Mormor kanske kan komma hit, säger Bönan. Mormor är så bra på att baka.
Ja, säger jag. Mycket bättre än mig. Du gillar ju inte kanelbullar nu efter att jag försökte baka dem.
...Nej, säger Bönan. Men... jag gillar inte mormors heller, mamma. Kanelbullar är nog inte riktigt min GREJ.
Din GREJ? Jaha. Vad är din GREJ då?
...Kakor. Och dina kakor är lika goda som alla andra kakor, mamma.
Eh, ok. Det var ju gulligt sagt. Och detta säger hon alltså på svenska! Jag är så imponerad. Men säger verkligen jag "min grej"!?
Saturday, 19 October 2019
Wednesday, 16 October 2019
En Typisk Natt
Igår natt var en bra natt.
Lala vaknade inte förrän vid 1. Jag kände mig så extremt utvilad då, så jag var tvungen att kolla klockan. Sen vaknade hon och gnagde på mig endast fyra gånger till innan det var dags för uppstigning vid 6. Jag var ett riktigt energiknippe igår alltså.
Men sen var det back to reality. En typiskt natt går ungefär såhär:
19.00 - matar Lala till sömns, lägger henne i spjälsängen.
20.00 - vaknar. Matar till sömns.
21.00 - jag går och lägger mig.
21.30 - vaknar. Matar till sömns.
23.00 - vaknar. Vägrar somna om. Kommer in i min säng. Matar till sömns.
24.00 - vaknar. Matar till sömns.
1.00 - vaknar. Matar till sömns.
2.00 - vaknar. Somnar inte om utan bökar runt hur länge som helst.
3.00 - somnar.
3.30 - vaknar. Matar till sömns.
4.00 - vaknar. Somnar inte om utan bökar runt hur länge som helst.
6.00 - maken kommer och tar ungen. Jag sover.
6.30 - dags att stiga upp.
Sunday, 13 October 2019
Första besöket
När Lala var två dagar gammal fick farmor, farfar och Bönan komma. Jag var halvt hysterisk pga epidemi av kikhosta på Bönans skola (fucking hippies), och Bönan har ju typ alltid hosta. Så de anlände med ansiktsmasker. Bönan helt säkert traumatiserad för livet. Eller kanske inte. Hon kom nämligen in, gav mig en lång blick, spände ögonen i min stackars nyopererade mage, drog ner masken och kläckte ur sig
"Jaså. Du ska ha en till."
Sunday, 6 October 2019
Sex månader
Då har det redan gått sex månader sedan det lilla miraklet föddes! Och jag är fortfarande i baby-bubblan skulle man kunna säga, ingen brådska den här gången. Det finns inget jag vill göra annat än ta hand om dem. När Bönan var samma ålder hade vi varit till Sverige en gång, planerat en till resa till Europa OCH hyrt ut vårt hus och flyttat ner till Sydney.
Eller, jo... senaste veckorna har jag börjat känna liiite att det kunde vara kul att hinna med den där 10-minuters yogan varje dag som är planerad för, just, varje dag men som hitintills genomförts två gånger. Och... disken, ja. Och, typ... dammsugningen. Detta med allergin... men nej. Varje dag sitter jag ändå där med en bebis sovandes på mig. Bara sitter. Och bara är.
Eller, en sak har vi varit tvungna att göra. Flytta. Yes! Renoveringarna har börjat. Vi flyttade ut när Lala var tre månader. Detta med flytten och renoveringen av huset är ett eget inlägg... men vi kan sammanfatta det typ såhär, renovera aldrig.
Och livet med en 6-åring och en bebis - den här gången måste jag verkligen säga, jag har aldrig varit så lugn och så glad som jag är nu. Så dåligt jag mådde första gången utan att ens fatta det. Trots välmående så är ju mamma-livet ofta jobbigt, och komiskt. Det finns så mycket att skriva om, dagligen. Det är nog lite därför jag inte kommit mig för att skriva. Det, och typ total sömnbrist. Och, eh, Netflix.
Men nu så...
Eller, jo... senaste veckorna har jag börjat känna liiite att det kunde vara kul att hinna med den där 10-minuters yogan varje dag som är planerad för, just, varje dag men som hitintills genomförts två gånger. Och... disken, ja. Och, typ... dammsugningen. Detta med allergin... men nej. Varje dag sitter jag ändå där med en bebis sovandes på mig. Bara sitter. Och bara är.
Eller, en sak har vi varit tvungna att göra. Flytta. Yes! Renoveringarna har börjat. Vi flyttade ut när Lala var tre månader. Detta med flytten och renoveringen av huset är ett eget inlägg... men vi kan sammanfatta det typ såhär, renovera aldrig.
Och livet med en 6-åring och en bebis - den här gången måste jag verkligen säga, jag har aldrig varit så lugn och så glad som jag är nu. Så dåligt jag mådde första gången utan att ens fatta det. Trots välmående så är ju mamma-livet ofta jobbigt, och komiskt. Det finns så mycket att skriva om, dagligen. Det är nog lite därför jag inte kommit mig för att skriva. Det, och typ total sömnbrist. Och, eh, Netflix.
Men nu så...
Monday, 30 September 2019
Det funkar!
Ha! Under flera månader har jag antagit att bloggen inte funkar från telefonen, och jag har väntat på rätt tillfälle att knäppa på datorn (ha!).
Oj vad jag ska skriva.
Men inte nu. Nu är klockan redan 21.15 och jag borde verkligen försöka sova i nån timme.
Sunday, 2 June 2019
När hon föddes
Vi kallar dem ju Bönan och Lala. Alternativa nicknames har uppenbarat sig; Karma och Cruise. Gissa vem som är vem, haha.
Jag sitter här med lilla Lala (Cruise) varje kväll och gråter av lycka. Sedan gråter jag av oro, tänk om något händer henne. Detta lilla mirakel. Sedan av lycka igen.
Jag borde skriva ner historien innan jag glömmer.
Vårt snitt var planerat till den 4:e April. Eftersom det aldrig funnits en chans i helvete att jag skulle pusha ut en bebis den naturliga vägen, även om jag i omgångar låtsats överväga det.
Så ringde de fredagen innan och frågade om vi kunde tänka oss att komma in tidigare, redan på måndagen - den 1:a April. Det ville jag såklart, den ungen var redo att komma ut. Och vad kul med den 1:a; Bönan är också född den 1:a.
Så tidigt på morgonen den 1:a April 2019 åkte vi in till Tweed. Tur att vi inte visste redan på morgonen vilken lång och jävlig dag det skulle bli - en dag då jag låg fullt preppad för operation i åtta timmar - inklusive kateter - bara för att sedan bli hemskickad på grund av platsbrist i operationssalen. Sånt man inte ens vet kan hända. Kom igen imorgon, better luck next time! Då ska även tilläggas att jag denna dagen varit fastande, hela dagen. Jag grät och svor och proppade i mig en hamburgare och chips - som tur var hade maken bokat ett boende i Coolagatta, nära och bra för en tidig (fastande) morgon nästa dag.
Tillslut kom ändå Lala, på eftermiddagen den 2:a April.
Själva operationen var vidrig.
Jag minns inte så mycket från Bönans födelse, vid ett akut snitt efter 24 timmar så är man så pass borta i huvudet att man nog inte bryr sig om vad som pågår, kanske till och med är glad att något händer.
Men inför ett planerat snitt så är man med på ett helt annat sätt. Från början är man medveten om alla nålar och slangar, ens egen nakenhet och utsatthet, rummet fullt med folk och nålen i ryggen (you look terrified, don't you trust us) - skynket nedanför ansiktet som måste vara där för att en normal människa inte skulle klara att se på - den bisarra känslan av att bli uppskuren och få en bebis utdragen ur sig - det är det ingen som talar om för en, man känner allt. Jag gjorde det i alla fall. Man känner allt, fast utan själva smärtan. Lång tid tar det också, säkert en kvart. Paniken hinner närma sig, jag viskade gå inte, till maken.
Det roliga var att vi kände doktorn sedan innan. Det fick mig iallafall att känna mig speciell, att han hade nån sorts relation till oss, att man inte bara var ett nummer. Han plockade ut Lala och utbrast "Big baby, Anna!"
Så fort lilla bebisen kommit slutar man bry sig om sig själv - gå med bebisen, viskade jag till maken. Hon är ok, sa de, fast hon rullades iväg på en liten säng med en liten gasmask över ansiktet, nåt med lungorna. Lågt blodsocker hade hon också, så hon skulle få specialvård på en annan avdelning, istället för att stanna hos mig. Bebis och make försvann iväg.
....
Uppvaket. Där får man en egen person tillskriven sig, en person vars jobb det är att ge en så mycket droger som möjligt. Ser man jäkligt pigg och glad ut så får de beröm av sin chef, och så får man åka till avdelningen igen, och tillslut får man komma till sin bebis.
Mådde bra en stund där, riktigt bra till och med - och allt var bra med Lala. Sen började bedövningen släppa och superdrogerna från uppvaket också, och plötsligt ska det räcka med, typ, panodil.
Fruktansvärt ont i cirka 48 timmar. Vid ett tillfälle hade jag fått så mycket opiater att jag var helt väck i huvudet, vilket jag upptäckte att jag ogillade. Första gången gick jag in i det med tankar på natural, empowered, beautiful och till och med ambient (liksom) medan denna gången var mottot typ have all the drugs.
Redan från början var Lala lugn och fin, sov mest. Då Bönans smeknamn på Tweed för sex år sedan var "Naughty Crankypants" så var Lalas "that Cruisy Baby." Det säger liksom allt. Efter bara tre dagar var jag redo att åka hem.
Jag sitter här med lilla Lala (Cruise) varje kväll och gråter av lycka. Sedan gråter jag av oro, tänk om något händer henne. Detta lilla mirakel. Sedan av lycka igen.
Jag borde skriva ner historien innan jag glömmer.
Vårt snitt var planerat till den 4:e April. Eftersom det aldrig funnits en chans i helvete att jag skulle pusha ut en bebis den naturliga vägen, även om jag i omgångar låtsats överväga det.
Så ringde de fredagen innan och frågade om vi kunde tänka oss att komma in tidigare, redan på måndagen - den 1:a April. Det ville jag såklart, den ungen var redo att komma ut. Och vad kul med den 1:a; Bönan är också född den 1:a.
Så tidigt på morgonen den 1:a April 2019 åkte vi in till Tweed. Tur att vi inte visste redan på morgonen vilken lång och jävlig dag det skulle bli - en dag då jag låg fullt preppad för operation i åtta timmar - inklusive kateter - bara för att sedan bli hemskickad på grund av platsbrist i operationssalen. Sånt man inte ens vet kan hända. Kom igen imorgon, better luck next time! Då ska även tilläggas att jag denna dagen varit fastande, hela dagen. Jag grät och svor och proppade i mig en hamburgare och chips - som tur var hade maken bokat ett boende i Coolagatta, nära och bra för en tidig (fastande) morgon nästa dag.
Tillslut kom ändå Lala, på eftermiddagen den 2:a April.
Själva operationen var vidrig.
Men inför ett planerat snitt så är man med på ett helt annat sätt. Från början är man medveten om alla nålar och slangar, ens egen nakenhet och utsatthet, rummet fullt med folk och nålen i ryggen (you look terrified, don't you trust us) - skynket nedanför ansiktet som måste vara där för att en normal människa inte skulle klara att se på - den bisarra känslan av att bli uppskuren och få en bebis utdragen ur sig - det är det ingen som talar om för en, man känner allt. Jag gjorde det i alla fall. Man känner allt, fast utan själva smärtan. Lång tid tar det också, säkert en kvart. Paniken hinner närma sig, jag viskade gå inte, till maken.
Det roliga var att vi kände doktorn sedan innan. Det fick mig iallafall att känna mig speciell, att han hade nån sorts relation till oss, att man inte bara var ett nummer. Han plockade ut Lala och utbrast "Big baby, Anna!"
Så fort lilla bebisen kommit slutar man bry sig om sig själv - gå med bebisen, viskade jag till maken. Hon är ok, sa de, fast hon rullades iväg på en liten säng med en liten gasmask över ansiktet, nåt med lungorna. Lågt blodsocker hade hon också, så hon skulle få specialvård på en annan avdelning, istället för att stanna hos mig. Bebis och make försvann iväg.
....
Uppvaket. Där får man en egen person tillskriven sig, en person vars jobb det är att ge en så mycket droger som möjligt. Ser man jäkligt pigg och glad ut så får de beröm av sin chef, och så får man åka till avdelningen igen, och tillslut får man komma till sin bebis.
Mådde bra en stund där, riktigt bra till och med - och allt var bra med Lala. Sen började bedövningen släppa och superdrogerna från uppvaket också, och plötsligt ska det räcka med, typ, panodil.
Fruktansvärt ont i cirka 48 timmar. Vid ett tillfälle hade jag fått så mycket opiater att jag var helt väck i huvudet, vilket jag upptäckte att jag ogillade. Första gången gick jag in i det med tankar på natural, empowered, beautiful och till och med ambient (liksom) medan denna gången var mottot typ have all the drugs.
Redan från början var Lala lugn och fin, sov mest. Då Bönans smeknamn på Tweed för sex år sedan var "Naughty Crankypants" så var Lalas "that Cruisy Baby." Det säger liksom allt. Efter bara tre dagar var jag redo att åka hem.
Wednesday, 10 April 2019
Saturday, 23 March 2019
Färdig unge
Den här ungen är så färdigbakad som en unge kan bli. Tydligen väger hon nästan 4 kilo. Vi är i vecka 37.
Jag fick göra ett UL till (och flera blodprov till också) eftersom jag bröt ihop hos doktorn sist och gnällde om hur orolig jag är över allting. Deras svar på det är att göra två miljoner extra tester - och erbjuda samtal med socialarbetare. Socialarbetare? Vafan då för, undrade jag otacksamt och surt. Jag behöver ingen sådan, jag är bara... hysterisk, ok?
Nu har vi i alla fall kommit fram till en plan för Lalas födelse. Tanken är att hon kommer den 4:e April, via kejsarsnitt. Många anledningar till detta, inte minst att jag har diabetes och ungen kommer väga 4.5 kilo när det är dags. Men framförallt allt som hände då Bönan föddes.
Jag spelade med i början och låtsades överväga en naturlig födsel, mest för att jag inte visste hur lätt det är att få ett kejsarsnitt här. Inga problem, skulle det visa sig. Tvärtom. Den doktor som står högst i rang på sjukhuset gick till och med så långt som att säga ungefär "Bra beslut - där du bor kommer de säkert att få dig att tvivla och känna dig eländig, men du ska inte lyssna. Det absolut säkraste sättet för en bebis att födas är kejsarsnitt i vecka 39, alla doktorer vet detta. En naturlig hemmafödsel i vecka 43 i ett badkar eller vad fan det är, det handlar om kvinnan - inte bebisen."
En personlighet, alltså. Undrar om det blir han som ska operera..?
Jag fick göra ett UL till (och flera blodprov till också) eftersom jag bröt ihop hos doktorn sist och gnällde om hur orolig jag är över allting. Deras svar på det är att göra två miljoner extra tester - och erbjuda samtal med socialarbetare. Socialarbetare? Vafan då för, undrade jag otacksamt och surt. Jag behöver ingen sådan, jag är bara... hysterisk, ok?
Nu har vi i alla fall kommit fram till en plan för Lalas födelse. Tanken är att hon kommer den 4:e April, via kejsarsnitt. Många anledningar till detta, inte minst att jag har diabetes och ungen kommer väga 4.5 kilo när det är dags. Men framförallt allt som hände då Bönan föddes.
Jag spelade med i början och låtsades överväga en naturlig födsel, mest för att jag inte visste hur lätt det är att få ett kejsarsnitt här. Inga problem, skulle det visa sig. Tvärtom. Den doktor som står högst i rang på sjukhuset gick till och med så långt som att säga ungefär "Bra beslut - där du bor kommer de säkert att få dig att tvivla och känna dig eländig, men du ska inte lyssna. Det absolut säkraste sättet för en bebis att födas är kejsarsnitt i vecka 39, alla doktorer vet detta. En naturlig hemmafödsel i vecka 43 i ett badkar eller vad fan det är, det handlar om kvinnan - inte bebisen."
En personlighet, alltså. Undrar om det blir han som ska operera..?
Sunday, 10 March 2019
Inställd renovering och allmänt segt
Vecka 36 imorgon, here we go. Alltså max tre veckor till Lala. Ingen risk att hamna i v 42 den här gången, vilket nog är tur - för sex veckor till hade jag inte fixat.
Såvitt jag vet så är renoveringen inställd på obestämd tid. Maken vägrar att diskutera saken i närmare detalj. Kanske för att jag börjar skrika varje gång? Hur det än är så vet jag (har tjuvlyssnat) att maken måste fixa en ny lantmätare och rita om planerna med exakt vart avloppsledningarna ligger. Det var tydligen inte bra nog förra gången, vilket är synd, då det kostade typ 5000 dollar. Så först måste det göras om, sedan kan papperna skickas tillbaka till council - för påskrift - en månad får man räkna med där. Sedan ska hela klabbet registreras i Sydney, tidsplan för detta kan ej ges.
Maken fortsätter alltså att jobba på det där, fast helt klart är att vi inte ska flytta någonstans.
Har påbörjat ett projekt där jag försöker få det här huset redo för en bebis. Skapa hörn av lugn, där man inte ser kaoset av lådor och utrivna badrum och uteplatser (maken har till och med börjat riva ut köket i gästvåningen, fast han verkar ha lagt ner det projektet cirka halvfärdigt, köksbänken hänger på en spik och svajar) - samt allt annat som man undvikit att göra på över ett år pga man hela tiden trott att man var precis på väg att flytta ut (till exempel trädgårdsarbete, fönsterputsning).
Det går sådär. Till exempel fyndade jag ett skötbord med hyllor och lådor för 50 kronor - men vi får inte upp det för trappen, det är alldeles för tungt. Så det står i garaget. Hurra.
Säljer vi nu tar vi en stor förlust. Så vi kan varken sälja eller renovera. Och det känns inte så himla kul att bo kvar heller.
Såvitt jag vet så är renoveringen inställd på obestämd tid. Maken vägrar att diskutera saken i närmare detalj. Kanske för att jag börjar skrika varje gång? Hur det än är så vet jag (har tjuvlyssnat) att maken måste fixa en ny lantmätare och rita om planerna med exakt vart avloppsledningarna ligger. Det var tydligen inte bra nog förra gången, vilket är synd, då det kostade typ 5000 dollar. Så först måste det göras om, sedan kan papperna skickas tillbaka till council - för påskrift - en månad får man räkna med där. Sedan ska hela klabbet registreras i Sydney, tidsplan för detta kan ej ges.
Maken fortsätter alltså att jobba på det där, fast helt klart är att vi inte ska flytta någonstans.
Har påbörjat ett projekt där jag försöker få det här huset redo för en bebis. Skapa hörn av lugn, där man inte ser kaoset av lådor och utrivna badrum och uteplatser (maken har till och med börjat riva ut köket i gästvåningen, fast han verkar ha lagt ner det projektet cirka halvfärdigt, köksbänken hänger på en spik och svajar) - samt allt annat som man undvikit att göra på över ett år pga man hela tiden trott att man var precis på väg att flytta ut (till exempel trädgårdsarbete, fönsterputsning).
Det går sådär. Till exempel fyndade jag ett skötbord med hyllor och lådor för 50 kronor - men vi får inte upp det för trappen, det är alldeles för tungt. Så det står i garaget. Hurra.
Säljer vi nu tar vi en stor förlust. Så vi kan varken sälja eller renovera. Och det känns inte så himla kul att bo kvar heller.
Subscribe to:
Posts (Atom)