Maken lägger en sked jordnötssmör i mixern, och stoppar skeden i munnen, vilket han tydligen aldrig kommit på att göra tidigare. MMM, säger han, GUUUUD vad gott, man skulle kunna äta jordnötssmör direkt ur burken med en sked!
Jaha, säger jag och försöker låta förvånad, maken har alltså inte märkt att det går åt fyra burkar i veckan. Att vi spenderar för mycket pengar på matvaror, det har han märkt i största allmänhet. Säger till mig att handla mindre, speciellt dyr skräpmat typ vegansk ost och majonäs. Gnäller sedan surt när det bara finns torkade linser och bönor hemma. Vilket jag anser är så typiskt karlar, så att det nästan blir komiskt. Jag blir alltså inte ens arg.
På grund av hur jävla dyrt allting plötsligt är (elräkningen, ELRÄKNINGEN!!!), så ville maken att jag skulle skaffa ett jobb. Det gick sådär. Jag är ganska bra på att skriva en CV. Men sen blir det värre, när man ska... göra grejer. Prata med folk, och... jobba.
Dessutom tvivlar jag på att maken skulle kunna stanna hemma med barnen, han vet till exempel inte ens var städprodukterna står. Inte för att han skulle ta sig tid att trycka på "on" på diskmaskninen. Och han kan inte laga mat. Etcetera, etcetera. Så när jag inte kunde få ett jobb på ett näraliggande motell (den där Business Degree in Hospitality and Tourism var alltså money well spent) pga de gillade nog inte mig plus att vet ni hur jävla lite de betalar sin personal - jag dog typ - så bestämde vi att maken ska leta efter mera jobb. Det har gått ok, eftersom jag är så bra på att skriva en CV.
Så ja. Dags att dra ner på kaffe och croissanter (kaffe och croissanter är svindyra i det här landet) och fundera lite mera på ekonomin. Till vidare. Det brukar ordna sig.
Inte fan tänker jag städa motellrum för 200 spänn i timmen i allafall.
