Får erfara det där igen, min tro på att allt tar sådan tid - att vi satte åt sidan en hel månad för mig att avsluta här medan maken far iväg till Bruns för att, ja, fixa och greja och köpa en massa saker (igen). Inte helt billigt med internationella flyttar.
Nu har han på något vis tagit sig hela vägen fram utan mig. Endast en gång schabblade han bort passet (eftersom det är jag som brukar ansvara för våra pass) och hamnade tillslut på motell i Bruns. Han hade, av snålhetskäl, tänkt flytta direkt in i huset - trots bristen på saker, inklusive en madrass. Men planen gick i stöpet då hyresgästerna helt enkelt inte flyttat ut än. Men maken håller fast vi hoppet att de ska flytta ut på måndag. Då ska han börja införskaffa saker, bland annat en bil. Och en tvättmaskin. Och en lövblåsare. Och en hel del annat man behöver i hus. Igår natt drömde jag om en elektrisk häcksax.
Själv brottas jag med ungefär samma brist på bekvämligheter, vi har typ tre tunna madrasser - lite porslin, och en fallfärdig laptop. Intressant ändå för någon som hela tiden flörtar med minimalismen; här har vi nu ett tillfälle att fråga oss - vad behöver man egentligen? Vad gör livet bekvämare? Och vad är egentligen bara skit?
Det mesta av den skiten kommer dock att regna ner på oss i Bruns redan i januari om saker och ting går vägen, eftersom containern åkte i måndags ungefär samtidigt som maken. Skönt kan en tycka, tills en inser att detta nu är livet i en hel månad framöver. Så mycket tid behövdes inte, en vecka hade gott räckt. Men nu är det som det är.
Ett exempel som illustrerar detta perfekt är makens jäkla skithög till elcykel, som inte fungerat på två år. Den, men medföljande livsfarligt och brandbenäget batteri, dumpade han på mig när han drog iväg. Helvete, tänkte jag, hur ska jag bli av med den här? Slänga den i sjön? Ställa dem utanför Nacka forum? Men nej. Batteriet måste ju återvinnas. Inte ens jag kan köra ner den i sjön. Ja, jag får väl betala nån stackare för att hämta den och ta den till återvinningen. Meeen jag testade att sätta en annons på blocket först. Jag har ju ändå en månad på mig. Nån idiot kanske kommer och hämtar den om ett par veckor. Tänkte jag. Men. Efter tre minuter av postad annons så hade jag redan 45 svar. En del började bli lite aggressiva när jag inte genast svarade att de fick komma och hämta den. Ett mycket oväntat resultat. En snubbe kom efter 10 minuter. Tog den miljöfarliga skräphögen som för länge sedan dragit sin sista suck, och körde iväg. Så är det alltså. Man tror att man behöver några veckor på sig att ta tag i något som i slutändan tar 10 minuter och några lösa hot. Men efter 46 år har jag tydligen inte fattat det.
Men ok. Vi ska göra det bästa av vår sista månad här och insupa Sverige. Ska även komma i form är tanken, gå på gymmet varje dag och sånt. Började igår, men orkade inte gå idag. Men men. Nya tag imorgon.
Jo och så är det så att jag visst måste operera ögonen. Läskigt. Vill inte. Fast vill också. Jag visste fan inte att det finns en operation som gör att närsynthet och astigmatism försvinner? Har alla andra alltid vetat det? Varför har inte jag vetat detta, som insåg redan vid 29 att jag inte kunde ha ett vanligt datorbaserat jobb pga ögonen? Ingen sa nåt? Detta är ett exempel på min autistiska hjärnas skygglappar - en oförmåga att ta in saker som jag inte har full fokus på. (Alternativt har en sådan operation de facto INTE funnits, och jag har hamnat i ett parallellt universum.)
NU vet jag. Vid 46. För att synen typ helt lade av. Mycket jobbigt just nu. Tänk om det inte går bra. Men tänk om det funkar? Tänk att vakna och bara... se? Skall dock göra detta i Oz. Litar inte på sjukvården här.
