Mamma och styvfar var här i ett par veckor och hälsade på. Sämsta vädret, så klart. Så dåligt att vi till och med fick tidigarelägga deras flyg ner till Sydney för att det var risk för översvämningar och extremt väder här. Som tur var klarade vi oss den gången, vi fick bara en dag mindre med mamma.
Det var kul att ses, dock blev vi alla sjuka i Covid. Så typiskt. Som svenskar kom de förstås vaccinerade till tänderna, och fick endast milda symptom medan jag, maken och även Bella blev ganska sjuka. Det varade bara några dagar. det konstigaste symptomet var nog att vi fick alldeles illröda ögon och feber, såg ut som vampyrer ungefär. Jag tappade inte lukt och smak, däremot smakade vatten jätteilla. Jag kunde inte få i mig det. Jag drack juice och soyamjölk, det gör jag aldrig annars. Så nu har man haft det också.
I övrigt är det ganska lågt. Jag ska dra historien.
Jag drar en kort version, jag orkar inte riktigt med.
Det var ett par som lade ett bud på huset. De betalade handpenning, de sa att det var 100% klart - vi hade en deal. Jag sa till min familj att vi skulle vara hemma till jul. Skickade en massa saker. Ordnade en massa saker. Sökte på hemnet. Förde över pengar.
Hade inte ordnat förskola till Frankie för nästa år, då vi ju skulle flytta.
Efter ett par månader backade de ur. Och det blev uppenbart att de alltid hade planerat att göra det, då de inte hade skrivit under kontraktet. Vi har ingen rätt till handpenningen, ingenting. Och det finns inga andra köpare, marknaden har kraschat ännu mera och hela landets ekonomi gått åt skogen vad jag förstår. Det finns NOLL intresse och då överdriver jag inte ens.
Fick ringa runt i sista minuten för att få in ungen på förskola. Som ett pucko som inte fattat att sånt fixar man i Augusti, inte November.
Så vad är läget nu? Maken vill gå vidare, det är svårt att leva som att man bara väntar på att flytta. Han vill söka nya jobb, vill att jag ska börja plugga. Vill köpa cyklar till ungarna i julklapp. Jag tror han mentalt verkligen satsade allt på flytten, och orkar inte göra om allt igen.
Försöker sitta med att vi idag har allt vi ville ha för tre år sedan. Sitta i tacksamhet för det. Njuta av livet här.
Men det går sådär.
Har försökt skapa ett liv här i över 20 år. Men det är som att jag nu insett att allt det här, det spelar ingen roll. Det är egentligen bara familj som är viktigt.
