Kära Mia

Det är klart det händer så mycket mer! Det finns alltid något nytt att se, att göra - någonstans att åka iväg till, på en buss eller så, och göra nåt nytt. Inte letar man alltid bara efter nåt bättre i livet, man letar väl ändå efter nåt nytt..? Och det finns det ju såklart här. Nu. I ett tag framöver. Men jag läser mitt förra inlägg som jag hade glömt bort att jag skrev, och nickar åt visheten i orden - en fot i varje land, såklart. Och man lär sig aldrig, för på nåt sätt tror jag (och maken tror också) att tiden numera står stilla i Australien. Att vi skulle kunna, om vi ville, fara tillbaka om 5 eller 10 år, och harva vidare ungefär där vi var när vi åkte. Fortsätta som vanligt, kanske bo lite närmare hans föräldrar ett tag. Att ha den möjligheten. Men livet går ju vidare där också, barnen kommer inte längre att vara barn - och människor lever inte för evigt. 

Mia, kära Mia. Efter många år av långsam död somnade Mia slutligen in för någon vecka sedan. Det känns som härom året bara, som alldeles nyligen, jag kom till Sydney och hängde med moster Mia och hennes familj, det underbara huset, livsstilen, glädjen. Tack Mia som lärde mig att laga mat, som lärde mig lite hyfs, som räddade mig från läskiga possums. Och vad vi festade. Ja, det var deras liv. Inte mitt skulle det visa sig, men det var kul att få vara med ett tag. Jag gillar att föreställa mig att de fortfarande finns kvar i det huset, att allt är som vanligt. Men det var... ja, 20 år sedan. Och Mia har varit på väg bort i över 10 år. Från Norrland till Bellingen, NSW, Australia. Undrar vart hon finns nu? 

Jag har pluggat på, har även gjort 300 timmars obetald praktik. Det låter mycket och det har varit mycket. Frankie har hittat sin inre svensk, det är som att hon aldrig varit någon annan. Från den tysta mammiga ungen med autistiska drag till den mest kaxiga tjejen man kan tänka sig, som selektivt valt bort engelskan helt, och blir förbannad när vi hämtar. Hon vill vara kvar i skolan. Bella bär på nån sorts bitterhet, och jag närmast antar att hon kommer att längta tillbaka till Australien så länge hon lever här, men att Australien en dag antagligen kommer att visa sig vara en besvikelse - men jag kan ha fel såklart. 

Har kört på i 110. Bockat av grejer nästan. 10 dagar i Kroatien, solsemester, check. 10 dagar i Skåne (på Lerbergets camping av alla jävla ställen), check. Några dagar i Älmsta. En vecka i skärgården, mysigt men har nu släppt skärgårdshus som möjlig framtidsplan. Några dagar per år räcker nog bra. Check. Dagliga dopp i sjön. Höst.