Sommaren som varit

Men jag måste ju för sjutton sammanfatta sommaren också. När man på nåt vis är här för att bocka av saker, för att senare kunna minnas dem. Det är så det känns ibland, man kanske inte ens vill X egentligen men nu är vi för fan HÄR. Just DO it. 

Midsommar i Skåne, med familjen. Jag var sjuk som vanligt och Bella blev smittad - vilket yttrade sig i att hon på självaste midsommar mådde illa och kräktes i ett hörn av trädgården. Alla gäster blev smittade också (fick jag reda på senare), medan jag låtsades som ingenting. Ladida. Hon åt lite grädde bara, hehe. Skämtade till det; det är som en vanlig traditionell svensk midsommar - det är folk som skriker, gråter och spyr. Haha. Inget av barnen tyckte att det var det minsta kul med dans runt midsommarstången, eller tårta med jordgubbar. Så nu är jag nog klar med midsommar överlag. Been there, done that. 

Sen for vi vidare uppåt västkusten, besökte Göteborg. Barnen tyckte det var asjobbigt att gå, de vägrade att äta ute, och det blåste som in i helvete. Från Göteborg tog vi bussen till Smögen, som jag måste säga är väldigt vackert. Särskilt Hållö - helt klart vatten och underbara klippbad. Vi lyckades komma precis innan turistsäsongen verkligen drog igång, så vi tyckte det var i princip folktomt vilket var skönt. Som sagt vackert, blå himmel för det mesta med herregud vad det blåser på västkusten. Helt avskriven som pensionsplan även den. 

Klämde in några nätter i skärgården i Stockholm också - på grund av dubbelbokning hamnade vi ett par nätter på en privat ö, något som skulle gått på över 10.000 per natt annars. Maken styrde upp. Det var superfint förutom att kranvattnet kom direkt från Östersjön, och, ja. Man var tvungen att ha all mat med sig. Följt av ett par nätter på Idöborg. Schysst men precis som förra gången - lite... ödsligt?

Och så återigen Älmsta, jag och flickorna drog ut dit och hängde i sommarvärmen några dagar - besökte kyrkogården med barnen och sa hej till pappa. Ja, och mormor och morfar. Inget jag tror att barnen egentligen begrep sig på. Inget av dem har väl någonsin satt sin fot på en kyrkogård förut. De tyckte bara det var kul med hunden. 

Slutligen toppade jag med ytterligare en resa till Skåne, bara jag och flickorna. Ska vi träffa dem så är det ju så att vi får masa oss dit, inget annat alternativ verkar existera. Hyrde en betydligt sunkigare airbnb än vi hade över midsommar. På tåget ner smittade en kärring ner mig med förkylning, hosta, och extremt ont i hela kroppen. Så återigen fick jag kämpa för att överhuvudtaget orka med, tråkigt. Men barnen hade väl kul. På hemresan påpekade barnen hjälpsamt att "nu är det du som är den hostande jävla kärringen, mamma!", medan jag spendera halva tågresan inne på en stinkande tågtoalett kippande efter andan. 

Och lagom utvilad påbörjar man således hösten, där det redan i september går kräksjuka på jobbet.

Mitt i ett äventyr

Juni. 

Redan talar folk om att sommarens höjdpunkt redan är här, om ett par veckor smäller det - sedan har det bästa av sommaren redan varit. Då går det mot mörka tider igen, då går det utför. Och vi vet vad det innebär. Mörker. Kyla. Längtan till våren och sommaren, som man sedan inte kan njuta av - för att det går för fort hela tiden. Det bästa har varit redan. Det är i princip dags för vinter igen. 

Jag tror att detta med de intensiva årstiderna som är så olika sinsemellan, får tiden att verka gå snabbare. Man har hela tiden ett delmål som ligger nära i tiden. Nu är det juni... då är det egentligen bara nån månad kvar, typ, eh, sen är det alltså höst igen. I Australien så är det kallt i några veckor en gång om året, i stort lunkar saker och ting på som de brukar. Jag har noterat, dock, att den utdragna regnperioden (måste vara inne på fem år nu) fortfarande pågår. På så sätt skönt att inte vara där just nu. 

En anledning till att vi ville bo i Europa, sett i ett romantiskt sken från andra sidan jorden - från Sverige reser man lätt och smidigt till olika europeiska destinationer titt som tätt, typ var och varannan helg. Sagt och gjort, vi skapade en lista över platser vi måste visa barnen (som om de bryr sig). London, Amsterdam, Berlin osv. Vi besökte Portugal över påsken i den andan. 

Vi for till Paris också. Kan konstatera att en sådan resa är allt annat är smidig, det är dyrt och krångligt - man oroar sig för att någon ska bli sjuk (och jag blev såklart sjuk eftersom jag verkar få 2-3 virus i månaden), man oroar sig för hur man ska ta sig till flygplatsen, vart man ska bo, hur mycket barnen ska gnälla, hot om strejk strax innan avresa men man klarar sig - men! Strejk när man ska hem, inställt flyg, allmän panik, dyra hotellnätter och nya flyg, missade dagar och insikten; detta är inte nåt man kommer göra hela tiden med barn. Eller ens alls. Plötsligt ser en biltur från Bruns till Yamba ganska chillad ut. 

Men hem kom vi, tillslut. Och vi njuter av tillvaron, vi tar till oss av den svenska sommaren och vi badar i sjön - hur skickligt var det inte att hitta en lägenhet i Järla Sjö? Samtidigt som vi ständigt funderar på olika alternativ, ska vi stanna? Flytta inom Sverige? Flytta nån helt annanstans? Australien? Hur mycket kan man utsätta barnen för, osv. 

Saker som talar lite emot Sverige just nu då. 

-Man träffar helt enkelt inte familjen så mycket som man hade hoppats på, ändå. 

-Mörkret. Mörkret... (å andra sidan; ljuset!!) 

-Skatteverket. Alltså det blir så sjukt komplicerat, så att det hela slutar med att jag betalar mer skatt än jag faktiskt tjänat. Jo faktiskt. 

-Min egendomliga dragning till Australien, jo den finns kvar. 

-Att det är just denna föränderlighet, denna lust efter något nytt, som gör att jag och maken håller ihop, att vi arbetar tillsammans och växer tillsammans. Andra skiljer sig istället, men vi kan inte det, vi är ju alltid mitt i ett äventyr. 

6 och 12

Tiden stormar fram i rask takt. Imorgon fyller Bella 12. Som jag minns det så var åren då man var 11 och 12 oändliga. Tiden tog aldrig slut. Man ville att den skulle gå, men inte. Man gick i 5:an och 6:an i 17 år, varken mer eller mindre. Men jag vet inte om det är så för henne. 

Tiden här, ett jättehäftigt äventyr för mig. Bra för mig, att återse Sverige. Förändring, äventyr, förnyelse, ta tag i nya projekt och utvecklas framåt. På många sätt brukar jag tänka att jag rent utvecklingsmässigt är typ 22, så det är kanske inte så konstigt att jag ville göra något sådant här. Sen var det kanske inte lika lysande för barnen. Kanske särskilt inte den äldsta. Men vad gör man. 

Frankie fyllde 6, hade ett litet kalas med hennes lilla grupp vänner. Hon trivs med skolan, det är kul. Där finns snarare anledning att undra hur det skulle gå om vi hamnade i Bruns igen. Hur man än vänder sig, etcetera. 

Maken jobbar på, sitter i sovrummet och tjänar pengar så jag kan be honom swisha flera gånger i veckan så jag kan betala mat, räkningar osv. Känns osjälvständigt men oundvikligt. Skulle behöva tala förstånd med mitt yngre jag, informera om ekonomiskt oberoende och sånt. Frågan är om jag skulle lyssna. Men han är ganska glad ändå. Bastar och kallbadar och har gått med i nåt sorts gym som också är ett glassigt spa - egentligen vet jag inte om maken sätter sin fot i själva gymmet speciellt ofta, han simmar nog mest runt i den varma poolen, bastar och tycker att han är duktig som gått med i ett gym. 

Sjukvården i Sverige; när jag flyttade till Australien tyckte jag att sjukvården där låg 20 år efter Sverige. Nu kan jag konstatera att det är precis tvärtom. Och säkerheten? Jag upplevde att vår tillvaro i Australien var hotad, av klimatförändringar. Vilda väder. Men här. Skjutningar, bombningar. Sjukvård som avfärdar. Hot om krig, och fullständigt orimliga krav på vad man borde ha för typ av beredskap hemma. Sådant ingen har. Kommer kriget är det klippt. Vad är nu en översvämning..? 

Vinter igen, nu är det 2025!

Är det så att tiden går otroligt snabbt numera? Det kan kännas så! Jag har inte skrivit på ett tag, och det är mest för att jag inte haft tid. För en gångs skull har det varit ganska späckat i det gamla trad-wife schemat. Nu när man yrkesarbetar. Och fortfarande Pluggar. Eftersom jag även pluggade via TAFE sista halvåret innan vi flyttade, så är jag nu duktigt skoltrött. Den här skiten får gärna vara klart nu. Men ett par månader har jag kvar. 

Lite av en kalldusch också att när jag under en månad arbetade så mycket så att någon som jag betraktade det som i princip heltid (ja, i princip iaf fml) så tjänade jag knappast så att det räckte till avgiften och elräkningen. Inget annat. Går dåligt ihop med min livsstil, typ bo på Mavi i Viken för 2000 pix per natt och sånt. Men men. Man är ju två i ett äktenskap och man kan glömma att klara sig själv, så är det bara. 

Även denna jul spenderade vi med familjen i Skåne. Bodde på Mavi i Viken. Mycket mysigt. Vinterbadade i Vikens hamn och avnjöt lyxiga frukostar. Det är inte det att jag inte letat efter billigare boenden, det är mera det att det inte finns många alternativ. Definitivt inga billiga alternativ. Återigen får man anledning att ångra olika livsbeslut, men men. Vad är pengar. 

Jag skrev nog aldrig om att mamma blev sjuk förra hösten, och hon var väldigt dålig förra julen. Det var därför jag ville dit denna julen också. Jag orkade inte skriva om hela den grejen, att mamma fick cancer, att jag bröt ihop totalt här och trodde att vi skulle förlora henne. Att hon inte skulle få vara med, hon heller. Men nu verkar allt faktiskt bra. Vi har fått mera tid. 

Jag trivs. Ja, jag trivs verkligen. Men det finns en känsla av att det är detta som är ett tidsbegränsat äventyr på något sätt, att det "verkliga" livet finns kvar i Oz. I och med huset i Bruns som vi inte kommer sälja. Att hela äventyret förr eller senare kommer sluta tillbaka där. Att iaf maken ser detta som en 5-10 års plan nu, inte ett livslångt beslut. Och det kanske är som det ska vara.