Det blir aldrig av blogga, och det är synd. Jag älskar att läsa min egen blogg. Så jag måste börja skriva igen.
Men plötsligt är maken alltid hemma, han är en numera en grining gubbe som inte står ut med de andra medlemmarna i bandet, inte orkar gå ut på kvällarna, och knappast orkar ta sig igenom en kväll med barnen. Inte för att man har ett val om man är i lockdown, men ändå. Och det är ju när maken inte är hemma som jag brukar blogga, kolla på dåliga serier, äta ost och mjölkchoklad, och så vidare. Så nu är jag praktiskt taget en intellektuell vegan.
Vi återgick nästan till normalt här. Virus-mässigt. Men nu kommer en second wave. Nu är det klippt. Men konstigt nog verkar ingen bry sig. Inte ens jag. Bara det inte blir hemskolning igen, då säger jag upp mig. Annars ska en nog klara även denna våg.
Men det är en mycket bisarr situation ändå. Att inte kunna åka hem till Sverige. Att ingen kan komma hit. Att hela framtiden för internationella resor överhuvudtaget känns osäker - kanske det till och med är oansvarigt att hatta runt som vår generation har gjort? Försöker att inte tänka på det.
Klippte av mig håret igen. Frågade maken vad han tyckte - det visade sig att han inte brydde sig ett skit. Fast om han klippte av sig håret hade det förstås varit grund för skilsmässa. Jag som alltid sagt att alla gamla tanter klipper av sig håret och så ser de 10 år äldre ut. Också jag, nyss fyllda 40 - "äh, nu klipper jag av skiten."
Bebisen har blivit stor, mera envis och bestämd. Ska alltid ut och gå. Skriker och protesterar om hon inte vill. Alla säger att jag måste vara så glad nu när hon blivit lite större. Men jag saknar bebis-tiden. Att ha en gosig liten bebis som ligger på en och sover. Till och med maken säger att jag inte är klok. Att jag helt enkelt inte minns hur det är att ha en bebis. I en sak är Lala i allafall fortfarande en - hon vaknar typ 3-4 gånger varje natt. Bönan frågar hur jag orkar så mycket fast pappa är så trött jämt.
Because I'm a woman, child.
