Vintern kom igen, ja, inte i december när man vill att det ska vara vintrigt och snöigt och mysigt - nej, då var det grått och regnigt i typ 6 veckor istället. Men nu i januari, nu kom snön igen. Om inte lika mycket som för två år sedan, så absolut tillräckligt. Efter några veckor av snö med inslag av slask-dagar så börjar man känna att man nog kan detta nu. Pallar folk verkligen med detta varje år. Alltså, varje?
Spenderade ytterligare en jul i Viken, mavi, my second home. Det har varit kul att göra jular med familjen, att få den erfarenheten. Fast detta året kändes det lite som att gästfriheten börjat sina något. Nyhetens behag och allt det. Nu är det lite mer suckande över vår ständiga närvaro. Lite mer "tur att det bara är jul en gång om året". Lite "måste vi vara här hela dagen?" Ja. Detta imponerar inte på maken när han lagt 12.000 på en resa. Så nu känner vi att vi är nöjda även där. Jag återkommer till känslan att allt jag ville göra i och med flytten till Sverige, den vision jag hade av vad det skulle innebära att bo här - det har vi nu gjort. Till och med så besökte jag och maken Grekland i oktober, helt själva. Kidsen fick stanna hemma med mormor.
Även den där känslan av att åka hem till pappa. Att besöka pappa. Kände jag egentligen någonting i minneslunden i Häverö? Eller jo, det gjorde jag nog på sätt och vis. Men jag vet att jag kände mycket mer vid Julians hotell i Byron, stolen utanför hotellet där pappa satt och rökte och betraktade folk och trafik. Nere på Captain Cook. När allt kommer omkring så spenderade jag nog den mesta tiden jag spenderat med pappa i vuxen ålder just där. Just på den platsen. Med snabbkaffe och Daim. Han finns lika mycket där som på kyrkogården i Häverö.
Maken lever det europeiska livet fullt ut, men även han har sagt att det nog är oundvikligt att vi återvänder. Oundvikligt hur, undrar jag. Är det nåt du vill? Men nej, han vet inte. Bara att det nog blir så. Inte lätt att veta. När man, som sagt, knappt klarar av att bestämma sig för vilken färg man ska ha på handdukarna.