Juni.
Redan talar folk om att sommarens höjdpunkt redan är här, om ett par veckor smäller det - sedan har det bästa av sommaren redan varit. Då går det mot mörka tider igen, då går det utför. Och vi vet vad det innebär. Mörker. Kyla. Längtan till våren och sommaren, som man sedan inte kan njuta av - för att det går för fort hela tiden. Det bästa har varit redan. Det är i princip dags för vinter igen.
Jag tror att detta med de intensiva årstiderna som är så olika sinsemellan, får tiden att verka gå snabbare. Man har hela tiden ett delmål som ligger nära i tiden. Nu är det juni... då är det egentligen bara nån månad kvar, typ, eh, sen är det alltså höst igen. I Australien så är det kallt i några veckor en gång om året, i stort lunkar saker och ting på som de brukar. Jag har noterat, dock, att den utdragna regnperioden (måste vara inne på fem år nu) fortfarande pågår. På så sätt skönt att inte vara där just nu.
En anledning till att vi ville bo i Europa, sett i ett romantiskt sken från andra sidan jorden - från Sverige reser man lätt och smidigt till olika europeiska destinationer titt som tätt, typ var och varannan helg. Sagt och gjort, vi skapade en lista över platser vi måste visa barnen (som om de bryr sig). London, Amsterdam, Berlin osv. Vi besökte Portugal över påsken i den andan.
Vi for till Paris också. Kan konstatera att en sådan resa är allt annat är smidig, det är dyrt och krångligt - man oroar sig för att någon ska bli sjuk (och jag blev såklart sjuk eftersom jag verkar få 2-3 virus i månaden), man oroar sig för hur man ska ta sig till flygplatsen, vart man ska bo, hur mycket barnen ska gnälla, hot om strejk strax innan avresa men man klarar sig - men! Strejk när man ska hem, inställt flyg, allmän panik, dyra hotellnätter och nya flyg, missade dagar och insikten; detta är inte nåt man kommer göra hela tiden med barn. Eller ens alls. Plötsligt ser en biltur från Bruns till Yamba ganska chillad ut.
Men hem kom vi, tillslut. Och vi njuter av tillvaron, vi tar till oss av den svenska sommaren och vi badar i sjön - hur skickligt var det inte att hitta en lägenhet i Järla Sjö? Samtidigt som vi ständigt funderar på olika alternativ, ska vi stanna? Flytta inom Sverige? Flytta nån helt annanstans? Australien? Hur mycket kan man utsätta barnen för, osv.
Saker som talar lite emot Sverige just nu då.
-Man träffar helt enkelt inte familjen så mycket som man hade hoppats på, ändå.
-Mörkret. Mörkret... (å andra sidan; ljuset!!)
-Skatteverket. Alltså det blir så sjukt komplicerat, så att det hela slutar med att jag betalar mer skatt än jag faktiskt tjänat. Jo faktiskt.
-Min egendomliga dragning till Australien, jo den finns kvar.
-Att det är just denna föränderlighet, denna lust efter något nytt, som gör att jag och maken håller ihop, att vi arbetar tillsammans och växer tillsammans. Andra skiljer sig istället, men vi kan inte det, vi är ju alltid mitt i ett äventyr.
