Tiden stormar fram i rask takt. Imorgon fyller Bella 12. Som jag minns det så var åren då man var 11 och 12 oändliga. Tiden tog aldrig slut. Man ville att den skulle gå, men inte. Man gick i 5:an och 6:an i 17 år, varken mer eller mindre. Men jag vet inte om det är så för henne.
Tiden här, ett jättehäftigt äventyr för mig. Bra för mig, att återse Sverige. Förändring, äventyr, förnyelse, ta tag i nya projekt och utvecklas framåt. På många sätt brukar jag tänka att jag rent utvecklingsmässigt är typ 22, så det är kanske inte så konstigt att jag ville göra något sådant här. Sen var det kanske inte lika lysande för barnen. Kanske särskilt inte den äldsta. Men vad gör man.
Frankie fyllde 6, hade ett litet kalas med hennes lilla grupp vänner. Hon trivs med skolan, det är kul. Där finns snarare anledning att undra hur det skulle gå om vi hamnade i Bruns igen. Hur man än vänder sig, etcetera.
Maken jobbar på, sitter i sovrummet och tjänar pengar så jag kan be honom swisha flera gånger i veckan så jag kan betala mat, räkningar osv. Känns osjälvständigt men oundvikligt. Skulle behöva tala förstånd med mitt yngre jag, informera om ekonomiskt oberoende och sånt. Frågan är om jag skulle lyssna. Men han är ganska glad ändå. Bastar och kallbadar och har gått med i nåt sorts gym som också är ett glassigt spa - egentligen vet jag inte om maken sätter sin fot i själva gymmet speciellt ofta, han simmar nog mest runt i den varma poolen, bastar och tycker att han är duktig som gått med i ett gym.
Sjukvården i Sverige; när jag flyttade till Australien tyckte jag att sjukvården där låg 20 år efter Sverige. Nu kan jag konstatera att det är precis tvärtom. Och säkerheten? Jag upplevde att vår tillvaro i Australien var hotad, av klimatförändringar. Vilda väder. Men här. Skjutningar, bombningar. Sjukvård som avfärdar. Hot om krig, och fullständigt orimliga krav på vad man borde ha för typ av beredskap hemma. Sådant ingen har. Kommer kriget är det klippt. Vad är nu en översvämning..?
