, har du lite sololja-special?
Och så hela tiden "dunderhonung" hit och dit.
Och så ska vi alltid leka att Bönan är Bamse, maken är Skalman och jag brukar få vara Vargen.
Hmm. När vi leker "Frozen" så är Bönan alltid Elsa, maken är Anna, och jag är Olaf...
Hon fullkomligen älskar Bamse, jag fullkomligen vägrar att läsa Bamse - så jag låter henne lyssna typ dygnet runt på Spotify. Och hela tiden haglar det Bamse-kommentarer;
- Mamma, du pratar som en häst springer. Precis som Vargen som ljuger som en häst galopperar.
- Mamma, jag sätter min plan i verket.
- Ack jaaaa, mamma.
- Här kommer jag farande!
- Mamma, har du lite sololja-special?
Och så hela tiden "dunderhonung" hit och dit.
Och så ska vi alltid leka att Bönan är Bamse, maken är Skalman och jag brukar få vara Vargen.
Hmm. När vi leker "Frozen" så är Bönan alltid Elsa, maken är Anna, och jag är Olaf...
Tuesday, 18 April 2017
Thursday, 6 April 2017
Regn regn regn
Här har det regnat så satans mycket att jag misstänker att det varit nyheter även i Sverige?
Då förstår man hur mycket det har regnat. Och varit grått. Och blåsigt. Och fy.
Här kan det vara rena rama paradiset och så vips så regnar det i sex veckor. Utan avbrott. Just vid dessa tillfällena känns det ändå fint att bo högt uppe på ett berg. Vattnet bara rinner förbi, istället för att hela huset förvandlas till en simbassäng.
Trots detta optimala höga läge har vi äntligen bestämmt oss för att sälja. Eller försöka i alla fall. Det här huset har ju en del egendomliga personlighetsdrag. Detta plus det faktum att maken fått för sig att huset är värt mycket mer än vad tre olika mäklare har sagt, och har gett sig fan på att inte sälja för mindre. Så ja. Men hoppet lever.
Då förstår man hur mycket det har regnat. Och varit grått. Och blåsigt. Och fy.
Här kan det vara rena rama paradiset och så vips så regnar det i sex veckor. Utan avbrott. Just vid dessa tillfällena känns det ändå fint att bo högt uppe på ett berg. Vattnet bara rinner förbi, istället för att hela huset förvandlas till en simbassäng.
Trots detta optimala höga läge har vi äntligen bestämmt oss för att sälja. Eller försöka i alla fall. Det här huset har ju en del egendomliga personlighetsdrag. Detta plus det faktum att maken fått för sig att huset är värt mycket mer än vad tre olika mäklare har sagt, och har gett sig fan på att inte sälja för mindre. Så ja. Men hoppet lever.
Wednesday, 29 March 2017
Friday, 24 March 2017
Grannar alltså.
En av våra grannar är en riktig jubelidiot.
Det finns inget annat sätt att beskriva honom. Möjligtvis rödhårigt grönt troll.
Till exempel så tror han att det är olagligt för mig att parkera min bil på gatan. Alla andra kan göra det, men inte jag. Då ser det ut som en parkeringsplats.
Han tror min lilla airbnb som jag har på nedervåningen stör friden på gatan (här finns tre share-houses och ett holiday-house, if you know what I mean. Min airbnb gör aldrig nåt väsen av sig - men den är MIN.
Han tror att vi stal hans soptunna. Eller recycling bin, om man ska vara petig.
Här är bakgrundshistorien:
Vår Recycling Bin gick sönder för nåt år sedan, under sophämtning. Då måste man ringa council, och beställa en ny. Maken ringde säkert åtta gånger, för den kom aldrig. Så vi är alltså helt stensäkra på vår sak, trasig tunna - många telefonsamtal.
Men tillslut så kom den; alas redan fösta gången vi ställde ner den för hämtning så tog grannen den. Vi antog generöst att det förmodligen var ett ärligt misstag, vi tänkte att karln kanske inte är så observant att han ser skillnaden mellan en flera år gammal tunna och en sprillans ny och fräsch. Vi tog alltså deras, och så var det inte mer med det. Efter nästa hämtning två veckor senare tog vi tillbaka den nya - varför skulle vi inte göra det? Vi trodde ärligt talat att han inte skulle märka nåt, eftersom han inte märkte att han tog fel gången innan.
Men nej nej nej... det märkte han. Vi hörde hur han började gorma där nere och göra stor show av att tvätta tunnan och skriva sitt husnummer på den (detta är nu deras egen tunna, de hade bara haft vår nya i två veckor). Vi vet att han sagt åt sina ungar att vi stal deras nya tunna, pga sonen skrek efter oss några dagar senare att vi skulle hålla oss borta från deras nya soptunna. Jepp, father of the year.
Vi tänkte lite chockat, men herregud - vad är detta? Men sedan glömde vi väl av det, jag minns att jag tänkte att han måste ju INSE att det inte var han som haft en trasig tunna och som beställt en ny? Eller har han inbillat sig att han hade beställt en ny tunna?!? The mind boggles.
Detta är en sån liiiiiitren skiiiiiitsak, men idag drog karln upp det igen. Han har alltså ALDRIG FATTAT att han INTE pratade med council och beställde en ny tunna - han TROR att han fick en ny från GUD via DIVINE INTERVENTION och att vi sedan STAL hans nya (från Gud) tunna..!
Men han slutar liksom inte där. Han berättade idag att han sagt till en av de andra grannarna att vi slagit sönder deras barns basketball ring (den blåste ner i en storm). Vad har han mer sagt undrar man då?
Han går längre och säger riktigt taskiga saker som att vi inte betalar för oss, vi gör aldrig någonting, vi bidrar inte till samhället och så the grande finale; alla på gatan hatar oss och skulle vilja att vi flyttar.
Till saken hör att vi gör massor med saker, vi har betalat för huset precis som han har - och vi har jävligt mycket mer stålar än den idioten, så vi "bidrar till samhället" i form av skatt mer än vad han gör. Men det fattar inte han.
Ärligt talat så vill jag flytta. Det kanske är dags för nåt nytt. Nu ska jag kolla på hus online i tre timmar, äta choklad, sedan gråta, sedan ta alvedon, sedan sova.
Peace för helvete.
Det finns inget annat sätt att beskriva honom. Möjligtvis rödhårigt grönt troll.
Till exempel så tror han att det är olagligt för mig att parkera min bil på gatan. Alla andra kan göra det, men inte jag. Då ser det ut som en parkeringsplats.
Han tror min lilla airbnb som jag har på nedervåningen stör friden på gatan (här finns tre share-houses och ett holiday-house, if you know what I mean. Min airbnb gör aldrig nåt väsen av sig - men den är MIN.
Han tror att vi stal hans soptunna. Eller recycling bin, om man ska vara petig.
Här är bakgrundshistorien:
Vår Recycling Bin gick sönder för nåt år sedan, under sophämtning. Då måste man ringa council, och beställa en ny. Maken ringde säkert åtta gånger, för den kom aldrig. Så vi är alltså helt stensäkra på vår sak, trasig tunna - många telefonsamtal.
Men tillslut så kom den; alas redan fösta gången vi ställde ner den för hämtning så tog grannen den. Vi antog generöst att det förmodligen var ett ärligt misstag, vi tänkte att karln kanske inte är så observant att han ser skillnaden mellan en flera år gammal tunna och en sprillans ny och fräsch. Vi tog alltså deras, och så var det inte mer med det. Efter nästa hämtning två veckor senare tog vi tillbaka den nya - varför skulle vi inte göra det? Vi trodde ärligt talat att han inte skulle märka nåt, eftersom han inte märkte att han tog fel gången innan.
Men nej nej nej... det märkte han. Vi hörde hur han började gorma där nere och göra stor show av att tvätta tunnan och skriva sitt husnummer på den (detta är nu deras egen tunna, de hade bara haft vår nya i två veckor). Vi vet att han sagt åt sina ungar att vi stal deras nya tunna, pga sonen skrek efter oss några dagar senare att vi skulle hålla oss borta från deras nya soptunna. Jepp, father of the year.
Vi tänkte lite chockat, men herregud - vad är detta? Men sedan glömde vi väl av det, jag minns att jag tänkte att han måste ju INSE att det inte var han som haft en trasig tunna och som beställt en ny? Eller har han inbillat sig att han hade beställt en ny tunna?!? The mind boggles.
Detta är en sån liiiiiitren skiiiiiitsak, men idag drog karln upp det igen. Han har alltså ALDRIG FATTAT att han INTE pratade med council och beställde en ny tunna - han TROR att han fick en ny från GUD via DIVINE INTERVENTION och att vi sedan STAL hans nya (från Gud) tunna..!
Men han slutar liksom inte där. Han berättade idag att han sagt till en av de andra grannarna att vi slagit sönder deras barns basketball ring (den blåste ner i en storm). Vad har han mer sagt undrar man då?
Han går längre och säger riktigt taskiga saker som att vi inte betalar för oss, vi gör aldrig någonting, vi bidrar inte till samhället och så the grande finale; alla på gatan hatar oss och skulle vilja att vi flyttar.
Till saken hör att vi gör massor med saker, vi har betalat för huset precis som han har - och vi har jävligt mycket mer stålar än den idioten, så vi "bidrar till samhället" i form av skatt mer än vad han gör. Men det fattar inte han.
Ärligt talat så vill jag flytta. Det kanske är dags för nåt nytt. Nu ska jag kolla på hus online i tre timmar, äta choklad, sedan gråta, sedan ta alvedon, sedan sova.
Peace för helvete.
Tuesday, 14 March 2017
Dans?
För ett tag sedan fick jag för mig att jag skulle prova Pole dancing. Inte för att jag tror att det är ett utmärkt feministiskt initiativ eller så, jag trodde nog bara att jag skulle vara bra på det.
Det var jag inte.
Jag försökte imitera bruden i råsa hotpants och högklackade plastskor, men utan framgång. Faktum är att jag nog såg ut som en osmidig elefant med noll koordination, som dessutom inte kunde skilja på höger och vänster.
Jag hade dessutom inte fattat att kursen verkligen gick ut på att imitera en strippa at work, jag hade fått för mig att det mera skulle vara som en dans där man klättrade lite på the pole, men nej då - det var alltså meningen att vi skulle kasta oss ner på knä och svänga med håret, vicka med pekfingret och gå med släpande steg - helt onödigt om man bara gör det för motion och en kul grej.
Dessutom verkade de vilja att man skulle köpa ett par sådana där sjukt högklackade plastskor för typ 500 spänn. Då kände jag att om jag ska bryta ett ben så ska jag fan se till göra det på ett lite värdigare sätt, typ ramla av en häst...
Det var jag inte.
Jag försökte imitera bruden i råsa hotpants och högklackade plastskor, men utan framgång. Faktum är att jag nog såg ut som en osmidig elefant med noll koordination, som dessutom inte kunde skilja på höger och vänster.
Jag hade dessutom inte fattat att kursen verkligen gick ut på att imitera en strippa at work, jag hade fått för mig att det mera skulle vara som en dans där man klättrade lite på the pole, men nej då - det var alltså meningen att vi skulle kasta oss ner på knä och svänga med håret, vicka med pekfingret och gå med släpande steg - helt onödigt om man bara gör det för motion och en kul grej.
Dessutom verkade de vilja att man skulle köpa ett par sådana där sjukt högklackade plastskor för typ 500 spänn. Då kände jag att om jag ska bryta ett ben så ska jag fan se till göra det på ett lite värdigare sätt, typ ramla av en häst...
Tuesday, 7 March 2017
Vandrande Hot Zones
Det går ganska bra för Bönan i Preschool.
Ett par veckor nyligen bestämmde hos sig för att hon inte ville vara där och började med långdragna tantrums inför föräldrar och lärare när det var dags att lämna. Hon är ju bra på sådant där, har alltid haft förmågan att skrika till hon blir liksom blåaktig i ansiktet och inte kan andas. När hon vara bebis brukade jag ta henne till akuten då, livrädd för att det kanske var nåt fel - men nu fyra år senare är vi båda äldre och visare och jag låter mig icke luras.
Nä nä, säger jag kolugnt och sedan (på svenska, så ingen ska förstå) nu lägger du ner, för det här vägrar jag gå med på.
Och så undrar jag om alla ungar alltid är vandrande hot zones, eller är det bara för att Bönan går på en Steiner preschool i ett jävla hippy commune? Det är konstanta varningar för hårlöss (inte igeeeeen, jag dööööör), svinkoppor*, höstblåsor*, magsjuka, och annat jävulskap.
Är detta fallet i Sverige? Det är en genuin fråga. Inte minns jag att man hade en massa infektioner och parasiter hela tiden? Iofs, hade löss en gång. EN. Mamma grät av äckel och tvättade mitt hår med insektsmedel.
Tyvärr brås jag på mamma i detta. Jag får spader. Första gången vi hade löss grät jag också, tvättade alla lakan och handdukar i 90 grader och kammade makens hår med luskamm tills han knappt hade nåt hår kvar. Nu har jag lugnat mig lite med där. Löss kan jag ta.
Men det andra? Asså vad faaaan.
*Googlade för översättning. Har som sagt aldrig hört talas om dessa inann.
Ett par veckor nyligen bestämmde hos sig för att hon inte ville vara där och började med långdragna tantrums inför föräldrar och lärare när det var dags att lämna. Hon är ju bra på sådant där, har alltid haft förmågan att skrika till hon blir liksom blåaktig i ansiktet och inte kan andas. När hon vara bebis brukade jag ta henne till akuten då, livrädd för att det kanske var nåt fel - men nu fyra år senare är vi båda äldre och visare och jag låter mig icke luras.
Nä nä, säger jag kolugnt och sedan (på svenska, så ingen ska förstå) nu lägger du ner, för det här vägrar jag gå med på.
Och så undrar jag om alla ungar alltid är vandrande hot zones, eller är det bara för att Bönan går på en Steiner preschool i ett jävla hippy commune? Det är konstanta varningar för hårlöss (inte igeeeeen, jag dööööör), svinkoppor*, höstblåsor*, magsjuka, och annat jävulskap.
Är detta fallet i Sverige? Det är en genuin fråga. Inte minns jag att man hade en massa infektioner och parasiter hela tiden? Iofs, hade löss en gång. EN. Mamma grät av äckel och tvättade mitt hår med insektsmedel.
Tyvärr brås jag på mamma i detta. Jag får spader. Första gången vi hade löss grät jag också, tvättade alla lakan och handdukar i 90 grader och kammade makens hår med luskamm tills han knappt hade nåt hår kvar. Nu har jag lugnat mig lite med där. Löss kan jag ta.
Men det andra? Asså vad faaaan.
*Googlade för översättning. Har som sagt aldrig hört talas om dessa inann.
Monday, 27 February 2017
Besök
Min mamma var här och hälsade på!
Hon har precis åkt. Eller precis och precis, hon åkte astidigt igår morse. Och hon är väl precis på väg att landa i Finland.
Ja, Finland. Mamma gillar att boka sin egen biljett, och av någon outgrundlig anledning anser hon att det är skitbra att flyga via Helsingfors. Hon gjorde det förra gången, och då var det skitbra. Varför är oklart.
I alla fall så bokade hon via Finnair också denna gången, och flög alltså Köpenhamn-Helsingfors-Hongkong-Brisbane. Trodde hon i alla fall. Tills det att hon kom till Hongkong och insåg att planhelvetet ämnade landa i Cairns - jääävligt långt från Brisbane oavsett hur det ser ut på kartan - sen skulle planet förstås åka vidare till Brisbane. Efter Cairns. Bara det att denna lilla detaljen om en extra landning hade Finnair slugt gömt på sin bokningsida i form av en minimal etta, så liten så den knappast syntes - på en oförklarlig plats på bokningen. Ordet "Cairns" fanns ingenstans.
Men ja, det löste sig ju ändå - det var liksom bara en knölig resa. Man kan ju flyga med bara ett stopp. Men näääää det var så jävla braaaa att flyga via Finland sist så... ja.
Åt helvete långt är det i alla fall.
Mammas sista kväll var min födelsedag, då hade vi tänkt gå ut och käka pizza. Istället spenderade maken och jag kvällen på akuten då jag fick oförklarligt och outhärdligt ont i magen. Diagnos var tydligen svårställd men det lutar åt magsår. Hepp.
Så jag har legat i sängen i två dagar och glott på Solsidan, och tvingats inse att jag inte är en Anna - jag är mer en Mickan... (tack magsåret).
Hon har precis åkt. Eller precis och precis, hon åkte astidigt igår morse. Och hon är väl precis på väg att landa i Finland.
Ja, Finland. Mamma gillar att boka sin egen biljett, och av någon outgrundlig anledning anser hon att det är skitbra att flyga via Helsingfors. Hon gjorde det förra gången, och då var det skitbra. Varför är oklart.
I alla fall så bokade hon via Finnair också denna gången, och flög alltså Köpenhamn-Helsingfors-Hongkong-Brisbane. Trodde hon i alla fall. Tills det att hon kom till Hongkong och insåg att planhelvetet ämnade landa i Cairns - jääävligt långt från Brisbane oavsett hur det ser ut på kartan - sen skulle planet förstås åka vidare till Brisbane. Efter Cairns. Bara det att denna lilla detaljen om en extra landning hade Finnair slugt gömt på sin bokningsida i form av en minimal etta, så liten så den knappast syntes - på en oförklarlig plats på bokningen. Ordet "Cairns" fanns ingenstans.
Men ja, det löste sig ju ändå - det var liksom bara en knölig resa. Man kan ju flyga med bara ett stopp. Men näääää det var så jävla braaaa att flyga via Finland sist så... ja.
Åt helvete långt är det i alla fall.
Mammas sista kväll var min födelsedag, då hade vi tänkt gå ut och käka pizza. Istället spenderade maken och jag kvällen på akuten då jag fick oförklarligt och outhärdligt ont i magen. Diagnos var tydligen svårställd men det lutar åt magsår. Hepp.
Så jag har legat i sängen i två dagar och glott på Solsidan, och tvingats inse att jag inte är en Anna - jag är mer en Mickan... (tack magsåret).
Tuesday, 31 January 2017
Preschool
Då har Bönan börjat Preschool.
När jag ska förklara detta på svenska så blir det alltid jätteförvirrat och helt fel och jag typ inser hur länge jag har bott utomlands.
Hon börjar på förskolan, säger jag. Men nej, alltså, förskolan heter det nog inte. Det är ju dagis, som det hette på min tid. Och det är inte lekis, då är man ju 6 år. Eller lekis finns inte heller längre, just det. Men hur som helst så har hon börjat det där nu. Min stora flicka!
Det slår mig att Bönan kommer ha ett helt liv som inte har med mig att göra nu. Hon kommer göra saker, leka, prata, lära sig - och jag har ingen aning om vad hon har för sig! Nu är det fem dagar över två veckor, men i alla fall. Hon är så stor nu!
Samtidigt känner jag en viss lättnad. We did it! Hon är en härlig unge, trots min insats får man nästan säga. Moderskapet har utmanat mig nåt väldigt, jag har tvivlat på att den här dagen någonsin skulle komma - men nu är vi här. Hon fyller 4 i år! Preschool! Kindy! School!
Lilla Bönan.
När jag ska förklara detta på svenska så blir det alltid jätteförvirrat och helt fel och jag typ inser hur länge jag har bott utomlands.
Hon börjar på förskolan, säger jag. Men nej, alltså, förskolan heter det nog inte. Det är ju dagis, som det hette på min tid. Och det är inte lekis, då är man ju 6 år. Eller lekis finns inte heller längre, just det. Men hur som helst så har hon börjat det där nu. Min stora flicka!
Det slår mig att Bönan kommer ha ett helt liv som inte har med mig att göra nu. Hon kommer göra saker, leka, prata, lära sig - och jag har ingen aning om vad hon har för sig! Nu är det fem dagar över två veckor, men i alla fall. Hon är så stor nu!
Samtidigt känner jag en viss lättnad. We did it! Hon är en härlig unge, trots min insats får man nästan säga. Moderskapet har utmanat mig nåt väldigt, jag har tvivlat på att den här dagen någonsin skulle komma - men nu är vi här. Hon fyller 4 i år! Preschool! Kindy! School!
Lilla Bönan.
Tuesday, 10 January 2017
Thursday, 5 January 2017
Då campar vi igen.
Heja heja.
Att campa kan nog fan vara det värsta jag vet.
Hade 9 nätter i tält planerade, i nuläget på dag 3 och har redan knölat ner skiten i väskan och tagit in på något lyxigare boende med nyrenoverat badrum med ceasar stone benches och jag bara säger det. Och ett litet kök. Och en dusch. Och en säääng. Och el.
I vårt försvar måste jag nämna att det regnade och blåste storm i två dagar, tält-helvetet läckte som ett såll och luftmadrassen gick sönder.
Jag skämdes lite över min svaghet och ytlighet. Men det visade sig att maken inte heller är nån camper.
Subscribe to:
Posts (Atom)